Vilka var egentligen "svearna" under vikigatiden?

[gangrade]

Gällande de kontinentala germanerna under folkvandringstid talas det helt ogenerat om stammar. Men just det ja, det är inte politiskt korrekt i Sverige.   
Tacitus, den gamla romaren, beskrev också vilka "stammar" som bebodde germanien, det är i alla fall det ordet som används på svenska för att tala om vad vilka han beskrev. Jag har inte läst Tacitus, bara sett utdrag publicerade, men han kanske skrev att det bara fanns en "stam" på den skandinaviska halvön?

[Skoglar]

I Kanada benämner man de infödda* för "the first nations". Det är avsiktligt att man inte vill använda ordet "tribes* för att det skulle kunna vara nedsättande satt i relation till de engelsk- och franskspråkiga kanadensarna.
Givet Nordamerikas historia har jag en viss förståelse för detta synsätt.

Men i Norden borde ju läget vara helt annorlunda, eftersom "våra" stammar är våra förfäder och det finns ingen rationell orsak till att känna något mindervärde i relation till andra etniska grupper.



*Uttrycket avser visst bara det vi normalt kallar indianer, inte inuiter.

[AndreasE]

Gällande de kontinentala germanerna under folkvandringstid talas det helt ogenerat om stammar. Men just det ja, det är inte politiskt korrekt i Sverige.   

Bra påpekande. Många samtida källor berättar om ett komplicerat nätverk av stammar och stamförbund både i norra Germania och på de brittiska öarna. Det finns ingenting som tyder på att dess "stammar" generellt hade olika språk eller radikalt olika kulturer. De germanska stammarna talade snarlika germanska dialekter, och de brittiska snarlika keltiska dialekter.

[Boreas]

Jag tror? att vi kan vara överens om att under ÄJ så fanns ingen nordisk eller svensk stat, med bestämmanderätt över alla nordbor (eller svenskar). Om vi inte överens om detta, vänligen säg till. Jag vill inte lägga ord i andras mun.

Det där återstår att bevisa. Termen 'etnos' lever fortfarande i betydelsen 'stam', 'folkslag'. Såframt jag vet är dessa begrepp ännu inte ogiltigförklarade. Förhopningsvis kan man fortfarande beakta vad som tidigare anförts om begreppen 'ätter' och "stammar" och om bakgrunden till dessa ord och termer.

Vad gäller begreppet 'stam' så relaterar dom flesta nordbor fortfarande begreppet till röda indian-stammar, syd-amerikanska indian-stammar, afrikanska 'stammar' (negrer, berber, etc.). Sen talar man helst om asiatsiska folkslag.  I dagens England och Nord-Amerika används gärna ordet "indiginous" om röda indianer, medan man talar om "alla" indianer som en ras (race). Samma begrepp används också som samlingsnamn för alla afrikanska amerikaner, respektive deras kinesiska och kaukasoida grannar.

Inom biologin talar man om art, slag, släkte, familj, klass och grupp. Vad gäller primaterna så finns olika arter, varav människan bildar en egen. När dom allra första nakna, bipedala och talande aporna föddes var det en resultat av att EN och samma 'fenomen' (korsning) fick göra två ex. av den första människan - eftersom arten inte fortplantas med mindre man har - och behåller - ett fullvärdigt exemplar av båda kön.

Vi kan alltså utgå från den natur vi känner att dom första människor föddes i ett mycket begränsad antal. Processen bakom evolutionen liknar (till förväxling?!) på den som beskrivs i Genesis - där det första människopar föds - som Adam och Eva - "på samma dag".

När genetikern Bryan Sykes gjorde en bild på vårt genetiska arvsmaterial så var det åter ordet "stamträd". Begreppet "människans stamträd" är alltså ingen nytt, romantiskt eller 'märkvärdigt' begrepp - det är en gammal term som tillhör ett gammal terminologi man känner från dom äldsta bland naturvetenskaper.

Sambandet mellan det forn-nordiska begreppet "ätt" och det latinska namnet "et-nos" tör vara mer än en olyckshändelse.     

När människoarten delar sej sker det i olika 'slag' - enligt både Darwin och GT. Första raden av avknoppningar från ursprunget flyttar alltså ut i världen och bildar nya ätter, som omsider blir separata 'raser'. I GT står det väl  "kungar och folkslag". Kungahusen lär alltså ha kommit först - från den begränsade ursprungsbefolkningen.

Inom ett och samma folkslag kan man sen få olika stammar, med var sin ätter och dito familjer, strukturerat som ett 'pyramidalt' klass-samhälle - där äldsta familj företräder ätten, som kungahus.

Ingen ätte-gren utan stam, ingen stam utan rot.

Det kan bli svårt definiera "en stam" utan att beröra en tre- eller femdelad aristokrati. Det kommer behöva ett "kärnhus" i sin mitt, som i mångt ock mycket påminner om ett kungahus. En 'stamhövding' ligger i så fall på nivå med en kung när han har närstående landshövdingar och häradshövdingar ikring sej och i alla ättens led. 

Av dessa orsaker kunde svear, götar, norrmän och vender/finnar utveckla olika ekonomier, bebygga lite olika områden efter deras topografi och klimat - och på så sätt komma bo lite om varann på den fenno-skandiska halvön. Det kan förklara varför man hittar finska språkrester i Mellan-Norden och norrut, jämte gutniska/götiska/svenska språkområden ikring Bottenhavet och Finska Viken.

Åldern på deras gemensamma ursprung lär gå tillbaks till stenåldern/bondestenåldern - då alla dessa områden var stabilt befolkade av större kulturgrupper.  Sen är det en fråga om vi är mån om att anamma och värdera en sådan möjlighet som ursprung för dom skandinaviska 'stammar' - och deras respektive ättesagor...

[Skoglar]

Det där återstår att bevisa...

Eller så är det upp till dig att bevisa att Norden, eller åtminstone Sverige, var enat vid tiden för Kristi födelse, och att detta enade rike var så väl strukturerat att det bör kallas stat, samtidigt som denna oväntat moderna statsbildning helt och hållet undgick alla romerska skriftställares kännedom.

Jag är helt på det klara med att det fanns starka band och täta kontakter mellan de många stammarna, och de delade språk, religion (kan man anta) och andra kulturella uttryck. Men om halländska farbönder ville göra affärer med pomrare, och det var OK med deras lokale hövdning, så behövde de inte be "stor"-kungen om lov. Det fanns ingen.

[Boreas]

Eller så är det upp till dig att bevisa att Norden, eller åtminstone Sverige, var enat vid tiden för Kristi födelse, och att detta enade rike var så väl strukturerat att det bör kallas stat, samtidigt som denna oväntat moderna statsbildning helt och hållet undgick alla romerska skriftställares kännedom.

Det finns numer volumniösa böcker som beskriver dom kulturella och ekonomiska utväxlingar som skett mellan Medelhavet och Östersjön, ända sen Bondestenålderns dagar. Genetiska kartor från dagens Europa lär även styrka att här vandrat folk över Alper och Pyreneer och konstruerat megaliter - och kungadömen - i både södra och norra Europa, redan några millennier före Moses fick ölet bryggt.

Vad får dej till att tvärsäkert påstå att dynastier (läs: ättegrenar) skulle finnas ikring hela Medelhavet - men inte som en ända ikring Östersjön?

Hur tror han "kelter" och "germaner" - eller Hallstatt-kulturen respektive La Tenè - rådde sej själv under bronsåldern - annorlunda än dynastierna i den grekisk-romerska, minoiska, egyptiska och sumeriska värld? Borde inte perser, indier och kines också haft liknande förhistorier - och spridit sej på var sina kontinet/sub-kontinent - som enhetliga stammar och efterhand "slag" eller "stammar" - som senast under yngre bronsålder?

Berättar inte alla dom nämnda folkslagens myter att regerats av "godar", "kungar", "drottningar", "prinsar" och "prinsessor"? Det finns ingen Maharajana utan "Maharadier" (prinsar/hertigar) och deras Rajas/Radias (jarlar). Ergo finns där också en kung - för att göra alla nya Maharadjas till bröder bundna i ett brödraskap - som kärnan i antikens kulturer.

Att utgå från att den 'kungliga' princip - som orsak till en stambildning - skulle kommit till uttryck bland alla andra folkslag än dom arktiska. Det strider med allt vi känner till om utväxlingen av både ädelsten och lampolja - efter älvar och vattendrag från Nord-Atlantern till Kaspihavet, från Vita havet till Svarta havet och från Nordsjön till Biscaya och Medelhavet.

   
 

Jag är helt på det klara med att det fanns starka band och täta kontakter mellan de många stammarna, och de delade språk, religion (kan man anta) och andra kulturella uttryck. Men om halländska farbönder ville göra affärer med pomrare, och det var OK med deras lokale hövdning, så behövde de inte be "stor"-kungen om lov. Det fanns ingen.

Vilket är ett påstående utan närmare fog.

Som jag nu försökt precisera har din "0-bild" både sannolikheten, arkeologin och Jordanes mot sej. Alltså får du gärna förklara hur och varför din teori är den bättre...

[Skoglar]

Jag vill inte bestrida att det förekom täta kontakter mellan Norden och Medelhavsområdet. INte heller att det förekom dynastier i Norden. Tvärtom, jag tror att det var vanligt förekommande. Idag har vi som bekant bara tre kvar, i Köpenhamn, Olso och Stockholm.

Men även Grekland och det som kom att kallas Italien bestod väl först av flera politiska enheter, innan de samlades, väl i huvudsak genom det romerska imperiets expansion.

Makedonien, Thebe, Siracusa, Sparta, Aten. Anser du att dessa var icke självständiga underlän under en grekisk storkung, eller har vi att göra med självständiga stater vilka emellanåt bekrigar varandra respektive väljer att gå i förbund, t ex för att mota bort invaderande perser?

[Kylarvende]

Boreas och Skoglar!

Intressant teori av Skoglar. Jag har filat lite på teori också. Teori som nog har avhandlats tidigare av flera, men ändå. Svearna under vikingatiden var ättlingar till förlorare . Man vet nog i grova drag vilka de var ättlingar till. Asar och vaners invandring som möjligen följde efter ett förödande nederlag kopplat till romarnas expansion österut. Romarikets kollaps ledde till förlorade arbetstillfällen och man fick så vackert be om beskydd eller vända hemåt. Hade man bytt sida för många gånger låg troligen man pyrt till. Heruler, Vandaler, och kanske  Vägmundingar fick bege sig hemåt. Här kan man ha åsikter om geografin ang ”hemåt” , men troligen styrde man kosan norrut. 

Historier måste ha berättats och filats på under århundraden efter dessa skeenden. Hur man än vände och vred på dom så var det kanske svårt att framstå som annat än förlorare. Man kan förmoda att en revanschlusta låg och pyrde. 

Ättlingar till hemvändarens tampades sedan i generationer. Det kan ha rört t ex järn, slavhandel och dynastiska förvecklingar. Oavsett vilket så höll man igång stridsandan mha Oden och Tor, när övriga Europas gemene man måhända passiviserades av kristendomen.

Självklart var man sugen på att prova lyckan redan innan vikingatiden:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Hugleik

Men tiden var kanske inte mogen än. Hemmavid fick man nog rapporter om att ens egna krigare var stora och starka, men att kanske motståndarna var för många till antalet.

Tiden gick och landhöjningen gav ständigt mer odlingsbar mark på ett sätt som troligen saknade motstycke i övriga Europa. Brötanunds och Olof Trätaljas kompisar skapade nya odlingsområden. Befolkningen växte. Det var praktiskt att ta sig fram sjövägen till nya odlingsbara områden. Man förbättrade båtbyggnadskonsten. Med bra skepp kunde man idka handel framgångsrikt. Med bra skepp kunde man göra mycket framgångsrikt.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Vikingatiden

[Yngwe]

Det där är per definition omöjligt. Om antalet delningar vore lika stort som antalet sammanslagningar, så skulle Norden idag bestå av lika många självständiga samhällen som under järnåldern. Och det är väl knappas något som någon av oss tror på. Även om proceesen inte är spikrak (Kalmarunionen sprack, t ex) så är riktningen tydlig.

Jag saknar inget namn på mälardalingar. Jag försöker beskriva varför jag ser det som naturligt att deras samlade beteckning under järnåldern var just svear. Vilka belägg har du för att de som bodde på Gotland var gutar?


Nej, jag tror att jag avvaktar någon annans hypotes istället.

Det där beror på att du identifierar dig med en nationalstat och säkert starkt påverkat av att i Sverige är vi relativt likriktade i fråga om såväl kultur som religion. Och att du blundar för att Europa idag innehåller långt fler stater än på mycket lång tid och för att flera regioner uppvisar vilja att ytterligare öka på antalet.




Frågan är hur man ska se på det hela om man stryker en gemensam reglerad lag, om man stryker en gemensam regleras ekonomi och om man stryker en gemensam reglerad kult. Var hamnar man då? Vad är det då som definierar folk och fä? Och hur motståndskraftigt är det klister som binder ihop stammen? Kan delar av stammen brytas ut medans andra delar tillförs utifrån? Och till sist,hur håller den utomstående koll på detta så att han kan kalla folk med dess rätta namn?

[Anganatyr]

I denna process skapades det som kom att kallas västgötar, östgötar, svear och skåningar.

Detta att jämföra svear och tex västgötar har diskuterats flera gånger tidigare i tråden. Västergötland, Östergötland och Skåne är alla gamla landskap, det är inte Svealand. Däremot är Södermanland, Västmanland mfl gamla landskap. Det blir helt fel att jämföra landskap med större regioner. Runt Mälaren tror jag att befolkningen förr kallades tex Södermanlänningar, Västmanlänningar, Attundalänningar mfl. Eller varför inte Uppsvear som Upplänningarna själva kallade sig när Upplandslagen stadsfästes 1296.

Redan ca 890 beskriver Wulfstan att de som bor i tex Blekinge, Öland, Gotland mfl kallas för svear. De flesta forskare idag anser att det inte fanns ett svearike med en sveakung som var så stort så tidigt. Då bör det rimligtvis ha funnits flera sveakungar och gruppen svear bör ha funnits från Mälaren i norr längs Sveriges ostkust till Blekinge i söder under vikingatiden.  Jag tror att svearna är ett samlingsnamn på flera olika mindre grupper som tex Västmanlänningar, Östgötar, Blekingbor mfl.

[Skoglar]

Det där beror på att du identifierar dig med en nationalstat och säkert starkt påverkat av att i Sverige är vi relativt likriktade i fråga om såväl kultur som religion. Och att du blundar för att Europa idag innehåller långt fler stater än på mycket lång tid och för att flera regioner uppvisar vilja att ytterligare öka på antalet.

Trodde att vi talade om Norden, men OK
Eller så beror det på att jag kan räkna. Per 1815, när både det Tysk-Romerska riket och Napoleons rike hade brakat samman, ingick 39 stater i tyska förbundet. Idag är det två. Schweiz är exkluderat både 1815 och 2013.

Italien enades 1861, en process som gick så där. Det man ofta anser vara en "naturlig" nationalstat innehåller en väldig massa spänningar (Lega Nord).

Se på valfri karta över de brittiska öarna. Hur många stammar fanns under folkvandringstiden, och hur många kungar, drottningar och/eller presidenter finns där idag?

Sedan påpekar du att det f n finns ovanligt många europeiska stater och att det kan bli fler (Skottland, Vallonien, Katalonien, etc). Det är riktigt. När stater växer över det som skulle kunna sägas vara naturliga gränser, blir konsekvenser att olika minoriteter hamnar under annans styre, och det brukar dessa inte gilla. De enandeprocesser vi har sett som faktiskt har fungerat är de nordiska, samt kanske den tyska. Katoliker och protestanter tycks komma bra överens där. Andra enandeprocesser har gått sämre, t ex Italien, Spanien och UK. För att inte tala om den ryska, vilken i sak var mer av ett imperiebyggande än ett riksenande och därför exploderade i nyllet på Moskva 1991.

Frågan är hur man ska se på det hela om man stryker en gemensam reglerad lag, om man stryker en gemensam regleras ekonomi och om man stryker en gemensam reglerad kult. Var hamnar man då? Vad är det då som definierar folk och fä? Och hur motståndskraftigt är det klister som binder ihop stammen? Kan delar av stammen brytas ut medans andra delar tillförs utifrån? Och till sist,hur håller den utomstående koll på detta så att han kan kalla folk med dess rätta namn?

Jag vet inte hur man gör. Men jag är ganska säker på att om någon gjorde fel i detta avseende under järnåldern, fanns det säkert andra som kunde hjälpa vederbörande tillrätta.

Annars kan man naturligt anta att yttre tryck/hot är en viktig faktor för att vilja ge upp sin egen självständighet (helt eller delvis). Det får mig att tänka på de inbördes oense germanska stammarna som för drygt två tusen år sedan lyckades ena sig tillräckligt för att besegra romarna i Teutoburgerskogen år 9, men därför blev oense igen.

Man kan även anta att yttre tryck (Danmark) spelade en viktig roll i riksenandeprocessen i vårt land.

[Anganatyr]

Vad det gäller lagar så gällde de olika landskapslagarna under medeltiden. Det var alltså olika lagar som gällde i olika delar av det medeltida Sverige. Den första landslagen kom vid mitten av 1300-talet och kallas Magnus Erikssons landslag. I det som idag är Svealand fanns alltså flera olika lagar som tex Upplandslagen, Södermannalagen, Västmannalagen. Därför blir det väldigt fel att jämföra Svealand med landskap som tex Östergötland.

[Skoglar]

Redan ca 890 beskriver Wulfstan att de som bor i tex Blekinge, Öland, Gotland mfl kallas för svear. De flesta forskare idag anser att det inte fanns ett svearike med en sveakung som var så stort så tidigt. Då bör det rimligtvis ha funnits flera sveakungar och gruppen svear bör ha funnits från Mälaren i norr längs Sveriges ostkust till Blekinge i söder under vikingatiden.  Jag tror att svearna är ett samlingsnamn på flera olika mindre grupper som tex Västmanlänningar, Östgötar, Blekingbor mfl.

Þonne æfter Burgendalande wæron us þas land, þa synd hatene ærest Blecingaeg, and Meore, and Eowland, and Gotland on bæcbord; and þas land hyrað to Sweon

Man skulle kunna tro att Blekinge, Möre och Öland hörde till blekingar, Mörebor och ölänningar, men det hörde till svearna. Man skulle kunna tolka det att de som bodde där var lika lite svear, som att Indiens befolkning var britter före 1947. Säger inte att det måste vara så, men du kan inte vara ett dugg säker på din tolkning.

[Yngwe]

Jag skulle alltså vilja säga att det är ganska komplicerat när man blandar in nationalstater. Hur ska man se på de stora imperiena, vad motsvarar dom? En återblick på Europa för 100 år sedan ger ju väldigt få stater. Men ska man verkligen säga att en stat är en vidareutveckling av en stam?   Och om man gör det, vilket jag är beredd att göra, på vilket sätt skiljer sig då svearnas land mot Sverige? Jag menar då inte i utsträckning utan i terminoligin. Inom Sverige har rymts en uppsjö med mindre "stammar"  Skåningar, gutar, jämtar, samer, finnar, tavaster, kareler,ester och säkert en hel drös till. Men hur många rymdes inom svearnas land? För den process av enande som du påtalar har väl också haft konsekvenser för svearna? På kontinenten samlas ju drösvis med stammar under samlingsbegrepp, även germanska så det borde väl ske även i Skandinavien?


Om så skett så står vi då kvar vid frågan, vilka kallas svear?

[Skoglar]

Vad det gäller lagar så gällde de olika landskapslagarna under medeltiden. Det var alltså olika lagar som gällde i olika delar av det medeltida Sverige. Den första landslagen kom vid mitten av 1300-talet och kallas Magnus Erikssons landslag. I det som idag är Svealand fanns alltså flera olika lagar som tex Upplandslagen, Södermannalagen, Västmannalagen. Därför blir det väldigt fel att jämföra Svealand med landskap som tex Östergötland.

Poängen är inte att ställa landskap mot regioner/områden. Poängen är att en stor del av befolkningen återfanns i någon av de fyra stora slättbygderna. Att dessa sedermera kom att förhålla sig på olika sätt satt i relation till landskapsindelningen (tre slätter = tre landskap, den fjärde fördelas på flera landskap), är inte av vikt.

Däremot kan detta faktum förklara varför det fanns behov av ett samlingsnamn för befolkningen i Mälardalen.

[Anganatyr]

Jag skulle alltså vilja säga att det är ganska komplicerat när man blandar in nationalstater. Hur ska man se på de stora imperiena, vad motsvarar dom? En återblick på Europa för 100 år sedan ger ju väldigt få stater. Men ska man verkligen säga att en stat är en vidareutveckling av en stam?   Och om man gör det, vilket jag är beredd att göra, på vilket sätt skiljer sig då svearnas land mot Sverige? Jag menar då inte i utsträckning utan i terminoligin. Inom Sverige har rymts en uppsjö med mindre "stammar"  Skåningar, gutar, jämtar, samer, finnar, tavaster, kareler,ester och säkert en hel drös till. Men hur många rymdes inom svearnas land? För den process av enande som du påtalar har väl också haft konsekvenser för svearna? På kontinenten samlas ju drösvis med stammar under samlingsbegrepp, även germanska så det borde väl ske även i Skandinavien?


Om så skett så står vi då kvar vid frågan, vilka kallas svear?

Eller varför inte jämföra med dagens samer som finns i Norge, Sverige, Finland och Ryssland. De är inte ett enat rike under en kung, men de identifieras ändå som samer. Varför skulle det inte kunna vara något liknande med svearna under vikingatiden.

[Anganatyr]

Poängen är inte att ställa landskap mot regioner/områden. Poängen är att en stor del av befolkningen återfanns i någon av de fyra stora slättbygderna. Att dessa sedermera kom att förhålla sig på olika sätt satt i relation till landskapsindelningen (tre slätter = tre landskap, den fjärde fördelas på flera landskap), är inte av vikt.

Däremot kan detta faktum förklara varför det fanns behov av ett samlingsnamn för befolkningen i Mälardalen.

Om jag tolkat dina tidigare inlägg rätt så menar du med de fyra stora slättbygderna följande: Östergötland, Västergötland, Skåne och svearna. Då undrar jag varför du delar upp götarna i öst och väst, men inte svearna i söder ,väst mfl. Varför särskiljer du ut Skåne från danerna (de var ju både daner och skåningar under stora delar av vikingatiden). Skall man lita till Einhart så verkar ju de som bodde i Östergötland även ha kallats svear under 800-talet. Alltså verkar götar ha varit svear och götar på samma gång precis som skånigarna var daner på samma gång som de var skåningar. Det blir fel att jämföra ett större geografiskt område som dagens Sveland med mindre som tex landskap.

[Skoglar]

Men ska man verkligen säga att en stat är en vidareutveckling av en stam?

Ja, det är väl ungefär det man talar om. Ett samhälle, men utan de formella attribut som brukar känneteckna en stat.

Och om man gör det, vilket jag är beredd att göra, på vilket sätt skiljer sig då svearnas land mot Sverige? Jag menar då inte i utsträckning utan i terminoligin...
...Om så skett så står vi då kvar vid frågan, vilka kallas svear?

Det är svårt att sätta årtal eller ens sekler på detta, men min bild är ungefär denna:

I ett första skede fanns ett ganska stort antal mindre stammar, kanske ska de benämnas klaner, runt om i Mälardalen. Kontakterna mellan dessa var säkert täta, men till vardags skötte sig Rönningar, Bälingar, Olänningar och andra ganska mycket själv. Inget av detta kan beläggas.

Fjadryndaland, Attundaland och Tiundaland är oväntat "administrativa" benämningar på det som kom att bli de viktigaste folkländerna N Mälaren. Det är inte långsökt att tro att dessa har tillkommit genom sammangående mindre stammar. Skälen kan vara ökad militär makt, utveckla ekonomin eller annat. Skulle inte förvåna mig om det fanns giftermål mellan stormannaätterna inblandat. Inget av detta kan beläggas.

Sagan om Ingjald Illråde, skulle kunna vara ett eko av den process som innebar att man gick från många små stammar till färre och större stammar. Inget av detta kan beläggas.

Det som Kylarvende skrev igår om hemvändare från kontinenten är inte ointressant. Kanske var det i Mälardalen en utifrån kommande påverkan som ledde till skapandet av de "administrativa" folkländerna? Inget av detta kan beläggas.

Eftersom stammarna runt Mälaren var relativt isolerade från väst- och östgötar genom Tived och Kolmård, blev banden mellan Mälarstammarna starkare än banden med folket söderut/västerut. Inget av detta kan beläggas.

Vi kan inte utesluta möjligheten att såväl Tacitus som Jordanes faktiskt nämner svear. Det är i så fall ett gammalt namn och den rimliga slutsatsen blir då att det skulle kunna vara namnet på en av de många små ursprungliga stammarna, den stam som sedermera blir den dominerande inom Mälardalen. Kanske var de den dominerande stammen redan vid tiden för Tacitus texter.
Här vill jag knyta an till mina egna funderingar kring "Svearnas Medelhav" på annan plats i forumet. Men återigen, inget av detta kan beläggas (Utom just då benämningen "Svearnas Medelhav" förstås).

[Skoglar]

Eller varför inte jämföra med dagens samer som finns i Norge, Sverige, Finland och Ryssland. De är inte ett enat rike under en kung, men de identifieras ändå som samer. Varför skulle det inte kunna vara något liknande med svearna under vikingatiden.

Vad som talar emot den tolkningen är att sagorna berättar ganska mycket om just sveakungar, men ingenstans står det att läsa om samekungen.

[Skoglar]

Om jag tolkat dina tidigare inlägg rätt så menar du med de fyra stora slättbygderna följande: Östergötland, Västergötland, Skåne och svearna. Då undrar jag varför du delar upp götarna i öst och väst, men inte svearna i söder ,väst mfl. Varför särskiljer du ut Skåne från danerna (de var ju både daner och skåningar under stora delar av vikingatiden). Skall man lita till Einhart så verkar ju de som bodde i Östergötland även ha kallats svear under 800-talet. Alltså verkar götar ha varit svear och götar på samma gång precis som skånigarna var daner på samma gång som de var skåningar. Det blir fel att jämföra ett större geografiskt område som dagens Sveland med mindre som tex landskap.

Jag utgick, mest av pedagogiska skäl, från "de fyra stora slätterna" som man fick lära sig i skolan. Såväl själva Vättern som åsen väster om Vättern utgör ett visst mått av avgränsning mellan Väster- och Östergötland. Men á la bonheur:

Slättlandskapet runt Öresund: Daner. Primär indelning i skåningar och själlänningar,
Slättlandskapet i Götaland: Götar. Primär indelning i väst- och östgötar
Slättlandskapet runt Mälaren: Svear. Primär indelning i uppsvear, södermanlänningar, västmanlänningar (ev. närkingar)

Är detta verkligen av vikt?