På något sätt får jag känslan av att Sverige i högre grad än vi brukar tänka oss drogs in i konflikterna på kontinenten under folkvandringstiden.
En mycket väsentlig poäng.
Allt vad som föregår ikring Engelska kanalen och Nordsjön har alltid och till alla tider haft en direkt inverknad på södra Skandinavien och Östersjöns västra del.
Så snart romerna vandrade in i Mellan-Europa blev produktionen av järn i
Mitt-Norden tre- og fyradubblad - till långt över det inhemska behov. När dom "germanska" jordbrukarna blev mån om att bekjämpa romerska proffs var det med järn från Skandianavia.
Stödet till danskarnas kusiner på dom tyska hederna var redan dengången ett skandianviskt anliggande. I mellan dessa vidt skilda orter och ressurser fanns redan ett etablerat handels- och transportsystem - jämte politiska enheter som kunde mobilisera alla dessa områden under ett överordnat, gemensamt syfte: Att bli av med romernas aggresioner, ockupasjoner och plundringsvälde.
Det är svårt att få i hop alla dom element som behövs för att effektivt försvara sej mot dåtidens mäst effektiva krigsmaskin - som under triumfratets tid hade erövrat hela Medelhavet. Skal ett motstånd - och sen en angreppskrig - mot en sådan motståndare lyckas behövs det starka politiska enheter - och en centralstyrd organisation - också på den norra sidan om Rhen.
Vi kan numer utgå i från att såväl skandinavisk ärn funnit vägen till Teutonerburgenwald. Troligen följde en och annan storvuxt kimrer, svever och goter också med redan bland Arminius' bågskyttar, svärdkämpare och kavalerister. Dom nordiska hjältesägner och romertida utrustningar från danska mossfynd kan tyda på det. Goternas och herulernas senare historia, krigar-gravar och romersk (lösen-) guld i Skandianavien - bl. a. från markomannerkrigets tid - styrker ju bilden av ett tungt skandianvisk stöd till motståndet mot romernas ockupassioner.
På den bakgrund borde romartidens ändringar i dom skandinaviska och tyska landskapen få en logisk relation till dom kriser och katastrofer som ramade deras släktningar i nuv. Frankrike, Be-Ne-Lux, England och Tyskland.
Kan det ha varit i den här turbulensen kungamakten i Mälardalen etableras för att skapa ordning i kaoset?
Utan en centralmakt kunde den beskrivna mobiliseringen aldrig kommit på fötter. Ser man till Tacitus annaler fanns här
redan en kungamakt blad såväl götarna som svionerna.
Dessutom hade dom ett gemensam klass av heliga 'vismän' - beskriven som "godar" och "druider" - med Woden som gemensamt mittpunkt. När romerska skrivbenter berättar att deras härskare utsattes för "gudarnas vrede" var innebörden troligen att antikens nordliga kulturelit kunde mobilisera hela befolkningar i norr till kamp mot deras framfärd. Det följande samarbetet mellan goter och germaner, goter och vender, germaner och huner, visar ju en ko-ordination som sträcker sej över hela det norra Eurasien.
I denna bild får vi tro att svionernas konung (reges) - med sina många "stora skepp och ståtliga hästar" (Tacitus) - befann sej i relativ närhet av Mälardalen. Att man översett, glömt eller
gömt denna del av Sveriges historia är tydligtvis orsaken att vetenskapsjournalisten Hagermann använt den något paradoxala titeln "Försvunnen värld".