Svearnas invandring till Mälardalen på 500-talet
I början av 500-talet stiger plötsligt ett svearike fram, som är starkt nog att kriga mot gutarna ute i Östersjön. Var kom dessa svear ifrån?
I den svenska 1600-talspropagandan påstod man att när den romerske författaren Tacitus skrev om det mäktiga folket i Östersjön skulle han ha avsett ett folk som hette svear. Detta var emellertid ett stort önsketänkande vid en tid då Sverige var en stormakt. Det finns inga arkeologiska fynd som indikerar att det skulle ha funnits några mäktiga svear vid den tiden.
Redan professor Birger Nerman var högst skeptisk till den gamla föreställningen om svearna även om han med en suck accepterade den och säger i sin bok, Det svenska rikets uppkomst s 16 : ”Att svearna på Tacitus tid behärskade den skandinaviska halvön eller dess östra del, en sådan slutsats är inte rimlig. Av de efterföljande såväl klassiska som germanska källorna finna vi, att svearnas ställning länge är väsentligt blygsammare, och det är icke troligt, att svearna på Tacitus´ tid utsträckt sitt välde över områden, vilka senare gått förlorade för dem.” ”Emellertid vittna fynden i det gamla Götaland samt på Östersjööarna otvivelaktigt om en rikare bebyggelse i dessa områden än i mellersta Sverige"
Herulerna (Jarlarna) var ett skandinaviskt folk som tillsammans med gutans, eller goterna som romarna kallade dem, härjade i Svarta Havet, Mindre Asien och Medelhavet från tredje århundradet av vår tideräkning. Efter att ha underkuvats först av goterna och sedan av hunnerna grundade dessa utvandrade heruler vid 400-talets mitt ett rike i övre Ungern. Det finns flera berättelser om hur herulerna härjade Svarta havets och Medelhavets kuster, själva och tillsammans med goterna, varför de även tycks ha varit duktiga sjöfarare. De var eftertraktade soldater i romerska kejsargardet. De hade inte antagit kristendomen såsom goterna utan föredrog sin egen blandning av gudar. Odovakars trupper som tog makten i Västromerska riket år 476 bestod enligt källorna till stor del av heruler. Detta rike störtades emellertid i sin tur rätt snart av ostrogoterna.
Prokopios säger att några år senare krossades herulernas rike i övre Ungern. Han åsyftar de heruler, som utvandrat till Sydryssland och till en början lytt under ostrogoter och hunner, men efter hunnerväldets fall upprättat ett självständigt rike på norra sidan av Donau, vid gränsen mellan nuvarande Mähren och Ungern. Ungefär år 505 blev de av langobarderna tvingade att lämna denna trakt. En del av herulerna slog sig ned i Illyrien under den östromerske kejsarens beskydd, men en annan del kunde inte, säger Prokopios, besluta sig för att gå över Donau utan bosatte sig i själva de yttersta delarna av den bebodda världen. De återvände till Thule (Skandinavien) och slog sig ned vid sidan av götarna samtidigt som ett sveavälde med mäktiga kungar växer fram i mälardalsområdet.
Ledda av talrika medlemmar av sin kungaätt passerade de slavernas alla folkland (troligen från nedre Donau till övre Weichsel och vidare västerut), tågade härifrån genom en stor sträcka öde land och kom till ett folk, som heter varner. Därefter drog de skyndsamt genom danernas folkländer utan att barbarerna där tillfogade dem något ont. Därifrån kom de till havet, gick till sjöss och for till ön Thule, där de stannade.
Thule är en mycket stor ö, fortsätter Prokopios, över tio gånger större än Britannien. Största delen därav är öde, men i den bebodda delen finns tretton folkrika stammar, som var och en har en konung. En folkrik stam därstädes var götarna, och det var bredvid dem som de heruliska nykomlingarna bosatte sig.
Långt senare, kanske i slutet av 520-talet och mitten av 540-talet inträffade det, att de i Södern kvarstannade herulernas konung dödats och att dessa heruler, för att få en ny kung av den gamla ätten, skickade sändebud till den på Thule bosatta stamdelen. Här fann de också många av kunglig börd och utvalde den, som de tyckte bäst om.