Problemet med ditt resonemang är att Visingsö enligt de tidiga medeltida källorna är sveakungens maktbas.
Vi kan ju utgå från att goter/götar är ett medeltida namn på fiske-, båt- och handelskulturen som befolkat Norden sen stenåldern. Därnäst kan vi beskriva hur en jordbrukskultur utvecklades på fastlandets plana ytor – och relatera denna till 'svearna'. Med landhöjningen kom landbruket även att sticka fram mellan götarnas bygder och vattenvägar. Arkeologin från Mälardalen berättade just om en sådan symbios – redan under sten- och bronsålder. Det finns alltså belägg för att beskriva denna samvaro som ”uråldrig”, vilket styrker hypotesen om att dom båda tillhör Skandinaviens ”urfolk”...
Efter romarnas invasion av Nord-Europa kom mycket att ändras bland Europas 'urfolk'. Speciellt inom deras ekonomiska och politiska elit. Efter imperiets ödesdigra sönderfall kom en ny, franco-romersk allians att stegvis återerövra det nuv. Frankrike. Med en nyslipad härskarideologi kallad 'kristendom' kunde dom småningom erövra hela central-Europa. Under 700-talet kunde Roms nya härskare även utöka imperiets gamla gränser och underlägga seg dom bördiga jordbrukssamhällen norr om Rhen. När Karl Pippinson sen tågar mot Danmark blir kriget en omedelbar realitet också för Skandinaverna. Det är denna kamp om Nordens självständighet och frihet man numer kallar "vikingatiden".
När Ragnar Lodbrok och hans söner organiserar dom nordiska ledungarna blir det geografin och det demografiska nuläget viktigare än dom gamla, politiska traditioner. Under 'örlòg' får götar, svear och norrmän segla samma flotta och slåss under samma baner - för att försvara Danmark. Sen dom lyckades kunde Björn Jernsides även försöka en djärvare motattack, i syftet att slå ut vitala mål inom maktaxen Frankrike-Spanien-Italien.
Samvaron under 'Ravnebaneret' (Korp-baneret) förde till intima allianser. Relationen mellan Gotland/Götaland och Svealand är tydlig och man kan misstänka att Gotland "sökt Sveakungens skydd" (jmfr. Gutasagan) redan innan vikingatiden, t.ex. under Bjovulvs/Beowulfs tid. Bildstenarna i södra Svealand och Mälardalen påminner onekligen om dom äldre stenarna från Gotland...
Den tid hade nog götar och svear separata kungalinjer, med var sitt adelsskap. I den svenska dynasti (Ynglinga-ätten) gick kungatiteln i arv från fader till äldsta son. Efter att krigshandlingarna ramat svensk jord (1026-1050) och nya herrar övertagit hov och hallar, gick svenskarnas äldsta kärnfamilj "ur tiden" (1061). Hädanefter fick ny kung
väljas - bland de av landets jarlar som hade godkänts av kyrkan...
Efter förintelsen av Uppsala-templen kunde Bremens prelater ta säte i landets ledande organ, varefter man gör ett nytt ’Svearike’. Den kyrkliga influens var som starkast i syd/sydväst ock den götiska uradeln fick givetvis ta del i spelet om makten i Svealand. Sen kunde också götska jarlar väljas till kung, riksdrots eller marsk över "svear och goter". Efter införlivandet av Finland, Estland och Ingermanland (1250) kunde man även inkludera ”de vender” i det nya kungadömet, eftersom dom alla nu var villiga lyda "den
nya tid" och en ”kristet konung”- under den
nya Storkyrkan och det
nya Slottet på den gamla Helgeandsholmen.
Den valda kungens familjära bakgrund, jämte hans politiska och ekonomiska maktbas, kunde alltså ligga i Götaland likaväl som Svealand. Under 1300-talet kom även den vendiska ur-adeln – med bakgrund och maktbas i Finland - att ta säte på Riddarhuset och i Riksrådet. Det är alltså ingen märkvärdighet att det förenade Sverige valde sina ”folk-kungar”, jämte riksdrotser och riksmarsker från Götaland, vars maktbas låg på Munsö och/eller Visingsö.
