Att vikingarna hade en egen religion är väl ganska självklart för de flesta ...
Antar att du här använder begreppet "vikingar" i den vidare mening som du i förra inlägget tillskrev "gemene man", alltså ungefär
vikingatidens skandinaver. Isåfall, tycker jag att vi bör ifrågasätta om detta är så "självklart", kan vikingatidens skandinaver i själva verket sägas ha haft flera religioner, eller snarare en religion med olika distinkta dialekter?
(Ifall du i själva verket använder det snävare vikinga-begreppet och menar att vikingatidens sjörövare hade en egen religion (som skiljde sig från den övriga befolkningens relgion(er)) så blir jag naturligtvis exalterad och vill resonera vidare om den saken ...

)
Nog om begrepp. I mångt delar jag dina uppfattningar, Supergeten. Jag tycker ex vis att det är helt relevant att leta gemensamma ursprung till myter. Jag har i en annan tråd diskuterat jämförande indoeuropeiska religionsstudier och då fått Jasaw emot mig

.
Min grundsyn är den att det finns två motverkande krafter att hålla koll på när det gäller religionshistorisk forskning, såväl som i språkhistorisk forskning.
1) Vi kan dels spåra gemensamma ursprung och hitta en gammal "stam" från vilken senare versioner utgör förgreningar. Språket eller religionen blir då alltmer "ursprunglig", mer enhetlig, ju längre bak vi tittar, det går
från enhetlighet
till diversitet.
2) På samma gång finns en motverkande kraft. I språkhistorien är det alldelses uppenbart, språk smälter ihop, uppgår i varandra, ersätter varandra. I själva verket har det skett en påtaglig språkdöd (och den pågår alltjämnt). Samma sak gäller religioner. Det går alltså
från diversitet
till ökad enhetlighet. Betraktar vi detta fenomen blir bilden allt mer komplicerad, allt mer splittrad, ju längre bak vi tittar.
Jag tror båda dessa faktorer är viktiga att ha med i beräkningen när vi betraktar fornskandinavisk religion under sen järnålder.
1) Dels fanns det, helt klart, ett gemensamt religiöst arv hos den jordbrukande befolkningen i Skandinavien. Gemensamma myter och gemensamma gudar som gick hundratals eller tusentals år tillbaks. Myter som långsamt gled allt mer isär beroende på var man bodde. Gudanamn som sakta uttalades allt mer olika i takt med språkförändringen.
2) Dels pågick en process där tydliga maktcentra etablerades och expenderade. Stammar slog sig samman i stamförbund, mäktiga stammar tvingade de svagare till underkastelse, den process som med tiden skulle utmynna i bildandet av de nordiska kungarikena, pågick för fullt. Detta innebar rimligen att lokala gudar försvann eller tolkades om som gestalter av mer spridda gudar. Myter och gudanamnen "standardiserades" i de allt större järnålders-"rikena". Religionen blev alltmer likartad.