*Regs är det ursprungliga indoeuropeiska ordet för "kung" (t ex indiska raja, latinska rex, keltiska rix, gotiska reiks). I de väst- och nordgermanska språken föll termen av någon anledning ur bruk (utom som led i aristokratiska personnamn som t ex E-rik och Al-rik). Adjektivet "rik" är troligen också besläktat, men kan vara sekundärt inlånat från keltiskan.
Roten reg- torde betyda ungefär 'makt' och det fornnordiska regin '(gudomlig) makt' är troligen också besläktat.
I de väst- och nordgermanska språken tog i stället ordet *kuningaz "kung" över. Ordet är avlett från urgermanska *kunja 'ätt, släkt' (jfr eng. kin) med det ganska vanliga ng-suffixet och betydelsen är ungefär 'någon som hör till ätten'. Om detta underförstått betydde 'någon som hör till (guda)ätten' eller 'någon som hör till (kunga)ätten' är inte lätt att säga. För övrigt så kan vi för en gångs skull vara helt säkra på den urnordiska formen *kuningaz eftersom ordet inlånades i den ljudmässigt extremt konservativa finskan som kuningas "kung".
Gotiskan hade f ö ytterligare ett ord för kung: "thiudans" avlett av thiud 'folk'. Det verkar som om en thiudans i allmänhet stod över reiks.
'Thiudans' är en vestgotisk form - från Bretagne-området - som tydligen kommit från det väst-nordiska 'tjudar', 'tjodar'. Ordet uttrycks som bestämd form pluralis och betyder 'folk' eller 'män'. Tjud ligger förövrigt till det väst-nordiska 'Tul'/'Tyl'), vilket betyder 'Gubbe'.
Bland dom gotiska kungar som sen uppträder heter visserligen en Thiud-rek/Tjud-rik/Tjod-rek, som kan översättas med "folk-kung". Dom väst- och öst-gotiska folk som vandrade ut från Östersjö-området hade m.a.o. en hövding med sej som efter migrationen organiserade sitt folk som ett kungarike. Sen hör vi ju också om hur man efter Thieudriks av Roms död ville hämta ny tronärvinge hemifrån.
Det majestetiska i Thieudreks namn ligger främst i suffixet -reks/riks/rex/rix.
Kollar man med den gotiska språkkretsen som fortfarande finns kvar i norra Europa så finner man en rad fall av -reks, -reiks och -rikes. I kärnan av de nordiska språken hittar man uttrycket 'riks' som nödvändigt för att utveckla en språk-kultur ikring inter-regionala frågor.
Detta 'riks' har en bakgrund bland ord som Ri-/Re-/Ra-, vilka återfinns i namn som Reiulv och Ramunder. Vidare återfinns adjektivet 'ri-k' som länk till 'e-rik' och 'rik-e', - vilket anknyter till dom namnord som redan under järnåldern sattes på svenska kungar och deras land.
Dom parlament som format 'E-riksdag' och 'Eriksgatan' har tydliga spår bland svear, daner och deras efterkommare. Termerna som deriverat från Ra/Re/Rik finns i en rad namn som fortfarande lever i bästa välmående, som -rik, -rike, riks-, reichs- och rijks-. Notera också att dom högtidande formerna Er/Ers fortfarande finns på biblioteket.
Slutligen var det väl så att i Rigstula och reginsmål så är det Rig/Rik som rider ikring och gör Kon unge. E-rik torde alltså vara äldre än konung. Notera att finskan utvecklat paralleller till både konung och rik, som 'konnungas' och 'rikas'.
I det sabinska/etrusksiska Rom hade man också kungar bland sina regenter. Men titeln "rex" framträder inte i Rom förän dom gotiska kungar anländer på 400-talet. I mellantid hade alltså titeln överlevd i norr, i ord som rik, rike, riksdag och Gammal-Erik. Varifrån grundformen för "rik", "rike" och "riks" kommer är dock långt ifrån avklarat, men hänger på den språkteori man tyr seg till.
