Jag ser Union och samarbete överallt mellan både Kungar och Landskap. Medregenterna är numera (för mig) Landskapskungar och bilden som växer fram gör att sagor och källor plötsligt passar in oerhört mycket bättre än vad de gör idag. Jag ser ytterst få motsättningar – och inga stora sådana.
Jag kan bortse från hela Uppsaladebatten och Sveadebatten, visst fanns det Uppsalakungar i Uppsala – men dom var ”bara ” Landskapskungar.
Jag kan varmt rekommendera synsättet. Bilden som växer fram visar på en genomtänkt samhällsstruktur där samarbete och lagar prioriteras, där den enskilde medborgaren skyddas och där besvärliga frågor löses på tinget – vars dom kan överklagas hos Landskapskungen – med Sveakungen som en ännu högre instans. Jag ser en samhällsstuktur jag tidigare inte trodde fanns.
Thomas
Utmärkt jobbat.
Schackspelets struktur är en gammal modell till vikingatidens femdelade samhällssystem, med riksbildande kung, landshövdingasr, heradshövdingar, bönder och trälar. Vad gäller denna kulturs ålder är frågan fortfarande öppen, men det finns risk för att monarkin kom redan med dom första jordbrukskulturerna.
Kungalängderna över Håleygätten i Tronheimen och Ynglingaätten i Uppsala går över 24 och 25 symbolmättade generationer - den rejäla genealogin kan vara väsentligt längre. För övrigt hör man om 'Raumarik'i och 'Raumernas konung' (Raud, Ring, etc.), Gautland (Götaland) och Gautrek ('götarnas kung').
Under vikingatiden ser man att dessa folk och kungaätter står varandra mycket nära. I det legendariska 'slaget' vid Bråvalla er det tydligt att svenska ynglingar och danska skjoldungar samlar götafolkens slagkämpar - i det centrala Syd-Skandinavia. Motivet är tydligen att bygga upp militär kapacitet till att försvara Danmark, Frisland och Saxland mot frankisk aggression. När den nordiska alliansens krafter omsider töms - under vikingatiden slut - dör dom gamla, riksbildande kungalinjerna ut.
Efter Ingvartåget och vikingarnas slutgiltiga nederlag i England 1066 läggs dom gamla nordiska kungadömen under tysk-romersk överherradöme. Hädanefter får kejsarens ämbetsvärk, den tysk-romerska kyrkan, hand om lagordning och konstitutionella handlingar - varefter arvsrätt och självständighet avskaffas - till fördel för en 'valkungaordning', där biskopen står främst när man får välja kung bland landets jarlar. Därmed kontrollerar kejsarmakten det svenska kungaval och kärnan i landens förvaltning. Under dom kommande 200 år uppstår ett civilt motståndet mot den nya statsmakten, varför vi får en rad inbördeskrig i såväl Sverige som Norge.
Innan vikingatiden fanns mindre dynastier ('storhertigar') också i Götaland, Viken, Hälsingland och på Helgeland. Troligen var dom alla initierat från Gotland. Liknande kungadömen fanns i Danmark, Tyskland och England under samma tid. Praktfynden från skeppsgraven i Sutton Hoo har flera paralleller i Götaland och Gotland - varifrån dom också har nått Ryssland och Romania, länge innan Caesar.
Jordanes är egentligen mycket väl orienterad om Skandinaviens geogrqafi och demografi och han ger en mycket riktig och detaljerad översikt över landet 'norr om havet'. Vid sidan av
lagbaserade enheter, som 'Hå-lòga-land', 'Trode-lag' och 'Rods-lagen' (Roþs-lagir), ramsar Jordanes upp olika 'riken' - som Raumarici, Ranarici och Ringirici. Jmfr. Gaut-reks. I Svealand anges länen korrekt, men den samlande beteckningen 'Sviariki' tycks han ha översett eller ignorerat.
Jmfr. Stefan Brink: Northmen - Identities and State Formation in Scandinavia 2:
PEOPLE AND LAND IN EARLY SCANDINAVIA
http://www.abdn.ac.uk/staffpages/uploads/his237/06Brink-1.pdf