Historikeren Torgrim Titlestad har skrevet dette om sagaernes troværdighed:
En av dom dimensioner som amatörhistoriker gärna missar är man under tiden i fråga hade professionella historiker - vars kunskaper reciterades i långa ramsor som adepterna fick lära utantill intill dom satt - och tillhörande förklaringar var uppfattat och förstått.
När skalderna omsider anammat dom centrala berättelser om sitt folks forntid fick dom sen lägga till kunskaper av regional och lokal karaktär - innan dom gick ut i praktik, som 'skalder' och historiska kunskapsbärare. Förutom skalderna utbildades också 'lag(säges)män' och 'sejdmän'.
Från romerska berättelser om galler, germaner och britter omtalas dess kunskapsbärare som 'bardes', 'druides' och 'vates'. Nu kom romernas konsuler anse att den gamla kunskapsmiljöns anseende bland folket blev ett hot mot kolonimakten, varför dom i princip förbjöds - och i praktik utrotades - såväl i Frankrike som i England. Bland skotska klaner överlevde dom emellertid, varför man fortfarande hittar titeln 'bard' - i meningen 'historiker'/'berättare - inom dom större familjer som fortfarande finns.
Enligt "Bello Gallico" tog det 20 års undervisning innan en bard, en druid eller en vates ansågs färdigt utbildad. I antikens skolor ('aka-demi-er') - som dom en gång fanns i Egypten, Grekland och Italien - lär man haft samma grundläggande principer för lärdomsprocessen och ungefär samma längd på utbildningen. (Ville man lära naturvetenskap och matematik hos Pytagoras fick man visst spendera 2+2 timmar för att lyssna, jämte 2+2 timmar för att diskutera och recitera för medstudenter och magister - varje dag.)
Från romernas egna traditionens och egen byråkrati kom alltså den kunskapsklass som Caesar kallade 'Vates' - vilka omsider skulle ta såväl den politiska och ekonomiska kontrollen med det romerska samhället, såväl dom den akademiska och kulturella - vilket bäddade för det imperiala diktatur man senare kallade Vatikanen.
http://en.wikipedia.org/wiki/Vates En annan sak dom glada amatörer gärna glömmer är att forntidens kungasagor, ramsor, kvad och runsånger var allemannsägo. Eftersom inget annat medium fanns fick någon gubbe och någon gumma på varje gård dagligen recitera vad dom visste om egen forntid - jämte världen i övrigt. Historierna man då berättade fick givetvis stämma med dom historier som berättades i granngårdar och grannhärad. I annat fall skulle ju ungdomen omedelbart reagera...
När envar genom sin barndom och ungdom fick lära sej alla dom väsentliga grundteman i släktens och folkets historia fick alla bygders folk en kunskapsbas kallad 'folkvetande' - häri inkluderat 'folkskick'. Dom centrala kunskaper och kronologier låg alltså fast förankrade i folkminnet, varpå dom speciellt utbildade historiker och vetskapsmänniskor fick praktisera.
Symbolkonsten från sten- brons- och järnålder vittnar fortfarande om dom centrala teman som gick i arv från generation till generation - bland hantverkare och konsthantverkare såväl som bland skalder, sejdmän och lagmän. Sen vet vi att här fanns kvinnliga paralleller till dom manliga proffsen, kallad völvor, nornor och sejd-kvinnor - respektive vestalinnor, noaider och sibyllor. Här fanns även en skits på ett av deras tempel - där man kände och kunde förstå 'alla kunskaper' - och därför fick förvalta 'kunskapen om det hela'. Under tiden blev dessa kunskaper och deras institutioner kallad 'heliga', varför dessa dignitärer/kunskapsbärare också kunde omtalas som 'helgade' män och kvinnor - länge innan begreppet 'Dios' fick en rent esoterisk mening - och ansågs existera hinsides allt vett och envar förnuft.
Notera likheten till dom nordiska hoven:
http://en.wikipedia.org/wiki/Vesta_(mythology)