Men jag kan inte avstå från att påpeka att patriarken verkligen gick hand i hand med den kejserliga makten. Där är ju samarbetet mycket tätare än i Rom.
Du lär inte ens uppfattat att påven i Rom på 600-talet frigjorde sej från kejsarmakten i Öst-Rom, för att bli väst-rikets
värdliga herre också - som en ny 'imperator' - politikskt oberoende av Konstantinopel. Påven behövde alltså inte, som partriarken, vare sej lyda eller samarbeta med kejsaren i alla värdsliga frågor. Från Augustins "Gudastaten" såg dagens ljus kunde klerikatet och krämmaradeln ikring Adriaterhavet bli sina egna herrar - och göra en ny, egenmäktig plutokrat - och med skrupulösa medel återerövra det väst-romerska domener i det västra Medelhav, för derefter att ta sej an HELA Nord-Europa - jämte dom stora, underfulla och guldrika öarna väster om 'Oceanus'.
Utan den katolska imperiets erövringsideologi hade massakreringen och utplundringen av indianernas gamla civilisationer aldrig skett. Ej häller den påkommande koloniseringen av Asien och Afrika. När man i dag frågar efter dom skatter som då utplundrades genom närmare 1000 konvoier - i tiden från 1500 till 1850 - får man fortfarande inget svar från spanska eller vatikanska arkiv, där skeppslistorna fortfarande fins arkiverade.
Denna tystnad vittnar iofs - klart och tydligt - om att stöldgodset fortfarande ligger i bovarnas gömmor. Märkligare än så är det inte - såframt man förmår tänka logiskt och rationellt, utan politiska fördomar eller religiös servilitet. Drömmen om ett världsherradöme fanns redan under feniciernas tid, varifrån det tog säte i Rom, så snart väst-rikets gamla, legitima aristokrati blev decimerade och ersatt med 'nya herrar', rövarbaroner och framstormande diktatorer.
Den utvecklingen skedde aldrig i Konstantinopel, där dom gamla dynastier förmådde hålla på den
värdliga makten - i balans med den kyrkliga - ända fram intill kazarernas härjingar och muslimernas intåg.
Av den orsak ser man att öst-kyrkan och väst-kyrkan har två mycket olika traditioner att se tillbaka på. Fattar man denna skillnad kan man också bättre förstå varför dom nordiska försvarsmakter under vikingtiden - från York och Gotland til Novgorod och Kiev - kunde samarbeta med såväl araber som grek, medan dom försökte försvara sej mot dom romersk-katolska allmaktsvyer, intriganta aggressioner och 'heliga' massmord.
Du har väl inte glömt det, redan?