Nog finns det äldre uppgifter om de mer sydliga keltiska folken. Redan grekerna kom ju i kontakt med såddana folk. Vad gäller skriftliga källor så nämner ju t ex Polybius sådana kelter i norra Italien. Även Posidonius kände ju till kelterna. När det gäller nordliga folk så nämner ju Posidonius t o m germaner.
Nu tänkte jag inte på Italien, Spanien och Franska rivieran till "Nord-Europa".
Sen vore det fint om du kunde referera vad dom källor du hänvisar till faktisk säger om saken.
Visst kan man ha olika uppfattning om väldet i forna samhällen, men nog får man väl en bildl av en viss våldsanvändning om man ser till äldre berättelser, arkeologiska fynd av vapen och olika befästningsanläggningar. Våld var knappt okänt i järnålderns Europa.
O' nej. Krigets fasor kände man till redan under akkadiernas frammarch från Oman till Mesopotamien - och sen vidare fram till Levanten och Egytien.
Sen kommer gutierna ner till Anatolien och för att stagga dessa erövrare och återupprätta dom sumeriska folkens herravälde över Mesopotamien. Då skriver man 4.200 år f.n.
1000 år senare förgörs medianiterna - alltså folket mellan Sinai och Libanon - i ett rituellt folkmord som saknar motstycke i känd litteratur. Därefter tar våldet makten i stad efter stad - område efter område - efter kusterna och arkipelagerna av Medelhavet. Troja-krigarna är ju rätt väl beskrivna - och handlar bl.a. om krigets och våldets intrång i Europa.
Givetvis visste hela Europa - från Kreta till Kivik - om dessa hädelser. Dom hade ju effekt på allt liv ikring Medelhavet - inklusive dom handelsrutor som redan fanns till och från Nord-Europa.
Anpassningen till den nya politiska verkligheten fick ju många effekter - eftersom både greker och romer nu fick leva med dom nya herrarna på Medelhavet - och deras ständiga "utvidgningar" av sina riken. Omsider föll dom klassiska civilisationerna i hop. Orsaken var alltså att dom
inte byggt för krig, lika lite som indianernas storbyar i det för-koloniala Amerika.
Med tiden tog dom kvarvarande populationer konsekvensen av våldets ständiga närvaro - vilket leder till nya politiska strukturer, där militära enheter utvecklades metodiskt - under dom konstitutionella organ.
Under tiden fick ju också grekernas nordliga grannar - som skyter och sarmater - besök av olika aggressorer. Det betyder ju inte att skyterna var 'agressiva' - när dom sen visste att försvara sej är sen en något annan sak. Det är stor skillnad på att föröva och föröka våld som medel till erövring och egen vinning, gentemot å ty till våld för att försvara sej mot just nämnda övergripare.
Efter Punerkrigen blir Rom själva agressorer - och småningom vänder dom alltså spjuten MOT sina gamla allierade, alltså kelterna i Frankrike. Sen dess kan vi tala om att våldet trändge inn också i Nord-Europa - även om civilbefolkningen i Skandinavien och NV Ryssland fick leva några århundraden till, utan att ängslas för detta våld.
Att försvara sej mot detta våld med allt man har av militär makt betyder inte att man är våldsam. Snarare tvärt emot. Man får skilja på olika.
Ändå finns det ju indicier på våldsanvändning även hos flera av dessa folk. T ex så har ju en nyligen genomförd studie visat på hög våldsanvändning hos ”indianer” i Amazonas. Man skall inte utmåla folk som vildar, men man skall inte heller romantisera för mycket.
http://www.sciencedaily.com/releases/2012/10/121002145448.htm
Din utsago är svår att bestrida. Man skal i princip inte romatisera alls - åt något håll. Enkla sanningar räcker länge.
Däremot är den studien du länkade till en av dom amerikanska PK-arbeten jag syftade på - där 1+1=3, eftersom 1,3 + 1,4 = 2,7 vilket får avrundas till 3.
