Gandvik är ett fornnordiskt namn som antingen kan tolkas som en benämning för hela Östersjön, Bottniska viken eller rentav Vita havet.
Gand-vik är även det ett språkminne från forn-nordisk tid, där 'seid', 'gand', 'kvad' och 'galder' beskrivs som gamla ('hedniska') traditioner.
Som styrnings-led (prefix) kan du hitta Gan-/Gand- på en rad efter kusten av Norge - från Gandsfjorden, Gan och Ganddalen till Gandviken, i Vita havets västra hörn.
På finska används namnet Kandalax, där Kanda är en finsk variant av Ganda - och -lax det finska ordet för 'vik' (jmfr. laakso och lahti).
Ortnamnet Gandvik placeras öster om Kölen redan i Thordråpa, författat på Island under 1000-talet. Sen finns det i olika forn-nordiska källor - Snorre inte minst. I Peder Clausson Friis berättelser från 1600-talets början placeras en rad ortnamn efter kusten av "Norrig" - med Gandvik precis där man i dag hittar Kandalax. Det Stora Norska Leksikon är det därför ingen tvivel om var Gandviken fortfarande ligger.
http://snl.no/GandvikEldar Heide genomgår ordet "Gand" - som en maskulin variant av den feminina "Völse". Uppsatsen kastar också ljus över dom säder/riter man förknippar med gestalterna Oden, Tor, Frej eller Balder.
http://eldar-heide.net/Publikasjonar%20til%20heimesida/Heide-Gand-seid-andevind.pdfAnnars kan ju Fritjof Nansens klassiker om Nordens och nord-kalottens forntid fortfarande rekommenderas:
http://www.archive.org/stream/innorthernmistsa01nans/innorthernmistsa01nans_djvu.txt
Tacitus använder benämningen en och endast en gång, och då för att tala om att aestii-folket bodde på detta havs högra strand,
Läser du Tacitus' "Suebiska hav" som SÖ del av Östersjön - och inte bara Wisla-deltaets mynningsområde - placerar det i så fall esterna där dom fortfarande bor. I forn-nordisk tid kallades området söder om Finska viken för "Stein". Orsaken till namnet ('stenlandet') lär vara dom otaliga flyttblock och rullstenar som ligger efter den norra kusten av dagens Estland.
Kolla gärna närmare om dessa "bärnstensleder" - och dom "vender"/"veneter"/"vaner" som förestod exporten.
Leden nådde ända upp i Riga-bukten - av naturliga skäl.
Sen försvann bärnstenen söderut efter såväl Dvina som Wislan och Volgan. Efter den tid lär förbindelserna till Svarta havet ha utvecklats successivt - genom bronsålder och äldre järnålder - då större konflikter utvecklades till storstilade invasioner och plundringar av dom gamla handels- och produktionskulturerna ikring Svarta havet.
Tacitus använder benämningen en och endast en gång, och då för att tala om att aestii-folket bodde på detta havs högra strand,
Läser du Tacitus' "Suebiska hav" som SÖ del av Östersjön - och inte bara Wisla-deltaets mynningsområde - placerar det i så fall esterna där dom fortfarande bor. I forn-nordisk tid kallades området söder om Finska viken för "Stein". Orsaken till namnet ('stenlandet') lär vara dom otaliga flyttblock och rullstenar som ligger efter den norra kusten av dagens Estland.
Kolla gärna närmare om dessa "bärnstensleder" - och dom "vender"/"veneter"/"vaner" som förestod exporten.
Leden nådde ända upp i Riga-bukten - av naturliga skäl.
Sen försvann bärnstenen söderut efter såväl Dvina som Wislan och Volgan. Efter den tid lär förbindelserna till Svarta havet ha utvecklats successivt - genom bronsålder och äldre järnålder - då större konflikter utvecklades till storstilade invasioner och plundringar av dom gamla handels- och produktionskulturerna ikring Svarta havet.
http://en.wikipedia.org/wiki/Vistula_Veneti