Vikingaskeppet är ju en fulländad skapelse, det tror jag vi alla skriver under på. Vikingaskeppen är klinkbyggda. Att komma på klinkbyggnation är enkelt om man utgår från en stock-kanot. Man lägger på en bräda och syr fast den mot stockens reling. När man kommit så långt bör någon ha tänkt ut att man kan faktiskt lägga på en bräda till – och så är klinkbyggnationen uppfunnen. Det där går inte på en eftermiddag, det bör har tagit hundratals år, kanske till och med tusentals…
När man väl förminskat själva stocken till köl och byggt med plankor, så insåg man att borden blev veka och att dom behövde stöttas inifrån med spant. Efter lång tids experimenterande ledde det hela fram till vikingaskeppens konstruktion. Jag tror att man ganska tidigt ökade bordens höjd med en extra ”bräda”. Jag tror att klinkbyggande uppfanns ganska tidigt – men jag tror att det tog tid att komma på spant osv. Det hela bör ha tagit kanske 1500 år. (Vild gissning)…
Klinkbyggda båtar för 1-2 personer väger mycket lite, är snabba på sjön, kan ganska lätt transporteras över land kortare sträckor. De försvinner också ganska snabbt när de väl blivit vrak eftersom det inte är så speciellt mycket material i dom.
Jag tror också att ett ”vattenlevande” folk, för det måste vi ju ha varit faktiskt eftersom vi alltid bott i närheten av vatten och fisk varit ett av våra absolut vanligaste födoämnen – har klarat av att ta sig ut på vattnet med flottar, stockkanoter, båtar av skinn, näver, magsäckar osv i all oändlighet – för att få tag på föda. Nödvändigheten att ha en fungerande båt tvingade helt enkelt fram en utveckling av just båtbyggnadsteknik.
Ser vi på fynd av båtar från Skandinavien så finns det ju faktiskt en hel massa båtar och skepp – av mycket olika slag och typer. Det måste ha tagit lång tid att utveckla dessa – och varianter av dem måste ha funnits under mycket lång tid innan de blev så fulländade som de faktiskt blev.
Jag tror att det är viktigt att se att folk i Halland med långgrunda stränder behövde flatbottnade båtar och att vikingaskeppen kanske låg för ankar längre ut på djupt vatten – medan Bohuslänningarna kunde lägga till direkt mot land – men de ville även ha mindre skepp för inomskärs bruk vilket inte Hallänningarna behövde.
Jag tror att stora utriggarkanoter var något vi levde med under mycket lång tid utmed våra kuster – och att dom försvann när vi lärde oss att använda segel. En hel del hällristningar av skepp misstänker jag avbildar just utriggarkanoter.
Allt ovan mynnar ut i att jag tror att vi haft en mängd olika typer av båtar och skepp och att de under ganska lång tid bakåt varit klinkbyggda och därmed ganska lätta att transportera. Jag tror att vi måste tänka oss en utvecklingskedja från stockkanoten (som väger tusentals kilo) till allt lättare typer av båtar - för detta framtvingades av den natur vi bodde i med många vattendrag.
Vårt första behov var att transportera oss själva på vatten för att få tag i mat. Nästa steg är resor inom landet längs älvar, åar och sjöar, därefter att frakta varor. Varje sådant steg behöver sin speciella båttyp. Variationerna av båttyper lärde oss att så småningom bygga våra fulländade vikingaskepp.
Yngwe, jag har uppvaktat många flätor under mitt liv - men jag har aldrig givit någon ett ton honung… Jag kan dock inte förneka att jag pratat mycket sött och lent ibland…
Thomas
