I källor och sagor kryllar det av Kungar, vi har alltså ett överskott av Kungar. Detta har förbryllat många historiker. Vi vet att flera Kungar var parallella i tid, ibland upp till tre Kungar namnges samtidigt.
För att lösa detta problem med för många Kungar har man valt att kalla vissa av dem för "Medregenter". Nästan alla tidiga kungar hade Medregenter.
Samtidigt skriver man ingenting i vår historia om Landskapskungar (egentligen Landkungar) - men dessa finns det massor av i både sagor och källor. Man har alltså valt att inte lyfta fram Landskapskungarna - detta eftersom den gamla Sveaskolan ansåg att alla landskap styrdes av en Kung som satt i GU.
Uppsalakungen titulerades även Sveakung enligt samma skola.
Min hypotes är att Sveaskolan hade fel. Landskapen styrdes av landskapskungar. Det är därför vi har överskott på Kungar. Uppsalakungen var en landskapskung bland andra landskapskungar - och Sveakungen var en unionskung i de försök man gjorde, under många sekler, att förhandla fram ett gemensamt rike.
Om vi ser på VG och ÖG så vet alla att de styrdes av egna Kungar - och att de bildade en union sör de turades om att ha en gemensammkung från respektive landskap - och att det senare, efter diverse maktkamper, blev en gemensam kung över Götaland, en Götalandskung som regerade Götaland från Nääs.
En annan union mellan landskap är också känd, den mellan Uppland och ÖG där man valde Knaphöfvde som gemensam Kung.
Vad vi kan se, enligt min uppfattning, är att man försökt skapa en union mellan landskapen under mycket lång tid. Unionförsöken har sett lite olika ut och de verkar ha varit ganska kortlivade - men det har hela tiden utförts nya försök att bilda ett gemensamt rike. Det lyckades först ca 1260 med Birger Jarl.
Thomas
