I Adams andra bok, kapitel 58 beskrivs utförligt hur Olof Skötkonung flyttar sitt kungasäte till Västergötland. Flera forskare anser att det blev kvar i Götaländerna och Småland fram till slutet av 1200-talet då Stockholm tar över.
Det jag kommenterade var en skrivning som mer eller mindre ordagrant kom från fjärde boken, den som översättaren själv, antagligen helt riktigt, konstaterar inte avser götar utan goter.
Sedan är det som sagt väl känt att flertalet kungar under tidig medeltid förefaller kommer från götaländerna. Det kan t ex bero på;
Att de kristna götaländerna, med danskt stöd, driver en statsbildning mot svearnas vilja
Att svear och götar väljer att samarbeta för att bättre stå emot dansksinnad expansion
Att svearna, t f a intern splittring, föredrar en kung "utifrån" istället för en intern kung
Eller någon kombination av dessa, eller något annat.
Det KAN vara så att götarnas politiska kraft vida överstiger svearnas under 1000-1200, att det är tvärtom eller att det helt enkelt är en fråga om maktblock på tvären, dvs stormän i olika delar av riket allierar sig med varandra, tvärs genom Tived och Kolmård, på ett sätt som källorna inte kan förmedla till nutiden.
Jag är inte säker på något av detta, men likväl kan jag inte få ihop att det skall anses vara såpass orimligt att "svear" var namnet på de stammar/folk som levde i Mälardalen under yngre järnålder/vikingatid.
För att försöka bli lite klokare har jag nu ganska noga läst Tore Nybergs förklaring till varför man valde att skapa uttrycker "sveoner" för trettio år sedan. Jag har också läst Åke Hyenstrands kommentarer (Fornvännen 80, 1985) om saken.
Jag ska inte återge resonemangen här, det blir för tungläst och jag tror jag redan leder när det gäller ūberlånga inlägg, men deras argumentering övertygar inte mig. Antingen är jag småkorkad, eller så brister logiken bakom deras resonemang.