Tty, nej, det är inte så att alla har fel.
Som jag ser det är Snorre mycket tydlig när han benämner Kungarna i vår historia. Det är vi som inte lagt märke till hur tydlig han är för vi har sett en Sveakung och en Uppsalakung som en och samma Kung. En Uppsalakung är Kung över Uppland eller till och med ibland bara delar av Uppland (Tiohundraland). En Sveakung är något helt annat, han är kung över alla Svear inom Svea Ätt/Folk = kung över Landskapskungarna. Det är alltså två helt olika plan av Kungar.
Ynglingasagan beskriver båda planen när man läser den noga, enligt min uppfattning. Varje maktskifte är faktiskt noga formulerat och sällan är de likalydande, bara några få gånger. Ingjald Illråde, tex var t.ex Uppsalakung – men styrde bara över Tiohundraland i början.
Våra tidiga historiker delade upp oss i Svear och Götar, och det är där det gick fel eftersom alla var Svear. I och med detta blev en Uppsalakung en kung över alla landskap – men han var enbart Kung över Uppland.
Sveakungar finns det gott om, och Snorre pekar ut dem väldigt noga. Men en Sveakung, som sagt, är på ett annat högre plan än en landskapskung. Han är Kung över landskapkungarna. En sveakung kan komma från vilket landskap som helst, inte enbart Uppland – och det finns, som jag tidigare sagt, många exempel på Landskapskungar från t.ex Götaland, som blivit valda ”av Svearna” till Sveakung.
Om man då har uppfattningen att Svear endast fanns i Uppland – varför valde då dessa Svear så ofta Götar till Sveakungar? Det är absolut inte logiskt. Har man uppfattningen att Svear enbart fanns i Uppland bör ju den underliggande grundsynen också finnas, alltså att Upplandssvear lade under sig alla andra landskap med våld – och det finns inte ett enda krig beskrivet i hela vår historia mellan Svealand och Götaland, inte några andra landskap heller för den delen. Maktkamper finns, mord på Kungar finns, osv. men inga regelrätta krig.
När så småningom landskapen enas sker detta från Götaland. Inte Svealand.
Min uppfattning är fred och samarbete mellan alla landskap. Det är min grundsyn. För att hålla ihop landskapen valdes en Sveakung som stod över Landskapskungarna och vars huvuduppgift var att se till att samarbetet mellan landskapen fortsatte och att landskapkungarna följde respektive landskaps lag. Sveakungens arbetsuppgifter/ansvar kan analyseras och diskuteras mera ingående – men då måste man förstå principen med Kungar på olika plan i vårt samhälle.
Vårt problem är ju alla ”medregenter” i vår historia. Vi har helt enkelt på tok för många Kungar. I och med att vi inte förstått det här med en övergripande Sveakung blir antalet Kungar för stort. För att förklara de Kungar som ”blivit över” har någon uppfunnit begreppet ”medregenter”. Medregenterna var alltså Landskapkungar. Dessutom tror jag att man satt Landskapskungar som Sveakungar och gjort Sveakungar till medregenter i vår historia - vid flera tillfällen. Det är alltså en viss oordning i vår Kungalängd.
Så visst har sagor och källor mycket rätt i sina berättelser – det är vi som har tolkat dem fel - och vi har inte förstått att det fanns kungar på två helt olika plan i vårt tidiga samhälle. Mänskliga faktorn alltså.
Thomas