Vilka var egentligen "svearna" under vikigatiden?

[Kungsune]

Ja, tack detsamma! Vi har ju faktiskt skött oss som söndagsskolebarn om man jämför hur denna diskussion ser ut på andra forum:-)

[Carl Thomas]

Fundera lite på detta - igen...

En Sveakung är Kung över alla Svear – och alla medborgare i alla landskap är Svear.

Under honom, och parallellt med honom, finns Landskapkungar som då är kungar för var sitt landskap.

Det blir då en stor skillnad mellan en Sveakung och en Uppsalakung.

Sveakung kunde vem som helst bli. En Sveakung kunde vara från Götaland och regera därifrån. Här finns många exempel i vår historia på Kungar från t.ex Götaland som ”svear” valt till Sveakung. Alltså inte enbart 1 exempel, det finns många exempel.
När då dessa landskapkungar blev Sveakungar blev de alltså inte Uppsalakungar, Uppland hade redan en helt egen Uppsalakung. Sveakungen stod över honom och alla andra landskapkungar.

Det finns också många upplänningar som varit Sveakungar - och somregerat parellellt Uppsalakungen som altså då var Landskapkung. Det finns det exempel på i vår historia.

När då en Göte blev Sveakung blev hans tron i Götaland ”ledig” men en ny kung över Götaland valdes då till denna position. Han regerade sedan parallellt med Sveakungen.

I vår historia finns ett mycket stort antal ”Medregenter”. Detta med ”Medregenter” har kommit till beroende på att vi har för många kungar helt enkelt. Vi har inte kunnat förklara dem alla och absolut har vi misslyckats med att sätta in dem efter varandra, därför uppfanns ordet ”Medregent” – och vår historia formligen kryllar av dem! Från 800 talet fram till 1100 talet har vi MINST 15 ”medregenter”. (Jag tror att det finns betydligt fler än så men det skall jag återkomma till vid senare tridpunkt).

Om vi då ser dessa ”Medregenter” som Landskapkungar som lever och regerar sitt landskap parallellt med en Sveakung – så kan vi faktiskt få ihop en fungerande kungalängd och dessa ”Medregenter” försvinner. Vi kan sätta var och en, kanske och förhoppningsvis, på rätt ”tron” – och därmed kommer både sagor och källor att passa betydligt bättre in – och vi kommer också att se vår tidiga historia i ett annorlunda ljus.

Principen är enkel. Läs sagorna. Står det Uppsalakung – så var det alltså en Landskapkung från Uppland man avsåg – INTE en Sveakung. Enkelt alltså, läs precis vad som står i texten.

I vissa sagor nämns både Sveakungen och Uppsalakungen i samma mening eller stycke – då nämns alltså två olika kungar med två skilda maktsfärer.

Görs en uppgörelse med en Uppsalakung gäller denna uppgörelse enbart Uppland – på samma sätt som om man gjorde en uppgörelse med en Götakung.

Som jag ser det har vi alltså blandat ihop Sveakungar med Uppsalakungar – och det påverkar hela vår historia. Våra tidiga historiker gjorde alltså ett grundfel i sin tolkning och värdering av begreppet Sveakung och Uppsalakung, för dem var detta samma kungamakt – vilket jag anser att det absolut inte var. Sagorna är, vad jag hittills har sett, mycket noga med att omtala den exakta titeln på den kung de nämner i sagan.

Återigen, ser man det som jag beskriver ovan blir vår historia ganska logisk, många motsägelser försvinner och källor och sagor passar betydligt bättre in än vad de gör idag.

Thomas

[Yngwe]

Kan det inte vara något liknande som det är idag, samma person fast i olika sammanhang? Idag kan en person från götaland kalla sig göte, svensk, skandinav, europe, världmedborgare. Varför skulle inte då någon på vikingatiden kunna kalla sig både göte och att man tillhör svearna? Det tycker jag skulle förklara en hel del.

Det är som du skriver Kungsune. I flera skrifter kallas samma människor av samma författare götar ena gången och svear nästa gång. Det är inte så enkelt att det bara är de runt mälaren som kallas svear. Begreppet svear är mer komplext.

Instämmer till fullo!!!

Vill också passa på att instämma i tacket och berömmet.  Antingen är Gorm på Mallorca eller så har vi lyckats hålla oss undan modereringar och åthutningar genom att uppföra oss gott!  Mycket trevligt!

[supergeten]

Fundera lite på detta - igen...

En Sveakung är Kung över alla Svear – och alla medborgare i alla landskap är Svear.

Under honom, och parallellt med honom, finns Landskapkungar som då är kungar för var sitt landskap.

Det blir då en stor skillnad mellan en Sveakung och en Uppsalakung.

Sveakung kunde vem som helst bli. En Sveakung kunde vara från Götaland och regera därifrån. Här finns många exempel i vår historia på Kungar från t.ex Götaland som ”svear” valt till Sveakung. Alltså inte enbart 1 exempel, det finns många exempel.
När då dessa landskapkungar blev Sveakungar blev de alltså inte Uppsalakungar, Uppland hade redan en helt egen Uppsalakung. Sveakungen stod över honom och alla andra landskapkungar.

Det finns också många upplänningar som varit Sveakungar - och somregerat parellellt Uppsalakungen som altså då var Landskapkung. Det finns det exempel på i vår historia.

När då en Göte blev Sveakung blev hans tron i Götaland ”ledig” men en ny kung över Götaland valdes då till denna position. Han regerade sedan parallellt med Sveakungen.

I vår historia finns ett mycket stort antal ”Medregenter”. Detta med ”Medregenter” har kommit till beroende på att vi har för många kungar helt enkelt. Vi har inte kunnat förklara dem alla och absolut har vi misslyckats med att sätta in dem efter varandra, därför uppfanns ordet ”Medregent” – och vår historia formligen kryllar av dem! Från 800 talet fram till 1100 talet har vi MINST 15 ”medregenter”. (Jag tror att det finns betydligt fler än så men det skall jag återkomma till vid senare tridpunkt).

Om vi då ser dessa ”Medregenter” som Landskapkungar som lever och regerar sitt landskap parallellt med en Sveakung – så kan vi faktiskt få ihop en fungerande kungalängd och dessa ”Medregenter” försvinner. Vi kan sätta var och en, kanske och förhoppningsvis, på rätt ”tron” – och därmed kommer både sagor och källor att passa betydligt bättre in – och vi kommer också att se vår tidiga historia i ett annorlunda ljus.

Principen är enkel. Läs sagorna. Står det Uppsalakung – så var det alltså en Landskapkung från Uppland man avsåg – INTE en Sveakung. Enkelt alltså, läs precis vad som står i texten.

I vissa sagor nämns både Sveakungen och Uppsalakungen i samma mening eller stycke – då nämns alltså två olika kungar med två skilda maktsfärer.

Görs en uppgörelse med en Uppsalakung gäller denna uppgörelse enbart Uppland – på samma sätt som om man gjorde en uppgörelse med en Götakung.

Som jag ser det har vi alltså blandat ihop Sveakungar med Uppsalakungar – och det påverkar hela vår historia. Våra tidiga historiker gjorde alltså ett grundfel i sin tolkning och värdering av begreppet Sveakung och Uppsalakung, för dem var detta samma kungamakt – vilket jag anser att det absolut inte var. Sagorna är, vad jag hittills har sett, mycket noga med att omtala den exakta titeln på den kung de nämner i sagan.

Återigen, ser man det som jag beskriver ovan blir vår historia ganska logisk, många motsägelser försvinner och källor och sagor passar betydligt bättre in än vad de gör idag.

Thomas

Logisk tanke där.
Vart hamnar jarlarna i detta resonemang? Det blir många medregenter?

[Carl Thomas]

Ja, det kryllar av dem! Det säger också att någonting här är käpprätt fel.

Jarlar har jag inte ens hunnit tittat på närmare, jag vet inte ens när vi hade vår första Jarl – men jag kommer dit så småningom, hoppas jag.

Det är ytterst svårt att enas om vår historia. Men själva diskussionerna som förts i detta ämne under decenniernas gång är ett bevis på att någonting är fel i vår historia.

 Någonstans ligger ett grundfel i tankegången. Knuten verkar vara, som jag ser det, att man blandat ihop Sveakungen med Uppsalakungen och därmed skapat ett ”Svearike” i Uppland.
När man gjorde detta låg det i tiden att bygga upp en fin historia med gamla anor – och man behövde en utpekad plats – och det blev då Gamla Uppsala eftersom man inte skilde på Sveakungen och Uppsalakungen. De var en och samma person för dåtidens historieskrivare.

Det har ”alltid” funnits en Uppsalakung – men han var alltså lokalkung för Uppland. En Sveakung var högre i rang och var kung över alla landskap. Sveakungen valdes på Alla Svears Ting – på samma sätt som en Götalandskung valdes på Alla Götars Ting.
 
Ordet ALLA är här själva nyckeln.  ALLA svears Ting valde en Sveakung, ALLA Götars ting valde ”bara” en Götalandskung. Ordet ALLA är alltså det som berättar vilken kung man röstade fram och beskrev hans ansvarsområde och maktsfär.

En Smålänning kunde alltså väjas till att bli Sveakung. Han kunde utlysa ett Alla Svears Ting till Småland. En Upplänning kunde bli Sveakung liksom en Göte. Alla var de ju Svear av Svea ätt och de levde i fred och samarbetade som ett folk genom sin ätt-tillhörighet. Stridigheter uppstod säkert till och från liksom maktkamper, men det var småsaker. De höll ihop mot yttre fiender – och därmed överlevde vi som nation.

Ser vi vår historia genom dessa glasögon - ser den en hel del annorlunda ut.
Det finns inga fakta om några erövringskrig från Uppland och söderut – eller från Götaland och norrut. Inte ett enda.

Jag säger inte att min hypotes är 100% rätt, det är den säkert inte – men jag tror faktiskt att den är hyggligt rätt. Jag står för den. Ju mer jag läser med dessa glasögon på - ju mer övertygad blir jag om detta synsätt.

Min respekt för Snorre har ökat en hel del. Skriver han Uppsalakung – så menar han just Uppsalakung – INTE Sveakung. När han skriver Sveakung så menar han Sveakung – INTE Uppsalakung.
Görs ett avtal med en Uppsalakung omfattar detta avtal endast Uppland. Enkelt med andra ord, han ger mig intrycket av att vara väldigt klar över vilken titel han använder på kungarna han skriver om.
 
Alltså, läs hans sagor och bilda dig en egen uppfattning – och reflektera över skillnaden i synsätt om du skiljer mellan en Sveakung och en Uppsalakung .

Tack för en trevlig debatt!

Thomas

[Carl Thomas]

Jag känner att jag vill ge ett praktiskt exempel på hur jag tänker här… innan vi slutar..

Knut den Store var Kung över delar av Sverige runt 1030. Han präglade bl.a. mynt i Sigtuna.

Hur kunde han vara Kung över delar av Sverige medan vår Sveakung, Anund Jacob som var Sveakung 1022-1050 regerade?

Jo, Uppsalakungen (Kungen över Uppland alltså) sökte kanske beskydd hos Knut den Store och gav honom kungamakten över Uppland under en viss begränsad tid, kanske mot en motprestation av något slag, kanske ett stort lån- eller kanske beskydd)?

Anund Jacob hade som Sveakung inte med själva Landskapens interna styre att göra (?) så han fortsatte lugnt att vara Sveakung, kung över alla Svear – inklusive Upplänningarna.

 Att Knut var Kung över Uppland innebar inget hot eftersom Knut ”bara” var landskapskung under en begränsad tid. Anund Jacob drog inte ens i strid för att ”återta” Uppland från Knut. Han behövde troligen inte detta eftersom han, kanske, var delaktig i beslutet (spekulation) att ”hyra ut Uppland” till Knut mot betalning? Han gjorde alltså vad många Kungar gjort efter honom, han pantsatte ett län/landskap för att få in kapital?

Anund Jacob var känd för sitt hetsiga humör. Han kallades även Kolbränna eftersom han brände ned sina fienders gårdar. Skulle han sitta overksam som Sveakung om Knut med våld ockuperat Uppsala? Knappast, han satt väl i Götaland eller Småland och regerade som vanligt över alla Svear, kanske nu med mer kapital på fickan?

Exemplet belyser ett kort skede i vår historia. Min hypotes ger mig möjlighet att bättre läsa ut vad som verkligen hände, åtminstone ger den mig fler alternativ att fundera över. Jag kan välja mellan krig och fred – eller pantsättning/lån – och kolla källorna djupare och bredare, det vill säga kolla källorna i Norge, Danmark och England.

Kanske hittar vi hans checkhäfte och ser att han lånade ut pengar till Uppsalakungen – eller till Sveakungen Anund Jacob. Då vet vi vad som faktiskt hände. 

Samma historiska skeende alltså – men två olika sätt att se bara.

Thomas

[Anganatyr]

Ja, Snorre är ett kapitel för sig. I "Olav den heliges saga" skriver han att följande hände efter slaget vid Helge å (i nordöstra Skåne) 1026:

Kung Olav och kung Önund seglade österut utanför sveakungens välde och mot kvällen lade de till vid land på en plats som heter Barvik. Kungarna låg där över natten.

Efter detta beger sig kungarna till den plats där köpstaden Kalmar nu ligger enligt Snorre. Vi vet inte var detta Barvik låg, förutom att det skall ligga mellan Helge å och Kalmar (alltså någonstans i Blekinge). Alltså bör rimligtvis Blekinge ingå i sveaväldet enligt Snorre. Utgår Snorre från hur han trodde att det var 1026, eller skriver han utifrån hur förhållandena var 1219 när han träffade Eskil lagman? (Det första säkra beviset för att Blekinge var danskt finns i huvudstycket i "Kung Valdemars jordebok" som är daterat till 1231).

[Ragnfast]

Det kan vara svårt att tänka om ibland, speciellt när det gäller den känslomässiga prestige som kan förekomma i slika spörsmål; själv har jag alltid uppfattat Sveakungen som sittandes i Uppsala, även om jag på senare år reviderat min uppfattning, så till vida att jag numer är benägen att tro att hans primära funktion var mer sakral, som officiant vid (riks-)bloten, än som administrativ maktutövare.

[Boreas]

Exemplet belyser ett kort skede i vår historia. Min hypotes ger mig möjlighet att bättre läsa ut vad som verkligen hände, åtminstone ger den mig fler alternativ att fundera över. Jag kan välja mellan krig och fred – eller pantsättning/lån – och kolla källorna djupare och bredare, det vill säga kolla källorna i Norge, Danmark och England.

Thomas

I sagan om norska kung Magnus, Olav den Heliges son med svenska prinsessan Astrid  Olovsdotter, berättas om dåtidens allianser - mellan ryska, skandinaviska och engelska makthavare som samarbetade om ett nordiskt alternativ till den tysk-romerska kyrkan.

Den politiska situation på 1000-talets början har tydliga konfliktgränser där krig utkämpas. När Olav Haraldsson vänder sej mot Knut den Stores katolska agenda hade han redan fått politisk stöd bland adliga trosbröder i Frankrike och England. I Sverige får helgenkonungen hjälp främst av den hednatro Emund, som också föredrar en annan regim än den katolska.

När Knut mobiliserar 1026-27 är det i ett nyfrälst England - som ihop med danska ledungarna och Jomsborgs flotta med stöd från kejsaren Konrad - kunde övermanna den norsk-svenska flottan vid Helgeå.

Enligt visorna var det Anund Jacob som då företrädde som svensk kung. Åtminstone på mynten från denna period. Men det är fortfarande oklart hur en katolskt fostrad prins, under en katolsk biskop, kunde utfärda av krigsorder MOT den katolska kyrkan. Det värkar nog mer som hans broders värk - ihop med den landadel och befolkning som fortfarande var villiga att strida emot "främmande herrar på egen jord".

I Svenska kungahuset fanns alltså två linjer efter Olof Skottkonungs två olika hustrun - den ena traditionsbunden och allierad mot öst och nord-väst, den andra ivriga reformister/katoliker med sydliga och syd-västliga allianser. Därför uppstår också skillnader i östra vs. västra Götaland, eftersom dom olika allianserna i dessa landskap socknar åt varsitt håll. Sen får man en egen kyrkokultur i Svealand - innan man börjar titta upp till Hälsingland, Åland och Finland. Arkitektur och dekor i gamla kyrkbyggen i Mellan-Norden visar fortfarande hur tysk-romersk arkitektur växlar med forn-nordiska (keltiska?) och vendiska stilarter.

När Olav Haraldsson behöver en drottning får han Astrid, Olof Skottkonungs hedna prinsessa, medan den döpta prinsessan Ingegerd får gifta sej med Jaris-leif av Kiev. (Brölloppspresenten sägs ha varit Ingermanland som därefter skulle tillhört ynglinga-ätten/Sverige). Astrids broder är Emund Gamle, som enligt gammal lag är kung efter Olofs död (1025?). Motståndet mot biskopen av Skaras agerande, som fått Anund Jacob "smord och salvad" till kung redan innan fadern dog, var nog markant. Man kan utgå från att den större delen av befolkningen fortfarande ansett Emund för landets rätta konung, även om man proklamerade motsatsen i biskopens kyrkor.

Hellige Olav fick efter landsflykten 1028 stöd från Emunds anhängare i Sverige - medan falangen ikring Anund Jacob och Hovbiskop Sigfrid fick understöda Knut den Stores projekt - att ta kål på motståndet mot den katolska kyrkan i Norden. Olav på sin sida fick (också) stöd från gotlänningar, finnar och vender - ända till "Könnugard". När han vänder tillbaks till Stiklestad 1030 består kärnan i hans slagstyrka av "svenska konungens egen hird på 400 handgagna män". Uppgiften är att kasta ut erövraren Knut den Store och katolska kyrkan ut från Norge. Därför bör man utgå från att "Kungen" i det här fallet är Emund - och att "hirden" varit gardister från dom Husabyarna (förläggningar) som fortfarande lydde under det hedna kungahovet Uppsala. Kung Anund Jacob hade väl på den tiden säte i Sigtuna men residens i Skara, eller hur?

[Boreas]

Det kan vara svårt att tänka om ibland, speciellt när det gäller den känslomässiga prestige som kan förekomma i slika spörsmål; själv har jag alltid uppfattat Sveakungen som sittandes i Uppsala, även om jag på senare år reviderat min uppfattning, så till vida att jag numer är benägen att tro att hans primära funktion var mer sakral, som officiant vid (riks-)bloten, än som administrativ maktutövare.

Fem år efter frihetshjältens fall på Stiklestad dör också hans huvudmotståndare Knut den Store.  Därmed spricker alliansen mellan anglo-saxerna och jomsvikingarna - och det katolska grepp över Nordsjön, Danmark och Norge viker för inhemskt motstånd. 1034 rider dom norska stormännen genom Sverige för att hämta hem Olavs son Magnus - och åter insätta en egen kung på Norges tron. Magnus anländer till Sverige österifrån och mottagas av den svenska kungafamiljen som omgav Emund. Hans syster Astrid har bott sen hennes man Olav dött på Stiklestad. I sagan heter det:

Her blir fortalt at da kong Magnus fór vest fra Gardarike, seilte han først til Svitjod og opp til Sigtuna. Da var Edmund Olavsson konge i Svitjod; der var da også dronning Astrid, som hadde vært gift med kong Olav den hellige. Hun tok særdeles vel imot Magnus sin stesønn, og lot straks stevne et mangment ting et sted som blir kalt Hangrar. På det tinget talte Astrid og sa så: "Til oss er nå kommet kong Olav den helliges sønn, som heter Magnus. Han vil fare til Norge og kreve farsarven sin."

http://no.wikipedia.org/wiki/Magnus_I_den_gode

Under Magnus och hans fosterbror Harald Hardraade fortsätter alltså kampen för rätten att etablera nationella kyrkoväsen under kunglig kontroll, gentemot ett katolskt kyrkoväsen där alla nationers kulturformer, inklusive den politiska, står under katolsk kontroll. Efter Magnus fall i Danmark, år 1047 och Anunds Jacobs krigståg till Vendland 1050, upphör dessa öst-västriktade handels- och kulturband, varefter katolska kyrkan igen får monopolmakt över Danmark och i södra del av Östersjön.

Anund Jacob dog troligen barnlös. När Emund Gamle och hans son Ingvar också dött (1061) gick därför hela den gamla kungsätten "ur tiden". Därmed upphör den ärftliga dynasti som suttit på tronen i Sigtuna och ledd hoven i Uppsala sen mytisk tid. Hädanefter får man anamma riksmöten där man med kyrkans bistånd får plocka ut en jarl till riksföreståndare - och i namnet kung. Landets lagar och traditioner går dock inte i glömska och endera val-kungar försöker återinföra den ärftliga, agnatiska kungariket som konstituerande makt - vilket givetvis motarbetas av den byråkrati och politiska makt som växte fram i bakävjan av påvedömets ständiga plundringståg, växande kyrkoskatter och monumentala kyrkogods.  

Minnet efter forntidens konstitution - där varje folkslag styrdes av sin egen monark och dennes adel - överlevde dock. Under 1250-talet etableras även en del av dom gamla lagarna - och en ny kungalinje instiftas i Stockholm, efter en av dom gamla jarl-ätterna från Ynglingatiden. 500 år efter Ynglingarna lyckades Wasa-pojkarna sen inskränka kyrkans makt och frigöra den svenska lagstiftningen från lydnaden till medeltidens katolska imperium. Då införde riksförsamlingen den gamla, agnatiska monarkin - där adliga och klassiska ideal kunde återupplivas och befolkningen igen uppträda som herrar i eget hus, i såväl ekonomiska, som militära, akademiska och andliga frågor...

[Ragnfast]

Och hur var det med den hedniska motreaktionen och Blot-Sven? Sista riksblotet i Uppsala ska ha skett 1086 och kyrkan stod inte färdig förrän 1164. Jag tror inte att kristendomen är antagen av alla förrän i början av 1200-talet.

[Boreas]

Och hur var det med den hedniska motreaktionen och Blot-Sven? Sista riksblotet i Uppsala ska ha skett 1086 och kyrkan stod inte färdig förrän 1164. Jag tror inte att kristendomen är antagen av alla förrän i början av 1200-talet.

Visst. I delar av norra Fenno-Skandia och Grönland anlände inte kyrkorna före 1700-talet.

[Ragnfast]

Fast de har ju inte så mycket med svearna att göra. Jag menade bara att att det tog lång tid fram till den kyrkorättsliga fasen, där man på det lokala tinget tog ett lagligt beslut att följa kristendomen.

[Carl Thomas]

Under Digerdöden förföll många till den gamla tron och blotade…sägs det på några ställen, då är vi inne på 1350 talet…

Thomas

[gangrade]

Under Digerdöden förföll många till den gamla tron och blotade…sägs det på några ställen, då är vi inne på 1350 talet…

Thomas

Låter spännande, finns det några källor?

[Karlfredrik]

1- Vi har två betydelser av svear: en vag beteckning på stammar i
Mellansverige under järnåldern, en annan senare i Svea rike -ett etablerat kungarike.
2. Under historisk tid (från mitten av 700-talet) har tydligen endast Birka-kungen tagit kontakt med det (Ost-)frankiska riket. Dümmlers genomgång ger många källor angående Danmark och danskar, men likalydande om sver: endast Birka hade tagit kontakt - inga götiska kungar eller småkungar i exempelvis Värmland
3.Snorre anger Uppsala som ynglinaättens säte. Rimligen måste han ha menat dagens Gamla Uppsala. Om detta är sant är väl en annan femma.
4. Ynglingaätten måste vara känd på 1200-talet (påhittade förfäder borde väl rimligen komma från Oslofjorden? Varför "hitta på" släktskap med ynglingarna om de inte redan var välkäna?)

[Carl Thomas]

Gangrade, ja, det finns källor om detta – men jag skrev aldrig ned dem, jag läste det som ”brödtext” när jag letade efter annat som var viktigare för mig.

Men källorna finns, inte enbart en källa, jag tror jag såg 3 källor om detta. Har inget minne av var, tyvärr.

Thomas

[Carl Thomas]

Jag studerar just nu Ynglingasagan och använder de begrepp jag redovisat tidigare, alltså jag skiljer mellan Sveakungar, landskapkungar, häradskungar, Birkakungar osv. Jag går på exakt det som skrivs om respektive Kung – och jag får faktiskt en helt annorlunda bild av våra sagokungar.
 
Jag är inte färdigläst än på ett tag – men den bild som växer fram är lite fantastisk måste jag säga.
Kort beskrivet: Från Sveakungar blev kungarna Landskapskungar – senare blev de ”bara” Kungar över t.ex Tiohundraland. Deras kungamakt sjönk alltså. Från denna position byggde de med krig, våld och mord upp först Oppland, sedan tog de landskapen runtomkring (Närke, Södermanland) delvis med hjälp av Västgötar ( i krig med  bland annat Östgötar) och byggde upp det som vi kallar Svealand (dom kallar det Oppland). Uppsalakungen styrde över Oppland i princip efter Ingjald Illråde på 600-talet.

Notera att Uppsalakungen var alltså en Uppsalakung – INTE en Sveakung. Parallellt fanns alltså Kungar över Götaländerna. Småland nämns inte.

Sveaväldet var alltså det välde som uppstod när omliggande landskap, Södermanland, Närke, osv, införlivades med Oppland. DET var Sveaväldet - vid denna tid.

Ynglingasagan skriver klartext. Det är bara att läsa innantill. Bröt-Anund var Kung över Tiohundraland, inget annat. Hans son var Kung över Fjadryndaland, inget annat. Ingjald Illråde var Kung över Tiohundraland när han brände inne sina sex kollegor och tog deras landområden och införlivade dem med Tiohundraland till det Oppland som då började byggas upp. Jag har alltså inte gjort några som helst bedömningar här. Det hela står i klartext i Ynglingasagan. Namngivet och i klartext.

Genom att använda mitt synsätt på de olika Kungarna har jag kunnat fördela deras maktsfär utöver det som nämnts i klartext och följa hela deras arbete med att bygga upp ett större sammanhängande landområde som tillslut blev Oppland.

I klartext står också att Ingjald Illråde ”blev Kung över större delen av Svitjod” – samtidigt fanns Götakungarna kvar. Alltså bör detta betyda att Svitjod var alla landskap vid denna tid, inte enbart Oppland som då var ett landskap styrt av Ingjald Illråde. Han var alltså en landskapkung över enbart Oppland.

När, lite senarei vår historia (800 talet) , en Sveakung hade tagit säte i Uppsala så blev Uppsalakungen ”hemlös” och han regerade då troligen från Adelsö (”en ö intill Birka”). Kung Björn (Björn vid Högen) var alltså en Uppsalakung som regerade Uppland från Adelsö (?) (ön intill Birka). Anund var Sveakung och satt i Uppsala (där egentligen hans bror Björn alltså skulle sitta som Uppsalakung).

3. Ja, Gamla Uppsala pekas ut helt klart i Ynglingasagan. Där fanns ett Hov ”Intill Uppsala”. Notera ordet ”intill” – hur långt bort är ”intill”?  Ynglingasagan förlägger helt klart och tydligt Uppsala till Tiohundraland.

Men – det är också, helt klart, så att Snorre har 1200-tals kunskap som han för ner bakåt i historien i Ynglingasagan. Jag tycker att det framgår mycket tydligt. För Snorre fanns bara ett enda Uppsala och det var Gamla Uppsala. Han förlägger allt dit. Även t.ex. Uppsala Öd skall, enligt Snorre ha funnits på 600 talet och utgått från Uppsala.
 
Adils var, tror jag, en Västgötakung. Han stred på Vänerns is mot Åle den Oppländske – som bör ha varit en en Uppsalakung (alltså Oppland hetta hans område – och Oppland kallas samma område även 200 år tidigare.  Åle var alltså Uppsalakung – Adils en Västgötakung.

 Adils red hem till sitt Uppsala på kvällen (jag letar fortfarande efter detta ”på kvällen”). Kinnekulle ligger intill Vänern. På dess topp låg ett Uppsala och området heter än idag Gamla Riket. Inga bevis på någonting – men absolut intressant att forska vidare på.

Problemet har varit att Adils ansetts vara en Sveakung och att han regerade från Gamla Uppsala. Det kan han knappast har gjort – Åle den Oppländske var Uppsalakung i Gamla Uppsala – enligt min bedömning – så här långt.

Thomas

[Castor]

Och hur var det med den hedniska motreaktionen och Blot-Sven? Sista riksblotet i Uppsala ska ha skett 1086 och kyrkan stod inte färdig förrän 1164. Jag tror inte att kristendomen är antagen av alla förrän i början av 1200-talet.

Ingen av de få källor som har något att berätta om Blot-Sven kopplar honom till Uppsala. I Eskilslegenden befinner sig Blot-Sven i Strängnäs, som kan ha varit en betydande hednisk kultplats på 1080-talet. Enligt en annan källa (refererad i Alf Henriksons "Svensk Historia") gjorde en son till Blot-Sven sig självständig i Östergötland i början av 1100-talet. Hans namn var Kol och han var lika okristen som sin far, dock omvände han sig på sitt yttersta och dog i sina dopkläder i Kåga kyrka. Kol, som möjligen kan dölja sig bakom namnet Cornube i Äldre Västgötalagens kungalängd, sägs ha varit far till Sverker den gamle.

[Herulen]

Adils var, tror jag, en Västgötakung. Han stred på Vänerns is mot Åle den Oppländske – som bör ha varit en en Uppsalakung (alltså Oppland hetta hans område – och Oppland kallas samma område även 200 år tidigare.  Åle var alltså Uppsalakung – Adils en Västgötakung.

Nej, Åle var en norsk kung. Snorre skriver i kap. 29:

"Konung Adils hade häftiga strider med en konung, som hette Åle den uppländske; han var från Norge."

Den uppländske, dvs. från Upplanden, med vilket namn i gammal tid betecknades de innanför Oslofjorden liggande Raumarike, Hadafylke, Heinafylke, Gudbrandsdalen och Österdalen.


Sedan står det också att Adils son Rolf Krake anföll sin far i Uppsala:

"Om denna drabbning berättas utförligt i Skjoldungasagan, som även omtalar, huru Rolv krake kom till Adils i Uppsala och huru han strödde ut guldet på Fyrisvallarna"