Ting hölls ju som regel på helig mark, dvs gravfält. Att domarringar ofta är påtagligaste lämningen på ett gravfält kan väl vara anledningen till benämningen?
Man får kanske skilja på olika.
1) När en av tingplatserna på Island anlades berätas det att man hittade en noggrant utvald vall, som sen heligades genom att 'hasslas' - vilket man knyter till ord som 'hasselbuskar' och 'häckar'. När en all var 'hasslad' - omgett av hassel - så ansågs den som 'heligad', efter som tinget i sej själv ansågs som en 'helig' (okränklig) samling, vars institution var det grundläggande och riktgivande element för samhällets dagliga, ekonomiska samhandlingar.
Tingplatserna skulle tydligen ha en förhöjning, varifrån tinget leddes. I släta landskap får man därför göra 'tingshögar', medan 'tingvallar' kan ligga 'färdiga' i dom kuperade landskap. Ikring endera tingshögar har man hittat spår efter eldar, som kan visa på riten att elda ikring högen under sessionerna. Ordspråk som 'Gubben-på-högen' kan givetvis ha sin bakgrund i den storbonde, hövding eller lagman som rådde för det 'lag' av stormän som rådde, för lag och rätt.
Uttryck som Disating och Disablot berättar för övrigt att kvinnorna hade parallella församlingar och funktioner - fast skilt från männen.
http://no.wikipedia.org/wiki/Ting_(forsamling)
2) Hovet/Templet/Viet representerar något annat, som kanske kan omtalas som det 'allra heligaste'. Här höll 'övrigheten' tydligen råd, redde lagar och höll 'gillen' eller andra högtidiga aktiviteter - vid sidan av dom festligheter man anför i förbindelse med årliga riter, typ 'blòt' eller bröllop.
3) Stenringar, stensättningar och skeppssättningar kan i princip ligga lite överallt, gärna inom gamla bygder, vid gamla centralplatser och vid gamla färdleder, som en parallell till grav-högar. Så långt jag käner till det fins ingen närmare beskrivning av hur man anlade och ävt.invigde dessa platser - men det ligger ju i många fall ett närnmast 'oförståeligt' stort och duktig arbete bakom forntidens gravminnen. Det faller givetvis inom rimlighetens gränser att anta - som en förutsätning - att man 'helgad' dessa platser. Gravstenarnas botaniska parallell, där mankunde strö askan från den döde, kallades 'vårdträet'. I annat fall lägs vikt på att man på 'tunet' har ett 'tunträd'n vars 'helighet' ökade med dets ålder. Legendens Yggdrasil, asarnas vårdträd, omtalas som 'evigt standande' - vilket innebär att man får 'poda' en frisk kvist från ett ålderdigert vårdträd in i dets stubbe. Hälare kan knappt nån cykel bli, heligare knappt nått träd.
Enligt Snorre representerar gravsten-ringarna den s.k. "Bränåldern", där stoftet kremerades. Gravstenarna placerades gärna som dom senare gravminnen från "Högåldern" - efter landskapet . Några i rader, andra i mer ensam majestet. Intill ra-kanten i Östfold, där såväl jägarna som jordbruket hittade sina första fästen norr om Skagerak, ligger stencirklarna som familjgravar i en medeltida kyrklund:
http://www.amator-arkeologiskkontor.org/bilder/hunnfeltet.png