Vilka var egentligen "svearna" under vikigatiden?

[Herulen]

Det finns väl i alla fall ingen källa som binder Blot-Sven till landet norr om Mälaren. Jag tycker att Blot-Sven blir en ännu mer intressant gestalt om han hade sina rötter i Östergötland och var stamfar till den Sverkerska ätten (som i så fall borde kallas den Blot-Svenska ätten).

Hur får du Blot-Sven till Blot-Svenska att gå ihop?

[Kungsune]

Det var ganska snyggt gjort!
Sven tveskäggs efterkomlingar går ju också i den Svenska ätten sålunda

[Castor]

Jag kan inte se att det finns något i Tacitus' text som tyder på att suiones och sitones har något med Skandinavien att göra. Tacitus kan ju knappast ha vetat mer om världen än vad Ptolemaios visste ett halvt sekel senare. Kuststräckan mellan Gdanskbukten och Baltikum stämmer alldeles utmärkt med Tacitus' beskrivning; där är det möjligt att bo "i själva Oceanen" och bortom sig ha "ett annat hav" i vilket solen ses gå ner.

http://cornelius.tacitus.nu/germania/44.htm

Bärnstenshandeln är den logiska förklaringen till att romarna var så väl bekanta med folken vid sydöstra Östersjön att de till och med kunde ge detaljerade beskrivningar av deras båtar. Kanske tjänstgjorde suionerna som färjkarlar åt romerska bärnstensuppköpare mellan Wislas mynning och aestiernas land (det bärnstensrika Samland).

Intressanta är också Pytheas' guiones (enligt Plinius den äldres referat) vid samma bärnstenskust. Guiones skulle både kunna vara suiones och gutones (dvs goter).

[Yngwe]

Ett halvt sekel betyder ingenting, Jag är helt övertygad om att resan från Medelhavet till Skandinavien gjorts många gånger innan både Tacitus och Ptolemaios plitar ner sina kråkor på ark.  Allt handlar om vilka källor man har.  Att Tacitus var den första som beskrev Östersjö-området är väl en kraftig övertolkning av att hans skrift är den äldsta vi känner.

Tacitus' Gemania har för avsikt att beskriva de germaniska stammarna, det finns ingen anledning att tro att han inte gör det efter bästa förmåga. Hans beskrivningar är nyktra och observanta, men om de är sanna är ju omöjligt att avgöra.  Ibland är de svårtolkade, men att en plats i själva Oceanen är skiljd från det kontinentala fastlandet är uppenbart för alla utom för den som söker att problematisera allt. 

I svensk översättning "Omedelbart vid Oceanen bo sedan Rugier och Lemovier.... Kap 44 Här efteri Själva Oceanen Svionernas samhällen.....    emedan plötsliga infall av fiender hindras av Oceanen"  Det sista stycket om varför svionernas sätt att förvara vapen skiljer sig åt från övriga germaner, Svionernas gegrafiska förutsättningar är alltså helt annorlunda.

Jag kan inte tolka detta annorlunda än att svionernas land avskiljs av det kontinentala Europa av hav. Detta stämmer väl på Skandinavien även om det finns andra alternativ också, t.ex. öarna i Östesjön. Till det hela måste läggas att det är orimligt att man hoppar över skandinaviens germanska stammar för att istället beskriva betydligt mer avlägsna och för oss helt okända stammar i Baltikum.

Av detta får var och en bedömma hur relevant det är att använda Tacitus i en diskussion om Svear, själv bedömmer jag det som att svioner troligen avser skandinaver.

[Mats Hansson]

Eftersom detta är ett arkeologiforum tänkte jag försöka länka till några artiklar, som mig veterligen beskriver bland det senast publicerade vi vet om Gamla Uppsala. Artiklarna tar inte så mycket ställnig till frågan om ortens politiska eller religiösa betydelse, utan fokuserar mest på fynd som gjorts i området. Dessa kan åtminstone ge en viss fingervisning om ortens ålder, storlek, kontinuitet, funktion m.m.

Uppskattade ditt inlägg mycket, Martin. Som du är inne på - man efterlyser lite mer av rent arkeologiska aspekter på denna period av sviktande skrifliga källor - men egentligen förhållandevis stor mängd arkeologiskt källmaterial.

Har bara skummat igenom artikeln i Fornvännen som hastigast men ska läsa lite noggrannare. Helt klart så tecknas ju en bild av Gamla Uppsala som ett ganska speciellt område fornlämningsmässigt. Även utan de tre kungshögarna, och t.o.m. utan någon skriftlig referens skulle det nog ha uppmärksammats nu, kanske inte av Rudbeck men åtminstone av modern inventering (på samma sätt som Uppåkra som fick en sen debut i arkeologin).

Efter John Ljungkvists artikel frågar man sig om inte tolkningen av (Gamla) Uppsala-platsen egentligen har blivit lite distorderad av allt det här med "templet" och "kungahögar" - det verkar ju ha varit så mycket mer aktivitet på platsen. Redan mängden gravfält och gravar är slående.

/Mats

[supergeten]

Uppskattade ditt inlägg mycket, Martin. Som du är inne på - man efterlyser lite mer av rent arkeologiska aspekter på denna period av sviktande skrifliga källor - men egentligen förhållandevis stor mängd arkeologiskt källmaterial.

Har bara skummat igenom artikeln i Fornvännen som hastigast men ska läsa lite noggrannare. Helt klart så tecknas ju en bild av Gamla Uppsala som ett ganska speciellt område fornlämningsmässigt. Även utan de tre kungshögarna, och t.o.m. utan någon skriftlig referens skulle det nog ha uppmärksammats nu, kanske inte av Rudbeck men åtminstone av modern inventering (på samma sätt som Uppåkra som fick en sen debut i arkeologin).

Efter John Ljungkvists artikel frågar man sig om inte tolkningen av (Gamla) Uppsala-platsen egentligen har blivit lite distorderad av allt det här med "templet" och "kungahögar" - det verkar ju ha varit så mycket mer aktivitet på platsen. Redan mängden gravfält och gravar är slående.

/Mats

Instämmer, tack för länkarna!


...detta är ju lite av pudelns kärna - Gamla Uppsala ÄR en otroligt intressant plats, men "de otrogna" fokuserar på tidigare forskares iver att göra detta till svearnas mecka. Det blir fel - fokus bör ligga på vad som faktiskt finns där, samt vad källorna skriver.
Inget annat Uppsala kommer i närheten vad gäller att överensstämma med källornas Uppsala.

[Castor]

Ett halvt sekel betyder ingenting, Jag är helt övertygad om att resan från Medelhavet till Skandinavien gjorts många gånger innan både Tacitus och Ptolemaios plitar ner sina kråkor på ark.  Allt handlar om vilka källor man har.  Att Tacitus var den första som beskrev Östersjö-området är väl en kraftig övertolkning av att hans skrift är den äldsta vi känner.

Tacitus' Gemania har för avsikt att beskriva de germaniska stammarna, det finns ingen anledning att tro att han inte gör det efter bästa förmåga. Hans beskrivningar är nyktra och observanta, men om de är sanna är ju omöjligt att avgöra.  Ibland är de svårtolkade, men att en plats i själva Oceanen är skiljd från det kontinentala fastlandet är uppenbart för alla utom för den som söker att problematisera allt. 

I svensk översättning "Omedelbart vid Oceanen bo sedan Rugier och Lemovier.... Kap 44 Här efteri Själva Oceanen Svionernas samhällen.....    emedan plötsliga infall av fiender hindras av Oceanen"  Det sista stycket om varför svionernas sätt att förvara vapen skiljer sig åt från övriga germaner, Svionernas gegrafiska förutsättningar är alltså helt annorlunda.

Jag kan inte tolka detta annorlunda än att svionernas land avskiljs av det kontinentala Europa av hav. Detta stämmer väl på Skandinavien även om det finns andra alternativ också, t.ex. öarna i Östesjön. Till det hela måste läggas att det är orimligt att man hoppar över skandinaviens germanska stammar för att istället beskriva betydligt mer avlägsna och för oss helt okända stammar i Baltikum.

Av detta får var och en bedömma hur relevant det är att använda Tacitus i en diskussion om Svear, själv bedömmer jag det som att svioner troligen avser skandinaver.

Bosättningar på Wislanäset kan beskrivas som liggande "i själva oceanen".

Några bildexempel:

http://wiki.worldflicks.org/katy_rybackie___bodenwinkel.html

Östersjön skulle inte vara mycket till "Ocean" om man visste att Skandinavien fanns där på andra sidan. Romarna använde namnet Oceanus Septemtrionalis (den nordliga oceanen) som gemensamt namn för Nordsjön (Oceanus Germanicus) och Östersjön (Oceanus Sarmaticus).

Jag tror att Ptolemaios förkroppsligade Romarrikets samlade omvärldskunskap. Landområden som inte omfattas av hans Geografi fanns helt enkelt inte i medelhavsfolkens begreppsvärld. Även Plinius den äldre och Pomponius Mela (som båda var verksamma under första århundradet av vår tideräkning) ger en bild av Östersjöområdet som överensstämmer med Ptolemaios. Plinius tycks ha sammanställt all tillgänglig geografikunskap från Pytheas (300-talet f.Kr.) och andra gamla greker och skapat ett verk som täckte det aktuella kunskapsläget. Sett mot den bakgrunden är det osannolikt att Tacitus skulle kunna beskriva folk bosatta på Skandinaviska halvön (alldeles extra osannolikt är det att han skulle kunna beskriva folk bosatta ända uppe vid Mälaren).

De fyra sista kapitlen av "Germania" (från goterna och framåt) kan ses som en sammanhängande berättelse som rör sig från det yttre Germanien (Svebien) till Sarmatiens början (utan onödiga avstickare fram och tillbaka över Östersjön).

[Kungsune]

Efter John Ljungkvists artikel frågar man sig om inte tolkningen av (Gamla) Uppsala-platsen egentligen har blivit lite distorderad av allt det här med "templet" och "kungahögar" - det verkar ju ha varit så mycket mer aktivitet på platsen. Redan mängden gravfält och gravar är slående.

Instämmer i detta!
Det intressanta är kanske framför allt mängden gravar och skilda gravfält och inte de sk kungshögarna som förmodligen blivit påbättrade i olika tider för att "bräcka dansken".
Det mångfacetterade gravmaterialet pekar onekligen på att Gamla uppsala varit en samlande ort för en större region; bygdegravfält.

[Yngwe]

Castor, Wislanäset är en yyterst begränsad plats, även om den är intrssant så handlar det bara om kanske 75 km2, jag tycker inte det är troligt att flera stammar sav svioner skulle rymmas på ett så litet område.   Inte heller hindrar oceanen för infall av fiender då det finns landförbindelse, och det är inte ens så, om man ska vara petig, att nästet ligger i en ocean, det är ett näs mellan en sötvattenslagun och oceanen.    Jag tycker att Wislanäset passar betydligt sämre in än Skandinavien, det är för litet och det avskärmas inte helt av en ocean.


Att Östersjön är en del av Oceanen är en helt naturlig slutsats om man har föreställningen att Skaninavien är en ö.


Att någon skulle kunna presentera Romarrikets samlade geografiska vetande är ytterst otroligt, jag skule vilja säga helt omöjligt faktiskt. Ens om all geografisk information som rommarriket besatt verkligen fanns samlad på en enda plats skulle det vara troligt att någon lyckas tillgodogöra sig detta, det måste ju röra sig om massor med skrifter.

[Anganatyr]

Sett mot den bakgrunden är det osannolikt att Tacitus skulle kunna beskriva folk bosatta på Skandinaviska halvön (alldeles extra osannolikt är det att han skulle kunna beskriva folk bosatta ända uppe vid Mälaren).

Då är vi åter igen tillbaka på ruta ett. Vilket område kan räknas som svearnas område? Är det Mälaren under Tacitus tid? Är svearna en folkstam eller ett samlingsnamn på flera folkstammar? 

[Castor]

Tacitus skriver ju inget om hur många svionerna var. Men de torde ha bestått av en enda stam fördelade på ett antal samhällen eller bosättningar (civitates på latin). Dessa bosättningar behöver var och en inte ha haft mer än några tiotal invånare, vilket var det normala bland järnålderns germaner. Uppgifterna om att svionerna lydde under en enda härskare och att deras vapen hölls under uppsikt av en enda slav talar också för att de inte kan ha varit så särdeles många.

Wislanäset omges av vatten på två sidor, Zalew Wislany/Frisches Haff må vara en sötvattenslagun men är ändå tillräckligt stor för att upplevas som hav (för 2000 år sedan var lagunen ännu större). Den smala landförbindelsen torde ha varit relativt lättförsvarad jämfört med många andra stammars områden som kunde angripas från alla håll.

Ptolemaios' Geografi representerade den samlade omvärldskunskapen i Romarriket under det andra århundradet på samma sätt som en modern världsatlas eller Google Earth representerar den samlade geografikunskapen som vi besitter i det 21:a århundrandet.

Kom ihåg att romarnas kunskaper om världen utanför i huvudsak berodde på import av exotiska lyxartiklar - siden från Kina, kryddor från Indien, rökelse från Arabien, elfenben från Afrika söder om Sahara samt bärnsten från Östersjöns sydöstra strand. Avsides belägna områden som inte hade någonting som romarna inte kunde skaffa på närmare håll förblev okända.

[Kungsune]

och att deras vapen hölls under uppsikt av en enda slav talar också för att de inte kan ha varit så särdeles många.

Det är väl inte givet att man ska tolka det så? Det står att "vapnen vaktas inlåsta av en väktare som alltid är en slav"
Det kan lika väl avse hundra olika väktare som vaktar inlåsta vapen på lika många olika ställen men det är alltid "en slav".

Antingen har vi en väldigt lång tradition av mobförråd eller så är det här rent nys

[Karlfredrik]

Nu tror jag det är ganska lönlöst att diskutera svearna under romersk tid, en vag beteckning på mellansvenska folkstammar.Inte heller vet vi något om den språkliga skillnaden mellan goter/götar och svear under denna tid. Först när vi får ett svea rike, med städer och kung, ger detta någon mening. Liksom hos Snorre tyck denna tid inträda kring 700-talet. Invånarna i sveariket kan kallas svear, eller en lokal benämning

[Boreas]

Anagntyr,  Sædingerunstenen från Lolland, daterad till 900 talet, använder ett alldeles eget begrepp och det är ”saersvear” = Särsvear. En Dansk tolkning är att namnet beskriver "de som skiljt ut sig från Svearna" - Alternativt "de som Svearna skiljt ut från sig".

Bokstaverna "Saer" kan uppfattas/tolkas lite olikt. "Sæ/sær" är norrönt för 'sjö/sjöar'.
'Sær' kan också vara dialekt av 'sør' - det gotiska ordet för "syd". Saer-svear kan alltså betyda 'sjö-svenskar' eller 'syd-svenskar'. En runsten från Maribo i Danmark skriver om ’syd-sviar’ och ’syd-daner’:
 
”Krók, ver sinn, en hann var [þá](?) allra drjú(gastr) sundrsvía ok suðrdana.”
("Krok, hennes man, han var allra dug[ligast] av syd-svenskarna och syd-danerna.”)

Här berättas förövrigt om en ’syd-skandinavisk’ förbrödring. Före och även under vikingatiden kunde  ’syd-daner’ inkludera befolkningen i Holstein och Pommern, alltså Östersjöns södra kust – från Slesvik till Selsvik (Weichsel). Bland dessa 'syd-svear' törs götarna ha ingått. (Allianser mellan goter och vender är mera vanlig än ovanligt och 'syd-svenskarna' hade gamla handelsförbindelser med venderna öster om Vistula...

Förbindelserna mellan ’syd-daner’ och ’syd-svear’  - förbunden med Rügen och Bornholm – hade givetvis politiska grundtoner och kan knytas direkt till den ledungsordning vi hittar i Lodbrokssagan. Eftersom Lodbrok-alliansen förenade såväl götarna som svear med danskar och norrmän är det troligt att man från dansk sida redan denna tid såg på Skåne, Halland och Blekinge som ’svenskt’, häller än ’gutnisk’. Innan vikingatiden skulle däremot – enligt sagorna - ’götar' och 'svear' ha utvecklat två skilda monarkier.

[Boreas]

Ved Egtvedt i Danmark har man en runsten daterad till "Jellingetid", med följande inskription:

"Fáinn, dó í Svíu. Reist ...(br)óðir ept bróður. Steinn sá / þessi ... .."
("Fàinn (Finn?), dog i Sviu.")

'Sviu' är bestämd form ental. Efter som namnet förhåller sej till geografin - där 'Svi' utgör ordstammen och efterledet '-u' anger bestämd form. Troligen ental, eventuellt flertal och lokativt.   

Det 'norröna' i/e-bytet i ortografin är välkänt, vilket gör att inskriften 'Svi-u' kan läsas "Sve-u". 'Sviu' är tydligtvis ett bestämd område, distrikt, län eller land. Som namnord blir alltså Svi-u att uppfatta som 'Sve-landet", evt. 'Sve-landen'.
 
Runstenen från Egtvedt visar med all önskad tydlighet att begreppen ’Sve-u' och 'Sve-a' berättar om ett definierad och välbekant område en bit norr om Egtvedt, där brava gossar kunde omkomma. Vi kan alltså utgå från att runstenens ’Sviu’ svarar till Adams 'Sveoner', Ågrips ’Svitjod’, Beowulfs 'Suetheod', Jordanes 'Svitidi',  och Tacitus 'Svioner'.

Egtvedt-stenens budskap anknyter  förövrigt till vikingatidens senaste årtionden, då den konverterade kungen av England-Danmark, Knut den Store, för första gång förde en dansk ledung till krig mot Sverige...

Summarum:

1. Med Jellinge-perioden som utgångspunkt kan runstenen i Egtvedt alltså binda namnet "Svi" till "Svealand" och "svenskar"– redan under yngre järnålder.

2. "Kringla Heimsins" och andra medeltida källor berättar om 'Svitjod' i betydelsen 'Svi/Sve' + 'folk/män'. 'Tjod' bär alltså implikationerna 'landsmän/folkland'. Det isländska översättelsen av ’Svealand’ –  alltså ’Svi-tjod’ - skildras av Snorre som 'svearnas hem' från mytologisk tid. När Tacitus beskriver 'Svi-oner' så är det tydligt att dom refererar till samma namn på samma folkgrupp. Han har dom även riktigt placerade - mellan Östersjön och Nordishavet.

3. Redan 1800-talets historiker hade alltså reda på Tiveden och endera gränser som under tiden har skiljt Svear från Götar. Skillnaden mellan dom två folkgrupper är dock inte främst territoriell eller politisk - men mer beroende på att olika grenar av svear och götar haft olika näringsvägar och därmed lite olika kulturformer. Konsekvensen är att dom befolkar olika typer topografier och landskap, fast dessa kan ligga på samma territorium. Kust- och skogslandens torpare har alltid haft andra vardagar än dom breda bygdernas storbönder.  

Den etniska skillnaden har tydligen varit marginell och man ser en ständig utväxling av produkter, kunskaper och kompetens mellan Nordens olika soner genom såväl brons- som järnåldern.      

4. Så långt vi vet har den jordbrukskultur som befolkade ’Svea-land’ och konstituerade ’Sveariket’ befunnit sej söder om Dalälven ända sen jordbruket kom till Skandinavien. Genetiska spår från tidliga jordbrukare i Västergötland visar att dagens befolkning bär på samma haplogrupper i dag – 5000 år senare. Det är därmed motiverat att fråga om inte Svearikets språkliga, kulturella och politiska rötter är av samma ålder...

[Yngwe]

Tacitus skriver ju inget om hur många svionerna var. Men de torde ha bestått av en enda stam fördelade på ett antal samhällen eller bosättningar (civitates på latin). Dessa bosättningar behöver var och en inte ha haft mer än några tiotal invånare, vilket var det normala bland järnålderns germaner. Uppgifterna om att svionerna lydde under en enda härskare och att deras vapen hölls under uppsikt av en enda slav talar också för att de inte kan ha varit så särdeles många.

Wislanäset omges av vatten på två sidor, Zalew Wislany/Frisches Haff må vara en sötvattenslagun men är ändå tillräckligt stor för att upplevas som hav (för 2000 år sedan var lagunen ännu större). Den smala landförbindelsen torde ha varit relativt lättförsvarad jämfört med många andra stammars områden som kunde angripas från alla håll.

Ptolemaios' Geografi representerade den samlade omvärldskunskapen i Romarriket under det andra århundradet på samma sätt som en modern världsatlas eller Google Earth representerar den samlade geografikunskapen som vi besitter i det 21:a århundrandet.

Kom ihåg att romarnas kunskaper om världen utanför i huvudsak berodde på import av exotiska lyxartiklar - siden från Kina, kryddor från Indien, rökelse från Arabien, elfenben från Afrika söder om Sahara samt bärnsten från Östersjöns sydöstra strand. Avsides belägna områden som inte hade någonting som romarna inte kunde skaffa på närmare håll förblev okända.

Det är väl ändå osannolikt att en stam bestående av på sin höjd några 100-tal människor blir omnämnd borta i Rom?  Det vore inte omöjligt men märkligt.

Wislanäst ligegr förvisso med vatten på båda sidor, men samtidigt ligger det i en ganska djup bukt, så jag vet inte om känslan är att man är i själva havet. Personligen tycker jag inte det, jag har åkt förbi i närheten ett antal gånger.

Att romarna hade samma möjligheter att samla sin kunskap och göra den tillgänglig som vi har idag håller jag inte alls med om, skillnaden är himmelsvid!  Hur någon skulle tillgodogöra sig all kunskap som fanns i romarriket kräver en förklaring, det låter övernaturligt för mig!
Dessutom är det då som nu inte alls så att all kunskap finns samlad i bibliotek. Mycket finns lokalt runt om i landet.

[Carl Thomas]

Jag återkommer till Ynglingasagan med en dåres envishet…

Citat: ”Ingjald sände ut män och lät bjuda in värdiga män som kungar och jarlar från hela Svitjod”.
 
Vilka kom då till Ingjald efter denna inbjudan? Vi vet att fem kungar kom, bland andra kom Algöt, Västgötarnas Kung. Han blev alltså inbjuden. Detta innebär att Västergötland ingick i Svitjod.

Om Västergötland ingick ni Svitjod så var i alla fall Västgötarna Svear – och vid denna tid hade då Västergötland en egen Kung = Algöt.

Kung Granmar från Södermanland kom inte till denna fest - så han överlevde.
 
De som kom till detta party var alltså ett antal kungar = Kungarna från Västergötland, Närke, Attundaland, Fjädryndaland. (Kung Granmar från Södermanland kom inte). Allt står i klartext i Ynglingasagan.

Vilket område härskade då Uppsalakungen Injald Illråde i? Kvar är endast Tiohundraland.

Av denna lilla berättelse får vi alltså fram att en Uppsalakung, vid denna tid, endast var kung över Tiohundraland. ATT han sände bud över hela Svitjod – och att Västgötakung kom = han bodde i Svitjod.

Vi får också reda på att Ingjald, efter att ha dödat partyfolket, tog över deras riken och tog upp skatt i dessa riken = de som dödades var verkligen Kungar och de hade riken.

Ovanstående tycker i alla fall jag är klartext.

Thomas

[gangrade]

Jag återkommer till Ynglingasagan med en dåres envishet…
...
Ovanstående tycker i alla fall jag är klartext.

Men, yngligasagan är nedtecknad på Island nån gång på 1100-1200-talet, och tros bygga på en norsk dikt från 900-talet.

Med tanke på hur andra källor har behandlats här så ska man väl vara lite kritisk till att applicera den som fakta gällande Sverige (eller ja, delar av det område som idag är Sverige)

/Stefan

[Anganatyr]

Det känns som vi mest står och stampar på samma ställe.

2. "Kringla Heimsins" och andra medeltida källor berättar om 'Svitjod' i betydelsen 'Svi/Sve' + 'folk/män'. 'Tjod' bär alltså implikationerna 'landsmän/folkland'. Det isländska översättelsen av ’Svealand’ –  alltså ’Svi-tjod’ - skildras av Snorre som 'svearnas hem' från mytologisk tid. När Tacitus beskriver 'Svi-oner' så är det tydligt att dom refererar till samma namn på samma folkgrupp. Han har dom även riktigt placerade - mellan Östersjön och Nordishavet.

3. Redan 1800-talets historiker hade alltså reda på Tiveden och endera gränser som under tiden har skiljt Svear från Götar. Skillnaden mellan dom två folkgrupper är dock inte främst territoriell eller politisk - men mer beroende på att olika grenar av svear och götar haft olika näringsvägar och därmed lite olika kulturformer. Konsekvensen är att dom befolkar olika typer topografier och landskap, fast dessa kan ligga på samma territorium. Kust- och skogslandens torpare har alltid haft andra vardagar än dom breda bygdernas storbönder.   

Den etniska skillnaden har tydligen varit marginell och man ser en ständig utväxling av produkter, kunskaper och kompetens mellan Nordens olika soner genom såväl brons- som järnåldern.     

Frågan är dock fortfarande vilka var svearna? Namnet på en folkgrupp eller ett samlingsnamn på flera folkgrupper? Vilka områden ingick i begreppet Svitjod?

Adam av Bremen skriver i kapitel 25:

Jag skall nu ge en kort beskrivning av sveonernas land eller Sverige: i väster innefattar det götarna och samhället Skara, i norr värmlänningarna med skridfinnarna,

Är det Svitjod Adam beskriver? Om det inte är Svitjod, vad är det då han beskriver?

Kapitel 23:

Av Sveriges folkstammar bor de götar, som kallas de västliga, närmast oss. Det finns östliga götar. Västergötland gränsar till danernas provins Skåne. Därifrån skall man på sju dagar kunna nå götarnas stora samhälle Skara. Därpå sträcker sig Östergötland utmed det baltiska havet ända till Birka.

Teorierna från 1800-talet har modernare forskning visat att dessa inte håller. Dick Harrisson skriver:

Förr var historien om götarna och svearna oproblematisk. På 1800-talet och under en stor del av 1900-talet ansågs det självklart att svearna var den germansk-språkiga urbefolkningen i Svealand och götarna den likaså germanskspråkiga urbefolkningen i Götaland. Svear tolkades i regel som en samlingsterm för de folk som levde kring Mälaren. Det hände även att man gjorde gällande att termen främst syftade på upplänningar. Götarna skall ha levt "sunnanskog", dvs. söder om Kolmården och Tiveden. Det var också en vanlig uppfattning bland historiker och arkeologer att götar och svear hade politiska och militära organisationer som tidvis låg i konflikt med varandra. Svearna skall, enligt denna hypotes, till slut ha underkuvat götarna och därmed gett namn till riket Sverige.
      Så tror vi inte i dag. Vad som framför allt stjälper hypotesen är den totala bristen på belägg. Det är omöjligt att acceptera att Sverige skall ha grundats och namngivits genom att ett folk erövrat ett annat trots att inte en enda källa nämner erövningen. Men problemet är större än så. Vad var egentligen svear och götar? Vilka grupper, och vilken typ av grupper, avsågs med sådana termer? Vilka människor hade intresse av att kalla sig svear respektive götar?

Det känns som vi diskuterar i en cirkel och inte kommer någonstans.

[Boreas]

Vi vet att fem kungar kom, bland andra kom Algöt, Västgötarnas Kung. Han blev alltså inbjuden. Detta innebär att Västergötland ingick i Svitjod.

Om Västergötland ingick ni Svitjod så var i alla fall Västgötarna Svear – och vid denna tid hade då Västergötland en egen Kung = Algöt.

Kung Granmar från Södermanland kom inte till denna fest - så han överlevde.
 
De som kom till detta party var alltså ett antal kungar = Kungarna från Västergötland, Närke, Attundaland, Fjädryndaland. (Kung Granmar från Södermanland kom inte). Allt står i klartext i Ynglingasagan.

Vilket område härskade då Uppsalakungen Injald Illråde i? Kvar är endast Tiohundraland.

Av denna lilla berättelse får vi alltså fram att en Uppsalakung, vid denna tid, endast var kung över Tiohundraland. ATT han sände bud över hela Svitjod – och att Västgötakung kom = han bodde i Svitjod.

Vi får också reda på att Ingjald, efter att ha dödat partyfolket, tog över deras riken och tog upp skatt i dessa riken = de som dödades var verkligen Kungar och de hade riken.

Ovanstående tycker i alla fall jag är klartext.

Thomas

"Kungarna" i dom olika län kunde kanske kallas "monarker", eftersom dom rådde i var sitt län. I ett kungligt system ville dessa monarker kallats "hertigar" eller 'landshövdingar' - och vara bröder. När så deras gemene fader dör får den äldsta sonen överta kronan och göra nya landshövdingar.

Sägnen om Ingjald Illråde beskriver ett "inter regnum", där 'småkungarna' blir osams i intriger som avfärdar en mycket skum, speciell och oerhört dramatisk händelse. Tyvärr reser det också frågan om författarna till sagan om Ingvar haft politiska motiv. När denna saga skrevs ner var statsapparaterna i Norden under kristna lagar och framställningen av det gamla, hedna samhället tyvärr inte alldeles pålitligt. Efter som denna historien hör till den stigmatiserande delen av Ynglingasagan, där man framställer forntidens kungadöme som laglöst och styrd av infamt onda varelser. Historien om Ingjald, som mördade sin allierade grannkung (Asgöt) och även sina hertigbröder ligger på nivå med historien om Aun Gamle, som åt sina barn för att leva längre. Just därför är den  den av dom mer tveksamma man hittar hos Snorre.