Drögar fungerar dåligt på vägar eftersom underlaget fungerar som sandpapper. Man måste för att motverka detta i så fall ha järnskodda ändar på stängerna – så jag tvivlar ganska strakt på att drögar har använts i någon stor omfattning. På slät, mjuk mark fungerar drögar mycket bra - liksom på mycket korta transporter.
Om en anlagd väg skall överleva så måste den trafikeras regelbundet, används inte vägen växer den igen mycket snabbt. Det tror jag alla kan acceptera.
Det uppstår alltså en allvarlig konsekvens här.
En annan princip: Doppar i bergen bildar bäckar, bäckar flyter samman och bildar åar, åar flyter samman och bildar älvar. Ett vägnät fungerar efter samma principer. Hur får vi då ihop detta i ett glest befolkat land? Var uppstod behovet av transporter?
Om en kyrka skall byggas så byggs en väg som stenblocken kan fraktas på – det är en självklarhet. När kykobygget är klart står kyrkan där med en väg till stenbrottet, kanske den enda riktiga breda väg som finns i området. Hur många kyrkor har behov av en stor bred väg till ett stenbrott? Inte många, knappast någon faktiskt – så vad händer då med denna väg? Kan man motivera församlingen att underhålla vägen bara för att det är en väg? (Att underhålla en väg kräver en enorm årlig arbetsinsats). Jag skulle tro att vägen till stenbrottet är borta efter ca 5 år – om den inte gått att använda för andra typer av transporter, i alla fall delar av den.
En annan konsekvens är att när vi, ett mycket glest befolkat självförsörjande bondesamhälle, plötsligt fick behov av vägar så måste alltså behovet av vägar varit allvarligt. Vi behövde plötsligt frakta någonting i större omfattning än tidigare eftersom stigar inte längre räckte till, eller, vi behövde frakta en ny form av vara som klövjehästar inte kunde bära – och eftersom vi knappast, i ett självförsörjande bondesamhälle kunde exportera säd – och få betalt i säd – så måste själva självhushållsprincipen vara på väg att luckras upp – vilket är en oerhört stor förändring av samhället. Så stor att vi borde se flera spår av detta i vårt fyndmaterial.
Ett självförsörjande bondesamhälle hade inte något behov av långväga transporter med vagn eftersom den höga arbetsinsatsen detta krävde inte översteg vad man tjänade på det hela. (Man kan inte sälja säd - och ta betalt i säd…)
Lite fria fantasier.
Låt os nu säga att man i någon del av vårt rike plötsligt, genom t.ex rödjordsungnar, lärt sig att producera järn av hög kvalité för sin tid – samt massor av järn. Eftersom klövjehästar inte kan bära detta järn eftersom det kostar mera att föda hästen än vad man tjänar på järnet som hästen bar på så uppstår behov av att en häst kan frakta mer järn = vagnen uppfanns. Till vagnen behövdes en väg. Eftersom en häst kunde dra 300 kilo järn på en vagn blev det hela lönsamt trots den stora arbetsinsatsen med att bygga en väg. Genom att man fick betalt i dels mynt (?), dels jordbruksprodukter så kunde man sluta med sitt jordbruk och börja med att framställa järn på heltid = det hela blev än mer lönsamt.
Ungefär denna princip tror jag var början till ett, så småningom, rikstäckande vägnät.
(Byt gärna ut rödjordsjärn mot svalbon eller något annat).
Thomas