Mäl
Ordet "mäl" råkar existera, som namn på landskapsform, i ett antal, gamla dialekter - från Finska viken till Färöarna. Alla dialekter hänvisar entydigt till en skarp (skuren) landskapsform - synonymt med 'brink'/'brant'/'backe'/'vall' under vatten.
Grundformen "mäl" - med grov ä och tjock l - finns t.ex. i Mellan-Norden, på båda sidor om Kölen. På västra sidan ingår begreppet i gärna i ortnamn liggande i närheten av strömmande vatten - typ älvmynningar med bräckvatten, där landskapet genomgått en större landshöjning sen istiden. Här höjer sej gamla "mälar" numer ovan vattnet - gärna som branter av moren och/eller lera. Av den orsak finns "Mälen" som ortnamn vid en rad älvmynningar som stigit upp ur havet.
När Bertnem i Namdalen under YJ började bli otillgänglig för havsgående skepp flyttades regionens främsta handelsplats till en ort som hette "Mälen" - där en större lerslätt genomskurits av starka smältvattenströmmar, innan dom stigit över hav och blivit naturliga hamnar. "Mälen i Namdalen" har fortfarande sitt eget postnummer - liksom Vellamelen, på lerslätten utanför Verdalen - väst av Storlien. Vid mynningen av Verdalsäven hittar man alltså "Veilla-mäln" - där 'Veill' betyder Vall och 'mäl' betyder en (av älv-vatten utskuren) brant/brink. I samma län hittar man också Urstad och den gamla Urstad-mälen, gjord ur en moren-bank i övre del av älven Namsen.
Mael/mel/mär/mer:
Där en sjö- eller älv växlar från grund till djup går man alltså över en 'mäl-backe', mär-bakke eller 'mar-bakke'. Utanför kusten av Norge definieras 'marbakken' av det område där havsbottnen faller mer än 1:5. Ett brant landskap som faller med tillsavarande grad havet betecknas gärna med det topografiska uttrycket "mär" eller "mör", jfr. ortnamn med 'möre'.
Ordet uttalas olika efter dialekt - och har former som 'mäl', 'mel', 'mer' eller 'mär'.
I Mitt-Norden finns denna dialektform på båda sidor om Kölen. Enligt Bo Oscarssons mammutverk, "Orlboka över Jämtskan" (Östersund, 2002) definieras en "mäl" på följande sätt: "Naturparti som höjer sej över omgivningen - jfr. åbrink, åre, ås." Förövrigt anger Oscarsson ljudformerna "mäl'n" och "mär'n".
Nere vid havet i väster heter det 'mäl' på fasta landet, men "mär" på branterna ute mot eller i fjorden. Slutligen har man Mär-backen ute i havet, medan dom branter som stupar från land till djupare hav använder formen 'mör', som i ortnamnen på Mör/Mar.
Lermäl, grusmäl, älvmäl, sjömäl och märbacke
Som i dom norska älvdalarna har Mälardalens strömmande is, grus och vatten tydligen präglat landskapet - och skapat djupvatten med branter och brinkar, vallar och skär - utskurna ur lerslätter och moräner innan och under landhöjningen. Tack vare landhöjningen har gamla älv- och sjö-branter stigit och blivit en större del av dagens kulturlandskap.
Lantbrukets gamla huvudsäten ikring Oslo-fjorden och Trondheimsfjorden ligger alla i samma typ landskap - ca. 5-50 meter över dagens havsnivå. I en rad av dessa områden finns Mäl-namn, med utgångspunkt i en lokal ler- eller grusbank, som skurits över av 'malande' strömmar av is, grus, sten och vatten.
I skäret som utvecklas ligger alltså en nervänd brant kallad "Mäl"/"Mär"/"Mel"/"Mer". Ordet kan möjligen återföras till handlingen 'mala', där det strömmande vattnet anses som "det malande" - eftersom dom kvarstående produkt - branterna - specifikt kallas 'mäl'/'mälar'. 'Mälaren' kan alltså uppfattas som 'den malande' - alternativt som 'vattnet mellan mälarna'.
När en 'mäl' eventuellt stiger över havsvattnet och blir en brant får den fortsatt kallas 'mäl' bland dom som känner sin landskapshistoria. Annars kan den döpas om och kallas brink, vall, etc. Hursomhälst lär ortnamnet Mälaren och Mälardalen vila på samma språktraditioner och namnskick som vi hittar i dom äldsta kulturlandskapen i Hälsingland/Jämtland och Norge.
