Ok, så jag missade med 200 år. Som sagt, arkeolog, inte historiker. Men summa summarum blir ju samma sak - kopplingen av de svenska kungarna till "goterna" handlade om att man ville förhärliga sin historia, på samma sätt som järnålderns sagor gör gällande att de skandinaviska kungaätterna skulle härstamma från diverse gudar. Alltså har det ju ingenting att göra med götar och svear i sig, annat än att man använde sig av namnens likhet (götar och goter, alltså).
Att Goterna har ett nära släktskap med de nordiska stammarna vid tiden för Wielbarkkulturen ankomst till södra Polen behöver jag inget annat än vanlig arkeologisk slutledning samt en skvätt språkanalys för att hävda.
När de dyker upp där har de samma gravtyper, mycket lika konst och keramik som sina grannar på andra sidan östersjön. De har i stort sett inget gemensamt med sina grannar som tidigare bott där de dyker upp vare sig kulturellt eller avseende gravskick (om något låter som en gris nöffar och ser ut som en gris så är det nog en gris).
De har även ett språk som är mycket nära släkt med andra nordiska stammar vid denna tid oavsett vad senare tiders lingvister gjort för indelningar (det finns en "avvikande" del av språkforskarna som vill indela gotiskan i samma grupp som nordiskan). Silverbibeln skrivs på misshandlad gotiska ca 300 år efter att de slog sig ner i Polen, någonstans i de då arianska områdena i södra europa. På 1650 talet när den svenska historien och rådande maktförhållanden politiskt behövde putsas så var man så lyckosamma att man fick tag på en isländsk student som hade massa islänska sagor i böcker med sig när svenskarna kapade den danska båt han reste med.
Denna båt och dessa sagor användes för att måla upp allsköns historier om vårt förflutna. Det finns dock en spännande sak med denna student och hans efterföljare som är spännande. Han kunde läsa i silverbibeln utan större problem trots att det var minst ca 1650 år sedan som hans språk isländska och gotiskan delades.
Svenskan var vid denna tidpunkt mycket påverkad av vad jag förstått var plattyskan som vid medeltid starkt påverkade svenskan, (tack Stockholm....) vilket idag gör att vi inte begriper ett jota av vad islänningarna säger.
Isländskan som levt isolerad sedan år 1000 kan med tanke på detta inte ligga långt från gotiskan från varesig år 1650 eller från början. Detta betyder inte att att en got och en islänning med säkerhet skulle kunna förstå varandra språkligt (många danskar förstår exempelvis inte ett ord svenska) Vill även påpeka att ovanstående givetvis inte har något att göra med någon slags "forntida storhet" eller något annat suspekt tankegång.
Stefan Ahl
