Vilka var egentligen "svearna" under vikigatiden?

[Anganatyr]

Jag måste ändå säga att de flesta som svarat på tråden inte anser att svearna under vikingatiden endast var de som bodde runt Mälaren. De flesta forskare idag är inne på denna linje anser jag. Dick Harrisson skriver på sidan 34 i "Sveriges historia 600-1359" från 2009 följande:

Förr var historien om götarna och svearna oproblematisk. På 1800-talet och under en stor del av 1900-talet ansågs det självklart att svearna var den germansk-språkiga urbefolkningen i Svealand och götarna den likaså germanskspråkiga urbefolkningen i Götaland. Svear tolkades i regel som en samlingsterm för de folk som levde kring Mälaren. Det hände även att man gjorde gällande att termen främst syftade på upplänningar. Götarna skall ha levt "sunnanskog", dvs. söder om Kolmården och Tiveden. Det var också en vanlig uppfattning bland historiker och arkeologer att götar och svear hade politiska och militära organisationer som tidvis låg i konflikt med varandra. Svearna skall, enligt denna hypotes, till slut ha underkuvat götarna och därmed gett namn till riket Sverige.
      Så tror vi inte i dag. Vad som framför allt stjälper hypotesen är den totala bristen på belägg. Det är omöjligt att acceptera att Sverige skall ha grundats och namngivits genom att ett folk erövrat ett annat trots att inte en enda källa nämner erövningen. Men problemet är större än så. Vad var egentligen svear och götar? Vilka grupper, och vilken typ av grupper, avsågs med sådana termer? Vilka människor hade intresse av att kalla sig svear respektive götar?

Citatet stämmer ganska bra överens med det som disskuterats här i tråden tycker jag.

[Herulen]

Jag måste ändå säga att de flesta som svarat på tråden inte anser att svearna under vikingatiden endast var de som bodde runt Mälaren. De flesta forskare idag är inne på denna linje anser jag. Dick Harrisson skriver på sidan 34 i "Sveriges historia 600-1359" från 2009 följande:Citatet stämmer ganska bra överens med det som disskuterats här i tråden tycker jag.

Lars Gahrn har recenserat boken:

"Särskilt för tiden före medeltiden är källorna så få att de hade kunnat anföras oavkortade. Hade Harrison gjort så, hade hans verk varit användbart även för enklare forskning. Han anför dock inte – med undantag för Jordanes – några av de viktigaste källorna. Vi möter Harrison och hans tankar – inte källorna, som enbart omnämns och refereras mycket kortfattat. Denna historie skrivning med källorna på avstånd leder tyvärr till att framställningen blir mer obestämd än den behöver vara. Inte allting är så osäkert som Harrison hävdar. När han dryftar kungavalet refererar
han visserligen källor, men han förbigår Saxos utsaga, som är den äldsta och mest klargörande.
Då undrar man vad det är fråga om."

Och:

"Faktagranskningen borde ha varit bättre. Harrison fyrar av en gruvlig salva mot romantikens
bild av vikingarna, men det enda som han kan påvisa vara felaktigt i denna är föreställningen att
vikingarna bar hornprydda hjälmar. (Av exempelvis Torslundaplåtarna framgår dock att enstaka
hjälmar med horn förekom.) Ordet »viking» är enligt Harrison framför allt »en västnordisk term
som knappt användes i bygderna vid Östersjön». Ordet förekommer dock på svenska runstenar sombåde egennamn och benämning. Romantikerna hade mer rätt än Harrison."

Jag gillar Harrison och läser gärna hans böcker. Men Lars Gahrn har rätt i sin kritik, källorna behandlas inte noggrant, vilket också är symptomatiskt för denna tråd. 

[supergeten]

Lars Gahrn har recenserat boken:

"Särskilt för tiden före medeltiden är källorna så få att de hade kunnat anföras oavkortade. Hade Harrison gjort så, hade hans verk varit användbart även för enklare forskning. Han anför dock inte – med undantag för Jordanes – några av de viktigaste källorna. Vi möter Harrison och hans tankar – inte källorna, som enbart omnämns och refereras mycket kortfattat. Denna historie skrivning med källorna på avstånd leder tyvärr till att framställningen blir mer obestämd än den behöver vara. Inte allting är så osäkert som Harrison hävdar. När han dryftar kungavalet refererar
han visserligen källor, men han förbigår Saxos utsaga, som är den äldsta och mest klargörande.
Då undrar man vad det är fråga om."

Och:

"Faktagranskningen borde ha varit bättre. Harrison fyrar av en gruvlig salva mot romantikens
bild av vikingarna, men det enda som han kan påvisa vara felaktigt i denna är föreställningen att
vikingarna bar hornprydda hjälmar. (Av exempelvis Torslundaplåtarna framgår dock att enstaka
hjälmar med horn förekom.) Ordet »viking» är enligt Harrison framför allt »en västnordisk term
som knappt användes i bygderna vid Östersjön». Ordet förekommer dock på svenska runstenar sombåde egennamn och benämning. Romantikerna hade mer rätt än Harrison."

Jag gillar Harrison och läser gärna hans böcker. Men Lars Gahrn har rätt i sin kritik, källorna behandlas inte noggrant, vilket också är symptomatiskt för denna tråd. 

Ja, jag har en stark känsla av att det är så inne att tycka en viss sak idag att man helt enkelt beter sig värre än de man kritiserar. Om detta stämmer om dick så sjönk han ganska mycket i mina ögon.

[Anganatyr]

Lars Gahrn har recenserat boken:

"Särskilt för tiden före medeltiden är källorna så få att de hade kunnat anföras oavkortade. Hade Harrison gjort så, hade hans verk varit användbart även för enklare forskning. Han anför dock inte – med undantag för Jordanes – några av de viktigaste källorna. Vi möter Harrison och hans tankar – inte källorna, som enbart omnämns och refereras mycket kortfattat. Denna historie skrivning med källorna på avstånd leder tyvärr till att framställningen blir mer obestämd än den behöver vara. Inte allting är så osäkert som Harrison hävdar. När han dryftar kungavalet refererar
han visserligen källor, men han förbigår Saxos utsaga, som är den äldsta och mest klargörande.
Då undrar man vad det är fråga om."

Och:

"Faktagranskningen borde ha varit bättre. Harrison fyrar av en gruvlig salva mot romantikens
bild av vikingarna, men det enda som han kan påvisa vara felaktigt i denna är föreställningen att
vikingarna bar hornprydda hjälmar. (Av exempelvis Torslundaplåtarna framgår dock att enstaka
hjälmar med horn förekom.) Ordet »viking» är enligt Harrison framför allt »en västnordisk term
som knappt användes i bygderna vid Östersjön». Ordet förekommer dock på svenska runstenar sombåde egennamn och benämning. Romantikerna hade mer rätt än Harrison."

Jag gillar Harrison och läser gärna hans böcker. Men Lars Gahrn har rätt i sin kritik, källorna behandlas inte noggrant, vilket också är symptomatiskt för denna tråd.

Ja, jag har en stark känsla av att det är så inne att tycka en viss sak idag att man helt enkelt beter sig värre än de man kritiserar. Om detta stämmer om dick så sjönk han ganska mycket i mina ögon.

Om man tycker att Saxos utsaga är den äldsta så anser jag att den personen är ute och cyklar. Adam av Bremen är äldre än Saxo och Adam har diskuterats flitigt på denna tråd med både citat och hans olika benämnningar på svear. Har någon missat det rekommendrar jag att den personen läser tråden igen.

[Carl Thomas]

Det är också min slutsats att Svear var alla som bodde i landet, oavsett vilket landskap de bodde i. Utöver att de var Svear i grunden var de även Götar, Smålänningar, Värmlänningar, Uppsvear, osv. Samma tradition lever vidare än idag = jag är både Svensk och Jämtlänning.

Min hypotes om Landskapskungar och en övergripande Sveakung som stod över landskapskungarna är idag betydligt starkare. Vi har haft många Landskapskungar (ej Upplänningar) som senare blivit Sveakungar – valda till detta av Svearna.

Medregenterna som finns i vår historia är inga medregenter, det är Landskapskungar. Tidigare historiker har helt enkelt haft för många Kungar att hantera – man valde då att kalla dem för medregenter i ett försök att förklara deras existens.

En Uppsalakung var alltså en ren landskapkung i Uppland. Samma sak med en Götalandskung som då var kung över både Öst- och Västergötland, medan en Västgötakung enbart var Kung över Västergötland. Över landskapkungarna fanns en sammanhållande Sveakung som, bland annat, såg till att Landskapskungarna följde de lagar som fanns inom respektive landskap.

Detta innebär att en Sveakung kunde komma från vilket landskap som helst och att han kunde utlysa ett Alla Svears Ting från vilket landskap som helst.

Vid några tillfällen fanns alltså både en Uppländsk Sveakung och en Uppsalakung i Uppsala – men de hade två väldigt olika maktsfärer.

Thomas

[mof]

Lars Gahrn har recenserat boken:

"Särskilt för tiden före medeltiden är källorna så få att de hade kunnat anföras oavkortade. Hade Harrison gjort så, hade hans verk varit användbart även för enklare forskning. Han anför dock inte – med undantag för Jordanes – några av de viktigaste källorna. Vi möter Harrison och hans tankar – inte källorna, som enbart omnämns och refereras mycket kortfattat. Denna historie skrivning med källorna på avstånd leder tyvärr till att framställningen blir mer obestämd än den behöver vara. Inte allting är så osäkert som Harrison hävdar. När han dryftar kungavalet refererar
han visserligen källor, men han förbigår Saxos utsaga, som är den äldsta och mest klargörande.
Då undrar man vad det är fråga om."

Och:

"Faktagranskningen borde ha varit bättre. Harrison fyrar av en gruvlig salva mot romantikens
bild av vikingarna, men det enda som han kan påvisa vara felaktigt i denna är föreställningen att
vikingarna bar hornprydda hjälmar. (Av exempelvis Torslundaplåtarna framgår dock att enstaka
hjälmar med horn förekom.) Ordet »viking» är enligt Harrison framför allt »en västnordisk term
som knappt användes i bygderna vid Östersjön». Ordet förekommer dock på svenska runstenar sombåde egennamn och benämning. Romantikerna hade mer rätt än Harrison."

Jag gillar Harrison och läser gärna hans böcker. Men Lars Gahrn har rätt i sin kritik, källorna behandlas inte noggrant, vilket också är symptomatiskt för denna tråd. 

Gahrn har inte förstått att det är svensk historia där försök har gjorts mera att återskapa mentalitet och system.

Förvisso blir resultatet en tämligen tråkig bok, och jag har själv kritiserat den, men kanske inte med samma syfte. Gahrns syfte tror jag man något kan skönja i meningen om att han undrar vad det är frågan om.

Det är inte förvånande att kritiken ser ut just så här, för är det något Gahrn är intresserad av så är det just att stapla en massa information på varandra. Så skrev han sin avhandling, men i den fanns ingen teoretisk diskussion som så om vad han undersökte, vilket var något han fick kritik för av Peter Sawyer.

Om man jämför med den senaste delen av Norstedts verk så finner man att där finns en hel del berättelser skrivna av Harrison. Så någon brist på berättarvilja tror jag inte det finns. Skillnaden är nog bara att vi faktiskt vet saker om 1400-talet.

[Karlfredrik]

Carl Thomas - jag saknar en ungefärlig datering på din teori. När fanns den siste kung av enbart Västergötland exempelvis?

[Kungsune]

Saxo har flera problem. Dels att saxos verk bara finns som 1500talsvariant och sedan att man kan tolka in olika betydelser. Dick harrissons apropå om det oklara läget vad götar och svear innefattar/ betyder, gäller i högsta grad saxo.

[Carl Thomas]

Karlfredrik, jag är lite kluven i den frågan måste jag säga och måste återkomma senare till dig med ett genomtänkt svar. Som ett försiktigt svar kan jag säga att den Danske prinsen Magnus Nilsen var, kanske, den sista VG-kungen. Han var samtida med Sverker den Äldre som då var, eventuellt, den sista Östgötakungen (se nedan). Därefter fanns en gemensam Kung över båda Götaländerna – men som sagt, jag jobbar med detta just nu – och det kommer att ta tid att reda ut.

Men, i princip kan du redan i Ynglingasagan läsa ut var de olika Kungarna regerade. Några av dem är, vad jag kan se, Sveakungar, men majoriteten av dem är Uppsalakungar, dvs Kungar i Uppland och ibland enbart över Tiohundraland. En Kung i Tiohundraland kallas Uppsalakung i Ynglingasagan. Parallellt med Uppsalakungen finns t.ex. även Närkekung,  Södermanlandskung och Fjadyndalandkungt.

Om vi hoppar fram till Sverker den äldre så var han först Kung i Östergötland (Landskapkung) innan han blev vald till Sveakung. Vi är då på 1130 talet.
Det finns en hel del sådana exempel, alltså att en Sveakung tidigare varit ”enbart” Landskapskung. I två fall (om jag minns rätt) står det att Landskapkungen då blivit utsedd till Sveakung ”av Svearna”. I båda dessa fall var det fråga om kungar från Götaland. Jag ser det som att det backar upp min hypotes.

Just nu tittar jag på Anund IV Jacob och hans halvbror Emund. Emund är upptagen i VG lagens Kungalängd som en VG kung men namnet Emund har ansetts vara fel, det skulle stått Anund där istället. Emund röstades senare fram som Sveakung och kallades då Emund den Gamle.

Min tro (så här långt) är att Emund var VG-kung samtidigt som hans halvbror Anund var Sveakung. När Anund dog röstades Emund fram som Sveakung. Det förklarar då att Emund står i VG lagens Kungalängd under den tid Anund var Sveakung. Alltså, bådas existens, och maktsfär, förklaras efter de källor vi faktiskt har om dem båda..

Thomas

[mof]

Karl Sverkersson regerade också ett antal år enbart med titeln rex Gothorum, vad vi vet. Man kan väl tänka sig att han då var kung över ett område med centrum i Östergötland.

[Boreas]

Jag måste ändå säga att de flesta som svarat på tråden inte anser att svearna under vikingatiden endast var de som bodde runt Mälaren. De flesta forskare idag är inne på denna linje anser jag. Dick Harrisson skriver på sidan 34 i "Sveriges historia 600-1359" från 2009 följande:Citatet stämmer ganska bra överens med det som disskuterats här i tråden tycker jag.

Jag tycker också att Harrisons passar bra som bra som sats för denna tråd - med följande korrektur;

Förr var historien om götarna och svearna oproblematisk. På 1800-talet och under en stor del av 1900-talet ansågs det självklart att svearna var den germansk-språkiga urbefolkningen i Svealand och götarna den likaså germanskspråkiga urbefolkningen i Götaland.

Dagens demografi såväl som våra historiska källor tycks enas om det. Det är dock en fråga om inte termen "germanskspråklig" borde bytas mot uttrycket "gotisk", eftersom dom "germanska" folk tycks vara en del av en större, "gotisk" helhet - snarare än tvärtom...

Svear tolkades i regel som en samlingsterm för de folk som levde kring Mälaren. Det hände även att man gjorde gällande att termen främst syftade på upplänningar. Götarna skall ha levt "sunnanskog", dvs. söder om Kolmården och Tiveden.

Indelningen mellan 'svear' och 'götar' är tydlig.

Senare historikers 'tolkningar' törs delas i lite olika faser. Under den tidliga katolska tiden fanns fortfarande dom gamla kunskapstraditioner och arkiv kvar, främst på kungliga och adliga herrgårdar, men också andra storgårdar runt om i landet.

När historiografer som Saxo, Snorre och Huitfeldt fungerade var den gamla kulturens helhet och självmedvetenhet upphört, men i dom regionala storgårdar fanns fortfarande miljön som bevarade rika, muntliga traditioner - i hop med samlingar av runskrifter och bokrullar. Tidens skriftkällor var dock begränsade och tydligen bestått av kvintessenser av antikens klassiska kunskapstradition, som den återuppstod på 1500-talet.

Den antika akademins främsta bärkraft och uttrycksform var som känt dom långa, muntliga berättelserna. Enligt vikingarnas förfäder hade redan dom ett system av (utexaminerade) 'völvor' och 'skaldar', 'barder' eller 'druider' vars yrke var att resa ikring och vidhålla den tradition som dyrkades i rikets bygder och byar.

I den geografi och det klimat som bildar dagens Svealand fanns redan på stenåldern dom infrastrukturer som gjorde Mälarn till den central som förde kulturuttryck, kunskaper och nyheter ihop. Genom en biologisk och kulturell gemensamhet ser man att detta landskap här  genomgått en kulturell evolution över flera epoker, fram till det Svearike som omtalas i dom skarva källor som nu finns kvar. Det är ingen tillfällighet att Sveriges nya lärosäte - efter att landet återfick sin självständighet - utvecklades just i Svearikets gamla kultursentrum och inte i landets ekonomiska och politiska huvudstad...

[Boreas]

Det var också en vanlig uppfattning bland historiker och arkeologer att götar och svear hade politiska och militära organisationer som tidvis låg i konflikt med varandra. Svearna skall, enligt denna hypotes, till slut ha underkuvat götarna och därmed gett namn till riket Sverige.

Så tror vi inte i dag. Vad som framför allt stjälper hypotesen är den totala bristen på belägg. Det är omöjligt att acceptera att Sverige skall ha grundats och namngivits genom att ett folk erövrat ett annat trots att inte en enda källa nämner erövningen.

En viktig och riktig premiss för en vettig diskussion om Svearikets, Gotlands och Götaländernas specifika och gemensamma historia. Dom inbördeskrig man beskriver från tidlig vikingatid är troligen efterkonstruktioner, för att motivera 1000-talets tysk-romerska övermakt som en "civiliserande kulturform", "politisk ordnande" och "riksbildande faktor". Dom inbördeskrig som kan påvisas i dagens Skandinavia pågår fremst under "frälsningstiden" - efter Danevirkets fall år 985 och fram till 1250-talets stora fredsavtal mellan Fenno-Skandias furstar - först inbördes och sen (unisont) med herrarna i Rom. Före denna tid hade alltså - enligt källorna - Svearikets högsta myndigheter och kulturbärare alltid suttit hemma, på egen mark - i Uppsala.  

Men problemet är större än så. Vad var egentligen svear och götar? Vilka grupper, och vilken typ av grupper, avsågs med sådana termer? Vilka människor hade intresse av att kalla sig svear respektive götar?

Förvirringen är tydlig - och frustrerande.

En orsak härtill är att man glömt att såväl Adam som Saxo och Snorre var omgiven av ett folkminne som fortfarande bar på en massa sagor, legender och ordspråk efter historiska tider och händelser. Det är alltså svårt att tänka sej att Adams uppgift - att det i Uppland stått ett guldprydd kulturcentrum kallad Uppsala - är ett rent påhitt. Att producera en historisk lögn skulle medföra en omedelbar risk i Adams samtid - och direkt sabba hans omdöme.  Lögnen saknar alltså motiv. Sannolikheten är därför tydlig; Adam törs referera till ett i Norden välkänt faktum.

När Snorre utförligt skriver om Nordens folk och land står 'Yngingaätten' mycket centralt i såväl kronologi som dramaturgi. 200 år efter Adam beskriver också Snorre Svearikets 'Uppland' och det utomordentligt ståtliga hovet som stått i Uppsala. Den Ynglinga-ätt som utgör kärnan i Edda-litteraturen beskrivs också i den isländska tradition som konungarna från Sigtuna och Uppsala, vart dom suttit sen "ursprungs tid". En ren lögn skulle aldrig kunna beläggas med ett antal volymer och sen överleva i 200 år. Att avfärda Uppsala Öd och Ynglingasagan som påhitt kan knappast ses om annat än en frustration som slagit över i arrogans.

Lyckligtvis är sådant numer alldeles onödvändigt. Nu kan vi (förhoppningsvis) lita på att såväl svenskar och götar som deras historiska kungar och sagor faktisk fanns - länge före vikingatidens kulturella sönderfall och medeltidens systematiska revision av historien. Efter dom post-moderna revisioner av moderna revisionisternas reviderade revisioner av 1800- talets samlande källanalytiker och 1900-talets kritiskt sammanfattande generalister. För den som söker förstå skillnaden på kli och väte i våra fornsagor finns det en litterär tradition, vars huvudverk skrevs redan på 1600-talet...  

[Carl Thomas]

Mof - jag ser det ungefär så här:

Kung Sverker den äldre, var först Landskapskung i Östergötland. Senare blev han vald av Svearna till Sveakung. Han var Sveakung ca: 1130 till 1156 då han mördades. Han mördades av sin egen Körsven, (eventuellt på uppdrag av Magnus Henriksson).

Ca 1150 (?) valdes hans son Karl Sverkersson till Landskapskung i Östergötland. Far och son regerade samtidigt, med var sin maktsfär, fram till 1156 då Sverker den Äldre mördades.

Ca 1150 var Erik Jedvardsson Kung i Västergötland. 1156 blev han vald till Sveakung och efterträdde då Sverker den Äldre. 1160/62 mördades Erik (den Helige) i Uppsala av Magnus Henriksson.

 Magnus Henriksson hade eventuellt efterträtt Erik Jedvardsson som VG-Kung 1156.

Karl Sverkersson var Landskapskung i Ög fram till 1161 då han blev vald till Sveakung efter att vid slaget vi Örebro dödat Magnus Henriksson.

Magnus Henriksson mördade alltså troligtvis två st Sveakungar i sin ambition att själv bli Sveakung. Efter det första mordet misslyckades hans avsikt i och med att Erik Jedvardsson blev vald till Sveakung efter Sverker den Äldre. Magnus mördade då även honom och antog hans titel som Sveakung, vilket ogillades eftersom titeln Sveakung var en val-titel och den kunde inte erövras i krig.

Sverker den Äldres son, Karl Sverkersson som var Östergötlandskung, var den som ledde motståndet mot Magnus Henriksson, hans drivkraft var troligen hämnd på sin faders mördare – men även möjligheten att bli vald till Sveakung kanske var en drivkraft?

Vid slaget vid Örebro 1161 dödades Magnus Henriksson.
 
Karl Sverkersson blev 1161 vald till Sveakung. Han blev mördad 1167 på Visingsö.

Thomas

[Anganatyr]

I Äldre Västgötalagen står följande:

Svearna äga att taga konung och likaså att vräka. Han skall med gisslan fara ned och till Östergötland.
      Då skall han skicka sändemän till alla götars ting.
      Då ska lagmannen utse gisslomän, två från södra delen av landet och två från norra delen av landet; sedan skall han sända fyra andra män från landet med dem. De skola fara till Junabäck att möta honom.

Östergötarnas gisslomän skola följa honom dit och bära vittne, att han har kommit in i deras land så, som deras lag säger.
      Då skall man sammankalla alla götars ting honom till mötes.
      Då han kommer till tinget, skall han svärja att vara trogen alla götar, att han inte skall bryta rätt lag i vårt land. Då skall lagmannnen först döma honom till konung och sedan andra, som han beder därom.
      Konung skall då giva fred åt tre män, som icke hava gjort nidningsverk.

Vad menas med begreppet svearna i denna text? Hur tolkar ni texten? Det skulle vara intressant att få veta vad ni andra tycker.

[tty]

Det kan vara värt att notera att samtiden inte tycks ha uppfattat alla de här fina nyanserna mellan västgötakungar, östgötakungar och sveakungar utan tycks ha uppfattat allihop som sveakungar eller kungar över Sverige. I västgötalagen kungalängd nämns t ex följande kungar uttryckligen som kungar över Sweriki:

Olof Skötkonung
Emund Slemme
Inge d. ä.
Hallsten
Filip
Inge d. y.
Karl Sverkerson
Knut Erikson
Erik Knutson
Johan Sverkerson

[supergeten]

I Äldre Västgötalagen står följande:Vad menas med begreppet svearna i denna text? Hur tolkar ni texten? Det skulle vara intressant att få veta vad ni andra tycker.

Nej, det där vill man nog inte ens läsa - stämmer ju inte alls med teorierna här och, hujeda mig, framställer ju svearna som en stark och egen maktfaktor

[Carl Thomas]

Min syn…
Ursprungligen skrevs denna lag i början av 1200 talet och det var en lag gällande enbart Götalandskapen som haft en gemensam Kung (Landskapskung) till och från under en rätt lång tid.
 Lagen beskriver hur ett Kungaval skall gå till för en sådan gemensam Kung. Han skulle ovan fara runt Vätterns nordspets och sedan ned till Mota sten vid Junabäck för att bli godkänd där - innan han skulle tillbaka till Alla Götars Ting, (Eriksgatan började där).

När Biskop Brynolf Algotsson översatte denna lagtext ca 1284 – 1290 var Sverige som rike ett faktum och denna lag var redan” omodern”. Dessutom var det inbördes stridigheter, Kung Birgers båda bröder, hertigarna Erik och Valdemar, ville åt Kungamakten. Kung Birger gav order till Bispen att skriva Svear (istället för Götar) äga kung taga och så och vräka = bara folk i Svealand, där Birger var Kung, hade denna makt = hans bröders undersåtar kunde inte välja Kung.

”Götar äga Kung taga och så och vräka. Han skall med gisslan ovan fara och i Östergötland”

 Den ”modernisering” som Bispen utförde blev så här:

”Sveær egho konong at taka ok sva vrækæ • han skal mæþ gíslum ovan fara ok í • østrægøtland”

Valdemar Birgersson, Birger Jarls son, var första gemensamma Kung över hela Sverige – men inte vald helt efter gamla traditioner.

Den första gemensamt vald kung för hela riket var Magnus Ladulås. 1275 valdes han till Kung över Sverige på Mora Sten på Mora Äng. Han var från Götaland och tillhörde Folkungaätten.
 
Min hypotes är att: Kungar över Götaländerna hade traditionsenligt blivit valda till Kung på Mota sten vid Junabäck. Denna sten fraktades upp till Mora äng för att traditionen skulle fortsätta – och blev där Mora sten. (Mora sten var så viktig att den gömdes när Kristian II skulle väljas till Kung, och den har aldrig återfunnits).
 
Nyckeln till hela lagtexten, som jag ser det, är ordet ”då”. Först när någonting är uppfyllt – DÅ – skall nästa sak ske. För att Kungaaspiranten skulle ha chans att överleva sin Eriksgata krävdes det gisslan.

Sveær egho konong at taka ok sva vrækæ • han skal mæþ gíslum ovan fara ok í • østrægøtland • þa skal han sændí mæn híngæt* tíl aldragøta þíngs.

Alltså, när Kungen ridit runt Vätterns nordspets och kommit in i Östergötland, DÅ -skulle han sända bud till Alla Götar Ting. Gränsöverskridandet var det som utlyste detta DÅ.

”þa skal laghmaþær gíslæ skíptæ”  När lagmannen fick budet om Gränsöverskridandet, DÅ skulle lagmannen skifta gisslan. Denna gisslan fanns alltså inte med Kungen, denna del av  gisslan fanns hos lagmannen i Västergötland.

Lagmannens gisslan, fyra man, 2 från varje landskapshälft + ytterligare fyra man från landet, dvs Västgötar, skulle sedan resa till Junabäck och där vittna om Kungens börd. (dessa reste närmsta väg till Junabäck och var framme där ungefär samtidigt med Kungen, notera att här finns ingen beskrivning om deras färdväg – men Kungen skulle ”ovan fara” till Östergötland).

Den ”översättning” som Bispen gjorde vet vi inte hur stor den var, kanske byttes enbart Götar ut mot Svear, kanske ändrades även andra delar av texten så att den skulle passa in bättre mot de förändringar som skett nu när Sverige var ett rike under en kung.

Thomas

[Carl Thomas]

tty har rätt. Sveakungar har funnits tidigare. Men – jag tror att det är skillnad mellan Sveariki och Sveaveldi. Exakt vad denna skillnad innebär försöker jag reda ut...
 
Sveakungar nämns tidigt, de finns redan bland tidiga sagokungar. Då aktualiseras problemet om alla var Svear (som jag tror) - eller om enbart Upplänningarna var Svear.

Var några av dessa sagokungar kung över Svearna, och alla var svear, så var de kungar över hela ”Sverige”.

Var inte alla Svear, var de enbart Kungar över Uppland - eller delar av Uppland.
Det är bara att välja grundsyn…

Min tro är att vi hade Landskapskungar. Över dessa fanns en Sveakung som samlande kraft och religiös ledare, samt överbefälhavare i krig. Alla inom landet var av Svea ätt. Därmed kan vi ha haft mycket tidiga Sveakungar – men dessa hade inte mycket med att göra hur Landskapen styrdes av Landskapskungarna – men däremot såg de till att Kungarna följde den lag som gällde inom respektive Landskap. Dessa Sveakungar höll ihop landskapen så natt vi stod starka utåt. Därför finner vi inte några rena krig mellan landskapen i vår historia – och därför överlevde vi som nation.

En Sveakung kunde komma från vilket landskap som helst – och - vi har flera fall i vår historia där t.ex en Landskapskung från Östergötland blivit vad, av Svearna, till Sveakung.

 Min grundsyn är enkel, vi var alla av Svea ätt, landskapen samarbetade med varandra och det var sällan, eller aldrig, några väpnade konflikter mellan landskapen.

Fjölner, som bodde i Skuttunge på 200 talet, var vår första Sveakung enligt Ynglingasagan.

Då är det dags att bestämma grundsyn. Var vi alla Svear var han Kung över hela landet. Var bara Upplänningarna Svear, var han kung över Uppland – eller kanske bara Tiohundraland…

Pest eller kolera?

Thomas

[Kungsune]

Tycker att det är väldigt tydligt att svear i det här fallet handlar om götar. Först inleds texten med att svear äger rätten att välja kung. Sedan fortsätter texten med att beskriva själva förloppet. Sedan vet jag att en del vill se uppgiften om svear som att Uppland nu också ingår i kungariket varför även de kan välja kung. Tycker det är krystat. Borde det inte ha stått uppsvear i sådana fall?

[supergeten]

Tycker att det är väldigt tydligt att svear i det här fallet handlar om götar. Först inleds texten med att svear äger rätten att välja kung. Sedan fortsätter texten med att beskriva själva förloppet. Sedan vet jag att en del vill se uppgiften om svear som att Uppland nu också ingår i kungariket varför även de kan välja kung. Tycker det är krystat. Borde det inte ha stått uppsvear i sådana fall?

...men mycket är ju krystat i våra funderingar här. Vilket är helt ok. Personligen så tycker jag att denna text speglar en urgammal tradition när kungar väljs, traditioner som vi ser i Eddans gudakrig - med gisslantagande. Grunden för ett gemensamt försvar, grunden för hela Svitjod. En grund där Svear en gång spelade en stark roll.

Då är det alltså inte alls otänkbart att Svearna är just Svear, Yngvefrejsläkten - stammen alla vill ha sina rötter ifrån - även fast Götar, i detta historiska skede, var en större maktfaktor. Texten är alltså återspegling av urgammal tradition. Fast vi ser bara fragment... (?)

Så då är alltså alla egentligen svear, vid just denna tid, men begreppet har sålunda förändrats en hel del.