En liten julesaga (eller sammanfattning)
Det var en gång i nordligaste norden en region som hyste många stora folk. Dock fanns det en plats i ungefär mitten som var ett stort hål, träskmarker och öar där ingen bodde. Området var så perifert att de storslagna handelsmännen från Hälsingland inte gjorde avstickare in dit eftersom där inget intressant fanns på väg över östersjön i konvoj till det ärorika Gotland, goternas urhem. Även Venderna som behärskade alla områden på östersjöns östersjökust hade inget intresse att besöka denna avkrok av världen. Söder om detta bekymmersamma hål levde två storslagna riken, Östergötland som tidvis, i ren omsorg ibland besökte detta sorgliga område och Västergötland, det gloriösa urhemmet för arierna, Atlantis arvtagare. I Västergötland eller möjligen Östergötland, troligen Östergötland eftersom de skapat den överlägsna rökrunraden satt en kung. Möjligen kan det ha varit Västergötlands kung som satt i sagoriket Sviakind som försvunnit i tidens rum och aldrig kunnat bekräftats. Detta har aldrig riktigt kunnat klargöras men hursom denna kung tänkte som så, jag vill ha en handelsplats, en rik och folktät, nästan som en stad så att min handel kan gynnas. Sagt och gjort, kungen anlade denna stad men till omvärldens häpnad förlade han denna i detta avskydda hål, på en ö. Intet fanns det att handla där, inga handelsvägar tog sig tid att besöka detta område men kungen så vis som han var förlade den där. Sedan beströdde han ön med ben med rökrunor så att ingen skulle kunna betvivla hans gärning. När så detta var gjort fick hans son ett ryck och lade ner hans stad och upprättade en riktig stad på fastlandet, som fö som allt i denna region sannolikt bestod av sankmarker. Under tiden hade engelsmännen fått upp ögonen för denna besmittade plats och koloniserade sankmarkerna. När så tiden gick, århundrande lades på århundrande beslöt så Västgötarna och Östgötarna att skapa en alternativ historieskrivning för att de tyckte synd om de få kolonisatörernas ättlingar att de kallade området för Svealand, fast alla ju visste att en göt var de sanna svearna. Något senare genom århundrandena fortsatte denna omsorg om det stackars området och den ena tillrättalagda källa efter den andra skapades för att ge tröst åt nämnda områdes invånare. Den sista storslagna göten var Rudbeckius som tom tog sig tid att skapa fantastiska fornlämningar i området, allt för att skänka de stakars träskinvånarna något av de storslagna göternas ära.