Hittade en intressant artikel gällande Sitoner och Kväner i reation till Umedalen, som han ser som den enda kandidaten norr om svearna (hälsingeländerna) och finska sidan av botten.
Funderar lite kring eventuella runfynd i Finland och alla bedöms som tveksamma, barlast eller gotlänskt, utifrån personnamn? Lite som om eftersom Finland är finskspråkigt och svenskarna först kom under medeltiden och inga runstenar har hittas blir därför alla fynd antingen falska (tveksamma) eller utifrån kommande.
Verkar vara något av tabu med närvaro av svenskar före medeltiden.
Just det. Det är sådant man kallar en "paradigm" - dvs. en 'verklighetsuppfattning' man
skapat sej genom teoretiskt tänkande häller en ren observation.
Paradigmen har alltså varit att svenskan kom till Finland med "korstågen".
Tittar man på det arkeologiska materialet lär det inte finnas spår efter några sådana korståg, med undantag av "något" ikring 1050.
Dom senare visiter som Erik den Helige, biskop Thomas och Birger Jarl förestår har inte gett några spår efter sådan verksamhet - och lär ha varit politiska resor mer än militära. (Samma sak gäller förövrigt vikingatidens och YJ nordiska kungar - från Vanlande till Olav Haraldsson och Emund Gamle, jämte jarlarna Ragnvald och Erik.
Dom 'svenska' dialekterna som talades - och delvis fortfarande talas - ikring Finska viken och Bottenhavets östra sida är alla dialekter av ett gammalt nord-germansk (gottonskt/götiskt) grundspråk - inte från den yngre och rent 'svenska' grenen av denna "nord-germanska" grundform.
Nu vet man ju även att "proto-germansk" och "proto-finskt" har ett gemensamt ursprung. Teoretisk borde alltså dom svenska och finska språkformerna ha utvecklat sej sida om sida - ända sen stenåldern.
Nåra tankar från andra? Fanns det svenskar (svear) permanent i Finland, eg. Finland/Österbotten redan under vikingatiden?
Jovisst, som gäster. Enligt YT och YS.
Annars fanns här ett större antal 'svensktalande' finnar och balter efter kusterna - som ständigt hade visiterande handelsmän och andra rackare på besök - från Gotland, Götaland, Svealand, Helsingland och Helgeland.
Österleden till Finska viken och Ladogan har mycket gamla förbindelser till alla delar av Skandinavien. Efter Kyrkans framväxt som stormakt och handelsmonopol i södra och centrala Europa blev handelsvägarna mot Asien av vital betydelse för dom skandinaviska handelsgillen som stod utanför kontinentens 'heliga allianser'. I dom krigstillstånd som utvecklades under karolingerna var det just handeln och sambandet österut som gjorde det möjligt för dom fria kungadömen i det 'lilla' Skandinavien att motstå den handelsembargo och militära offensiver som det katolska välde utövade f.o.m. slutet av 700-talen.
Slutligen är det kanske en tankeväckare att vikingarnas ledungar fortsatte existera och ge motstånd mot Roms nya imperium även efter att Danmark och Norge invaderats (ca. 985 resp. 995) och svenska kungen struckit vapen - och undvikt krig på egen mark (1008). Det definitiva slutet på vikingarnas motstånd inträder först efter att ett större 'korståg' ikring 1050 nått Ålands hav och södra Finlands kust - och därmed avskurit handeln mellan Gotland/Skandinavien och Ladogan/Asien. Det var under detta fälttåg att kung Olofs son, Anund Jacob, lär ha omkommit. Troligen hade han sin gode vän och gardistchefen Ingvar - Emund gamles son - med sej under resan.