Medeltidens "götiska" kärnområden är i allra högsta grad jordbruksbyggd. Ditt sätt att skilja på svear och götar utifrån detta resonemang håller inte, det är en ren kostruktion.
Medeltidens Götaland såg inte ut som dagens Götaland.
Bara dom senaste 1500 års landhöjning, luftburna sediment och jordtillväxt har medfört stora ändringar och endast dom senare 5-700 år har den större delen av dessa landskap haft dom sammanhängande och bördiga ytor vi i dag hittar söder om Vänern/Vättern/Vimmerby.
Under vikingatid och sen medeltid var andelen våtmarker och havsvikar
betydligt större än i dag.
En annan fråga är om den vida omtalade "fiske- och fångst-kultur" varit alldeles utan inslag av agrara element. I dom flästa fall har hund, getter och får varit en del av dom första bosättares ekonomi. Hur tidigt man tämjd och mjölkat ren vet vi väl inte, men man vet ju från senare tider att dom gamla Östersjöborna hållit sej med hundar, tämjd björnar och använt älgar till dragdjur. Undertiden har dom även drivit selektiv avel på hundar, innan man utvecklade fasta gårdar där man använde och avlade på kor, svin, gäss och höns...
"De kallades då sithe eller swidia som byggde Hälsingland och ovan Tiveden och Kolmården." (Prosasiaka krönikan)
Att Östgötaslätten varit präglad av sjöar och vattenleder är kanske en främmande bild, men fortfarande en verklighet så sent som 1500-talet. Där några av Sveriges bästa jordbruksmarker nu breder ut sig, fanns tidigare rika fiskevatten, vattenvägar och hamnar, från vilka slättens innevånare sedan bronsåldern hade idkat handel och utbyte med grannarna i norr, öster, väster och söder - samt i fjärran områden som kontinenten. Fynden från Kiviksgraven visar iofs. att bronsålderns götar hade kontakt ända ner till Medelhavskulturen och minoerna.
Den fiske-, båt- och handelskultur som här utvecklats har tydligen varit stabil över tid och utvecklat folkrika bygder med betydliga tillgångar av materiell och kulturell art. När det romerska imperium bryter i hop är det tydligt efter tryck från germaner och götar (goter), som då fanns på båda sidor om Öresund. När goternas och vendernas (vandalernas) stora kraftutmätning föregår - med utvandringarna under 400- och 500-talet - är det tydligt att man får omorganisera endera demografiska och politiska relationer på hemmaplan. Svaret tycks vara att den inhemska jordbrukskulturen - svearna - får ta ett större ansvar för områden som traditionellt varit götiska. En referens till denna sammanslagning finns som nämnt beskriven i Gutalagen.
När den gotiska makten i Rom störtas och vinden omsider vänder är det tydligt att goterna behöver styrka sina allianser med såväl vender som daner och germaner. Efter att Saxland och Danmark fallit och det kristna kungariket Sverige skapas, hade dom gamla götiska ätterna fortfarande kvar sina domener i dom centrala delar av västra och östra Götaland, såväl som i Norge och Hälsingland, där motståndet mot det nya romarväldet ('kyrkan') var som starkast.
De arkeologiska lämningarna, liksom ortnamn och ägoförhållanden speglar inte bara ett ekonomiskt välstånd, men också en kulturell karaktär som vittnar om att såväl götalanden - i parallell till Bohuslen, Viken, Vestlandet och Hälsingland - behållit demografiska, politiska och kulturella enheter som fortfarande kan skådas i språkliga dialekter och kulturella särdrag.
Det tvärvetenskaliga "Slättbygdsprojektet" efter järnvägen mellan Mjölby och Mottala (2004-2008) berättar just om "västra Östergötland i ett långtidsperspektiv". Här berättar Jan Paul Strid om ortnamnen i länet, under titeln "De försvunna sjöars land".
RAÄ, 2009, Anders Kaliff (red):
"Skuggor i ett landskap. Västra Östergötlands slättbygd under järnålder och medeltid. Resultat av ett tvärvetenskapligt projekt"
http://libris.kb.se/bib/11751173