Läsvärt är "The context of earls burkar mounds in Western Europé" av Robert van det Noort.
Där kan man se att gravhögarnas återinförande inte är en rent Mälardalsk företeelse utan verkar vara en västeuropeisk trend med lite olika influenser.
Robert vanden Noort hör väl till dom som anser frankernas införanden av större gravmonument - under merovingertid - som en markering av en kulturell egenart som hamnat under press från 'främmande herrar', dvs. yttre fiender. Specifikt handlar det här om romerska konstellationer som lyckats bita sej fast söder om Seinen - och redan på 400-talet förmådde erövra och plundra bland såväl burgunder som vis-goter.
The context of Early Medieval barrows in western Europe
In the early Middle Ages there was a short period when prehistoric burial mounds were reused and new barrows constructed over much of western Europe. This is interpreted as an expression of opposition to the new Christian ideology, in a time of social changes in the distribution of power and property.
Merovingernas införande av större gravhögar har alltså en parallell i romartidens Skandinavien - där man redan under 200-talet började den s.k. "högåldern". Innan dess berättar källorna om "brännåldern" - där gravskicket var kremation och deponering av aska på dom olika familjers vårdträd. Domarringarna kan mao. tolkas som en efterlämning av dom vårdträd som hade markerats med stensättningar. När den romersk-katolska militärmakt erövrade nya, germanska områden i norr blev dessa 'heliga träd' - i regeln ek, ask eller alm - fällda, en masse.
Poängen var alltså att söndra den inhemska kulturens traditioner, värden och lojalitetsband - och lära befolkningen lyda nya herrar. Av den orsak fick man under tidig medeltid - då det nya, romerska välde växte fram - en ny och förbättrat härskarideologi, numer kallad "kristendom". Noort ser alltså på uppblomstringen av större gravhögar (burial mounds) som en civil mobilisering - med syftet stå emot den nya kulturimperialismen och på så sätt styrka folkets medvetenhet om egna traditioner och på så vis bevara folkets historiska tarditioenr, egenart och identitet.
I likhet med andra större monument från tidigare tider - typ megaliter, jättestugor och pyramider - var syftet med järnålderns nord-europeiska gravhögar att markera och befästa kontinentens etniska, kulturella och politiska traditioner. Till skillnad från pioner-faserna under jordbrukets och bronsålderns tillkomst - menar Noort att man under järnåldern återupptog och utökad bruken av dessa traditioner som ett motdrag mot påverknad från yttre fiender och oönskade kulturfenomen som man utsattes för, söderifrån.
http://www.tandfonline.com/doi/abs/10.1080/0043824042000185793#.VQcbiI6G-yYSamma typ tumuli hittar man förövrigt från Kaukasus, vilket jag readn beskrivit i en annan tråd. Gravgods i storhögar från Mellan-Norge, Skåne och Krim kan ibland innehålla identiska artefakter - under såväl sen romertid som folkvandringstid. Kowalk-glasen från Högom hittar efter ett bälte genom Sverige och Danmark till Polen och Krim.
Historierna om vandrande goter och heruler - från Atlanten till Kaspihavet - bygger givetvis på en historisk och verklig grund. Redskap som holkyxor och symboler som treuddar och svastickor hittar man även på västra sidan Atlanten, såväl som i Kina - redan under bronsåldern. Mellan Östersjön och Svarta havet finns dom redan under tidig stenålder - i hop med dom dom äldsta fynd vi hittills sett av fonetiska alfabeten...
Förövrigt är ju professor Bonnie Effros också värt att lyssna till, vad gäller merovingernas gravtraditioner och interaktionen med den romersk-katolska kristendom - under dennes formationsprocess som härskarideologi:
http://etc.ancient.eu/2013/06/09/the-merovingians-the-lords-and-ladies-of-the-dark-ages/
