Ved Egtvedt i Danmark har man en runsten daterad till "Jellingetid", med följande inskription:
"Fáinn, dó í Svíu. Reist ...(br)óðir ept bróður. Steinn sá / þessi ... .."
("Fàinn (Finn?), dog i Sviu.")
'Sviu' är bestämd form ental. Efter som namnet förhåller sej till geografin - där 'Svi' utgör ordstammen och efterledet '-u' anger bestämd form. Troligen ental, eventuellt flertal och lokativt.
Det 'norröna' i/e-bytet i ortografin är välkänt, vilket gör att inskriften 'Svi-u' kan läsas "Sve-u". 'Sviu' är tydligtvis ett bestämd område, distrikt, län eller land. Som namnord blir alltså Svi-u att uppfatta som 'Sve-landet", evt. 'Sve-landen'.
Runstenen från Egtvedt visar med all önskad tydlighet att begreppen ’Sve-u' och 'Sve-a' berättar om ett definierad och välbekant område en bit norr om Egtvedt, där brava gossar kunde omkomma. Vi kan alltså utgå från att runstenens ’Sviu’ svarar till Adams 'Sveoner', Ågrips ’Svitjod’, Beowulfs 'Suetheod', Jordanes 'Svitidi', och Tacitus 'Svioner'.
Egtvedt-stenens budskap anknyter förövrigt till vikingatidens senaste årtionden, då den konverterade kungen av England-Danmark, Knut den Store, för första gång förde en dansk ledung till krig mot Sverige...
Summarum:
1. Med Jellinge-perioden som utgångspunkt kan runstenen i Egtvedt alltså binda namnet "Svi" till "Svealand" och "svenskar"– redan under yngre järnålder.
2. "Kringla Heimsins" och andra medeltida källor berättar om 'Svitjod' i betydelsen 'Svi/Sve' + 'folk/män'. 'Tjod' bär alltså implikationerna 'landsmän/folkland'. Det isländska översättelsen av ’Svealand’ – alltså ’Svi-tjod’ - skildras av Snorre som 'svearnas hem' från mytologisk tid. När Tacitus beskriver 'Svi-oner' så är det tydligt att dom refererar till samma namn på samma folkgrupp. Han har dom även riktigt placerade - mellan Östersjön och Nordishavet.
3. Redan 1800-talets historiker hade alltså reda på Tiveden och endera gränser som under tiden har skiljt Svear från Götar. Skillnaden mellan dom två folkgrupper är dock inte främst territoriell eller politisk - men mer beroende på att olika grenar av svear och götar haft olika näringsvägar och därmed lite olika kulturformer. Konsekvensen är att dom befolkar olika typer topografier och landskap, fast dessa kan ligga på samma territorium. Kust- och skogslandens torpare har alltid haft andra vardagar än dom breda bygdernas storbönder.
Den etniska skillnaden har tydligen varit marginell och man ser en ständig utväxling av produkter, kunskaper och kompetens mellan Nordens olika soner genom såväl brons- som järnåldern.
4. Så långt vi vet har den jordbrukskultur som befolkade ’Svea-land’ och konstituerade ’Sveariket’ befunnit sej söder om Dalälven ända sen jordbruket kom till Skandinavien. Genetiska spår från tidliga jordbrukare i Västergötland visar att dagens befolkning bär på samma haplogrupper i dag – 5000 år senare. Det är därmed motiverat att fråga om inte Svearikets språkliga, kulturella och politiska rötter är av samma ålder...