Lif och Liftraser, som skall föra människosläktet vidare efter ragnarök - ses de som syskon?
Berättelsen om Fimbulvintern, Liv och Liftrase beskrivs i Vavtrudnesmål och omtalas i Gylfaginning. Berättelsen beskriver en klimatisk kris som varit förödande, där enbart EN ända familj lyckas överleva och reproducera sej under och efter ett klimatiskt minimum. Förövrigt knyts denna legende till historien om 'Fimbulty’ - ett namn för Tyr under Fimbulvintern.
Liv/Livtrase var tydligen ett par – som efter Fimbulvintern varit ensam om att BÅDE ha överlevt och förökat sej. Därnäst (re-)etableras ’Hel’, varifrån sagornas aser och Asgård utvecklades. I Vavtrudnesmål berättas om Fimbul-Ty, ett namn för Tyr/Tor/Oden under Fimbulvintern. Liv och Livtrase kan ha varit är en nordisk variant av familjen Noak. Förövrigt knyts aser, jättar och rimtursar till både fimbulvintern och ’ursprungs tider’.
Voluspaas och Gutalagens inledande strofer skildrar samma typ historiska fenomen. Inledningen på Kalevala likaså. Parallellerna mellan den gutniska Svanvits öde och Leminkainens tåliga och tålmodiga fru, Joutsen ('svan') – reser omedelbara misstankar om ett gemensamt ursprung för båda dessa mytologier. Båda skildrar en osedvanlig klimatkris och beskriver ’de ända överlevande’ – på randen av existensen - i en livsmiljö som är mycket tjärv, kall och påfrestande. Minnen från dessa ovanliga köldperioder kan alltså spåras i vår mytologi och berättartraditioner – och även som inslag i dagens nordiska språk och folk-kultur, där Sol-en fortfarande kommer först, när livet skal gillas och dagarna räknas efter sina namn.
Fimbulvintern var tydligen en terminal kylperiod, varifrån enbart en handfull människor överlevt. En konsekvens tycks vara att man får ta till syskonäktenskap för att föra såväl familjen som ätten, stammen och rasen vidare. Därför får även Tjelvar och Väinömöinen giftas sej inom familjen...
---
I völvans kväde om Ragnarök beskrivs därimot Asgårds ändelikt – som en etnisk, politisk och kulturell förintelse. Katastrofen är denna gång inte resultatet av ett natur-fenomen men av ett kulturellt fenomen – förintelsen påförs alltså av människor, ledt av ”Byleists broder”, som genomför en till dess oerhört massiv massaker och ’brandskattning’ - under ”skinande svärd’”. Slutresultatet är ett kulturelt och etnisk armageddon.
I Gylfaginning och Voluspaa berettas att ’asernas mågar' (’asmegir’) överlevde den sista ragnaröken. Därmed kan Völvan förutse (prognosticera) att deras efterkommare - en gång i framtiden, "när jordens åter grönas" - kommer återupptäcka minnet om "Balder och Höder, Oden och Hoener". Dermed framförs en kulturpolitisk prognos – om en bättre framtid, efter att ”Nidhögg har fallit” - då man tryggt kan gräva upp minnen efter asarna - från 'det gröna gräset' - och där återupptäcka ’guldtavlorna från Asgård”. Här anges ändock att dom skal finnas "under gräset” - ”på Idavallen, där Asgård stod i fordom."
När völvan framträder med sitt kvad ikring 1070-talet besrivs alltså Ragnarök som en redan passerad händelse. Slutstroferna beskriver destruktionen av asarna och dom heligaste av alla helgedomar som ett passerad faktum. Samtidigt indikeras att aserna, innan förintelsen, gömt sina legendariska rikedomar under jorden – innan erövrarna, plundringen och förintelsen anlände...
Därmed kan völvan "förutse" att man en gång i framtiden kommer hitta dessa "fordoms guldtavlor”. Dessa 'ättlingar' kallas numer för
’Vidar, Våle, Mode och Magne’. Eposet mynnar alltså ut med en optimism - att man en gång på Idavallen kommer återupptäcka forntiden, återupprätta livsglädjen och "hedra minnet om förfäderna, som förut...”.