När startade unionen med Finland?

[medundersåte]

Precis - fallet Finland hör till det mest gåtfulla från Europas medelålder.
Först en definition; Menar du att ordet "gemenskap" utesluter det moderna begreppet "union"? Vad är i så fall skillnaden?
Sen förstår jag inte riktigt varför man skulle låta Finland ha status som "Storfurstedöme" - för att styrka den svenska kungatitulatur och utenrikspolitiken mot Ryssland?! Den kontinuerliga status som storfurstedöme lär ju värka tvärt om - eftersom det kontinuerligt påminner om Finlands möjlighet att uppträda samlat - och autonomt. Vilket Ryssland spelade på en antal gånger - när dom foreslog att Finska adeln att riva seg lös från Sveriges krona och göra sin egen - med Rysslands hjälp och skydd...

Ser du Finland som en statsbildning innan det lades under den svenska kronan? Vad som är en union beror i högsta grad på vad vi väljer att lägga i begreppet. Men jag brukar utgå efter följande definitioner:

En vanliga definition på union innebär att två existerande statsbildningar slås samman och får (gradvis) gemensam administration etc. Exempelvis unionerna Kgr Danmark-Kgr Norge eller Kgr Polen-Sfd Litauen.

Sedan finns personalunioner där samme person är statsöverhuvud i båda länderna, men i övrigt så behöver det inte finnas någon annan koppling som i fallet FKgr Storbritannien och Kfd Hannover.

Fall där en existerande statsbildning har skapat ett furstendöme av något slag är en annan variant, exempel på detta är Kgr England och Kgr Irland samt Kgr Sverige och Sfd Finland. Som du skriver så finns det nackdelar, och den svenske kungens kungatitulatur verkar oftast ha förkortats under 1700-talet så att herredömet över Finland inte skrivs ut utan döljs i "etc." Fördelarna som ansågs väga över nackdelarna när titlarna skapades är att de tillför prestige. Kungatitulatur var mycket värdefullt och ju fler titlar desto bättre. Rent praktiskt kunde detta ta sig uttryck som mellan Sverige och Ryssland där förhandlingar skedde mellan Sfd Finland och Novgorod och inte mellan kungen av Sverige och tsaren/storfursten av Moskva.

[medundersåte]

Sett ensidigt från Stockholm skulle det vore önskvärd att Finlands nio olika lääni INTE hade haft nån gemensam storhertig - utan stått direkt under kungen i Stockholm. Man hade ju redan en marsk för Finlands rent militära mobilisering, jämte fogdar på varje borg efter kusten. Varför skulle man då ge dessa län ett eget, konstitutionellt sammanträde - ikring en storfurste - om i ovanköpet skulle ha sitt eget slott - i Finland?! Tyder inte det på att det i landet själv - som i Norge - levt kvar en kulturhistorisk tradition och identitet - om att ha varit ett eget, självstyrt rike...?      

Gustav Vasa gjorde en uppdelning av riket där hans söner blev hertigar. Detta var säkert en del i kungens försök att effektivisera förvaltningen. Lokalförvaltningen Gustav skapade brukar anses hålla högsta klass medan idén med hertigdömen brukar ses som ett misslyckande med tanke på brödrastriderna. I konkurrens med Ryssland så gjordes Finland om från ett hertigdöme till ett storfurstendöme då den senare titeln hade högre rang och var därför ett måste för att kunna hävda sig mot ryssarna. Storfurste är en speciell titel, men den är i rang (nästan) likvärdig med kung. Har för mig att Gustav II Adolf hade titeln storfurste av Finland innan han blev kung. Därefter har det alltid varit kungen som innehade storfurstetiteln, så någon administrativ betydelse har titeln inte haft efter dess. Det är alltså prestigen i internationella kontakter som var viktig, liksom fallet med titlarna Götes och Vendes kung.

[Micke]

OT-inlägg om finne-finn finns nu i egen tråd:

http://www.arkeologiforum.se/forum/index.php/topic,2560.0.html

/Micke, moderator

[Nisse Husberg]

Läs gärna

Lena Huldén: På vakt i öster (Schildts förlag 2004)

och

Kari Tarkiainen: Sveriges Österland (Svenska Litteratursällskapet i Finland 2008)

Tarkiainen var generaldirektör för Riksarkivet i Finland men har också jobbat på riksarkivet i Sverige. Han anser att det knappast fanns några "riken" i Finland då svenskarna kom - bara ett antal små stammar (finnar, tavaster och karelare) och att Finland i mycket är en skapelse av svenskarna.

Finland (och Tavastland och Karelen) anslöts till det ganska svagt definierade Sveariket ungefär som Hälsingland "anslöts". Sveakungens maktsfär utvidgades så småningom och fick fastare former. Först Gustav Vasa fick till stånd en någorlunda stabil administration.

Jag personligen firar inte den ryske envåldshärskarens ockupation av Finland. Adeln köptes av tsaren men bönderna fick som vanligt betala (och de indelta soldaterna som oftast var bondesöner).

[liothida]

Det svenska kungarikets ålder och hur fasta former detta rike hade under vikingatid och tidig medeltid är ju en evig källa till tvist. Finland synes dock inte ha legat efter andra svenska landskap i riksbildningen. Åbo stift (urspungligen med säte i Nousis) tilhör de äldsta svenska stiften. Känt sdan åtminstone 1160-talet. Under 1200-talet expenderar den svenska kungamakten österut från Egentliga Finland in i Tavastland och Karelen. Redan i kriget mot Novogorod på 1240-talet så ingår såväl tavasterna som karelarna i de svenska trupperna och i slutet av århundradet så är Sverige etablerat ända längst in i finska viken, med anläggningarna Viborg (1293) och Landskrona vid Neva strand (omkring 1300).

Om vi ska diskutera när finland blev en del av Sverige bör vi snarare fundera på hur gammal den svenska närvaron är på östra sidan av Östersjön. Den gängse uppfattningen är att svenskbygderna i Finland går att spåra tillbaka till folkvandringstid. Då ändras fyndmaterialet i de finska kustnära bygderna, från att tidigare ha pekat på inflytande söderifrån (baltikum) pekar de nu västerut (mot Sverige/Mälardalen). Vid den här tiden förändras också gravskicket på Åland vilket brukar tolkas som spår av svensk kolonisation.

Jag känner mig ganska säker på att såväl Åland som svenskbygderna i Finland räknades in i "Svitjod" under yngre järnålder. När kungariket tog fastare former under vikingatid och medeltid så drogs dessa landsdelar naturligt med. Svenskarna på Åland och i Åbotrakten bodde inte längre från Birka eller Gamla Uppsala än vad östgötar och västgötar gjorde. Betänkt att Wultstan redan på 800-talet anger att hela östersjökusten ända ner till och med Blekinge tillhör svearna och i mitten av 1000-talet har riksbildningen blivit så stabil att den svenske och danske kungen sätter ut gränsstenar från Brömsebro till Göta älv. Det är rimligt att tro att svearnas expention längs östersjöns stränder inte bara sträckte sig söderut, utan säkert lika långt österut.

[Nisse Husberg]

Det finns nog inget datum då Sveariket "blev till". Både svear och norrmän hade kontakter till Aldeigjuborg (Staraja Ladoga) och Novgorod. Senare blev det stridigheter mellan ryssarna (möjligen ättlingar till Roslagenvikingar) och den sveakungen - speciellt efter det kyrkorna i öst och väst hamnade på krigsstigen. Troligen fanns det bara vissa stödjepunkter som hade kontakter till Sveariket - Finland, Tavastland och Karelen var ju ytterst glest befolkade. Men Kaland och Satakunda norr om Åbo tycks ha haft ganska mycket kontakt med Sveariket (även om de senare förfinskades).

Nyland var i alla fall bara en utmark för tavasterna (och esterna ?) och odlades upp först efter Birger Jarls krigståg (som så vackert kallades "korståg" senare - det var mera politiskt korrekt för att använda en modern term).

Om man ser till ortsnamnen så finns det inga gamla (svenska) namn med hednisk bakgrund alls i Österland (som Finland kallades då) utan alla är relativt moderna. Det tyder på att bebyggelsen är ganska ny - även om det säkert fanns en spridd bebyggelse före det.

Tarkiainen hittar inga tecken alls på någon statsbildning i Finland så finnarna var troligen bara organiserade på byanivå eller möjligen klannivå före svenskarnas intåg. Vilket inte hindrade att de drog ut på rövartåg liksom de andra folken. Skandinaverna hade en ganska organiserat rövargäng i och med ledungen. Vilket inte hindrade att de rövade i det egna landet också då andan föll på.

Snorres kungasagor ger en ganska osminkad bild av den tidens "kungamakt" där kungen närmast var huvudrövaren. Någon annan "stat" fanns det inte. Ledungen var det bäst att delta i - om någon landsdel krånglade och inte kom med så blev den i stället måltavla för ledungens röverier.

"Riket" hölls nödtorftigt ihop med gisslantagande och giftermål - släkten var mycket viktig.

En del historiker tror att Finland nog var kristnat men från öster och då kallade påvens hantlangare dem för "hedningar" och korstågen var närmast en kamp mellan ortodoxa och katoliker, mellan Bysans och Rom.

Stiftet i Finland var utan biskop i långa tider eftersom biskopen inte vågade vara här. Så nog var det ganska knackigt med rikets enhet på den tiden. Och i bråken mellan olika kungar så var Finland ofta utanför Stockholms räckvidd också senare - ibland under Polens kung, ibland under Danmarks. Först Gustav Vasa satte pli på förvaltningen och knöt den stenhårt till kungen (använde uppkomlingar i stället för adeln).

Vanligt folk visste knappt någon skillnad mellan kungarna - de hade mest problem med den egna adeln.

[Yngwe]

En ganska barsk sammanfattning men ändå rätt träffsäker har jag en känsla av.

Oroligheter, åtskillnad mellan makthavarna och den enkle bondens liv, stift utan biskopar i stolen och utländska krafters influenser tillhör dock vanligheterna i de flesta landskap. Så även om riket binds samman just som du säger så är bilden rätt likartad både i österland och det som idag är Sverige,

[Nisse Husberg]

Visst var det lika i de "svenska" landskapen. Om man läser Snorres kungasagor så hade kungen makt bara just där han befann sej med sin hird. I Hälsingland (Stor-Hälsingland var ungefär Norrland) så var det turvis norska och svenska kungen som uppbar skatt, dvs. skickade ut en hop som rövade åt sej. Ibland slog hälsingarna ihjäl den svenska kungens skattmasar, ibland fick den norska kungens män fly för livet. Oftast valde hälsingarna att betala skatt till den kung som begärde mindre - ett beteende som nog gått i arv till den dag vi har idag.

Snorres kungasagor är nog ganska barska även om man bör minnas att de fredliga kungarnas tid ofta kvittades med en mening, typ "Under Magnus den godes tid var det fred i 20 år". Också förr var folk mest intresserade av att höra om mord och krig ...

Men min poäng var huvudsakligen den att "riket" växte fram så småningom och fick långsamt fastare former - med Finland och Tavastland som delar i den processen.

[Yngwe]

Man kan däremot fundera på det inre av Finlands ställning, t.ex. Kajaneland. Dessa delar behandlas inte ingående av Tarkiainen. Kan det ha funnits någon form av "kungadöme" där som anslutits senare....?  I sådana fall kan man kanske tala om en union

[Nisse Husberg]

Det är redan en annan sak.  Karelen och norra Finland är riktigt okänt land och kom med i riket mycket senare. Och så undrar man var Bjarmland fanns ? Var det kring Vita havet och hörde Kajanaland dit ? Men troligen så fanns det inga gränser alls på den tiden. En "kung" var oftast en litet rikare bonde eller rövare och hans personliga maktsfär varierade väldigt mycket. Delar av "riket" var i hans makt bara så länge han var närvarande och så fort han vände ryggen till så glömdes han bort.

I Nöteborgsfreden så var Kajanaland och största delen av det nuvarande Finland utanför den svenska kungens maktsfär. Det struntade man förstås i men först långt senare blev de nordöstra delarna verkligen inlemmade i rikets förvaltning.

Vårt största fel är vanligen att vi ser på historien med fel ögon, dvs. nutida ögon ... Därför är det så nyttigt att läsa isländska sagor för då får man mera känsla för det dåtida synsättet. Vi hade förresten en historielärare som kallades Snorre och det kan man nog ta som en hedersbevisning. Han var väldigt bra på att lära ut historia.

[Yngwe]

Jo dom kom med långt senare men frågan var om när unionen startade.  De kustnära landskapen var med vid bildningen, men det som sen blev Finland är betydligt större. OM det funnits ett kungadöme i t.ex. Kajaneborg eller iallafall någon sorts central makt där kan de ju ha valt att ansluta sig till det övriga Sverige, och då kan vi ju ha ett unionsliknande tillstånd.

Mycket av det som finns lätt tillgängligt på nätet om dessa områden verkar tyvärr vara rätt opålitligt och verkar ha en klar agenda att påvisa ett "ur-Finland". Inte desto mindre är det väldigt intressant att fundera på Kväner och Bjarmare.  Vilka var dom och hur kom deras områden under Svenska kronan, i de fall de nu gjorde det...

[medundersåte]

Man kan däremot fundera på det inre av Finlands ställning, t.ex. Kajaneland. Dessa delar behandlas inte ingående av Tarkiainen. Kan det ha funnits någon form av "kungadöme" där som anslutits senare....?  I sådana fall kan man kanske tala om en union

Om det skulle rört sig om en union så skulle detta ha uttryckts i kungatitulaturen, men fram till 1279 så lyder den endast svenskarnas konung, på latin sweorum. Därefter tillkommer gothorumque ("och goterna/götarna"), vilken betydelse man än ger det verkar det inte syfta till något folk i Kajaneland.

[Yngwe]

Klok tanke... men om man ser titeln som bevis för en union kan man fråga sig varför götar inte nämns förrän 1279, trots att det är de som är tongivande...   jag tycker därför att man kanske inte kan använda titelaturen för att utesluta tanken om union...  men det är ju ändå ett starkt argument emot!

[Boreas]

Universiteten i Helsingfors genomförde 2003-2005 ett projekt med syfte att förklara Finlands inträde i unionen med Sverige. Nu ligger ett kortfattat sammandrag av resultaten på nätet, författat av Georg Haggren och Hednrik Jansson, som setter nytt ljus på Finland före och under unionens första år.

Utdrag:

The traditional view

According to the traditional archaeological view the future province of Nyland ('New Land’) had been sparsely populated during the Iron Age and during the 10th century the population disappeared totally. According to the traditional historical view, the coastal zone was not populated until the 12th and 13th centuries, when the Swedes colonised new areas to the east of the Baltic Sea.

...

The role of the nobility in the colonisation

According to the traditional view the nobility didn’t take any significant part in the Swedish colonization of Nyland. Instead it has been seen as an immigration of independent peasants. [16] However, an analyse of the land ownership reveals several early manors. Each of them is situated in central locations along ancient waterways or on the coastal road joining Åbo and Viborg/Viipuri castles.

All these manors have originally been surrounded by a couple of tenant farms or a fief as well. Similar noble impact has been revealed from other coastal regions in Finland, such as in the northern part of Finland Proper and the vicinity of Viborg/Viipuri. [17] Furthermore it seems that in Nyland these noble families have taken an active role in establishing of parish churches in at least Tenala, Pojo, Karis, Ingå and Sjundeå. (Fig. 3)

A chain of royal demesnes

In the late 13th century it seems that in the southern and eastern part of Finland Proper a chain of royal demesnes was established. These demesnes were situated along a coastal route about 20 to 30 kilometres from each other. Kustö/Kuusisto and Runagård/Ruonankartano are located in Finland Proper. Helgå/Pyhäjoki lay on the boarder of the late medieval counties of Åbo and Raseborg. [18] In the western part of Nyland were Skavistad and Ramsjö. The earliest mention of Skavistad in Pojo is already in the will of ‘drots’ Mathias Kettilmundsson. [19] Previously Skavistad has not been identified as a royal demesne. However it consisted of a fief almost identical to those in Helgå, Runagård and Kustö. Ramsö is once, in 1461, called a former royal manor. [20] (Fig. 4)

Finlands, Baltikums och Helsinglands inträde i unionen med svear och götar lär ha skett parallellt.

An exactly similar chain of royal demesnes was established in Helsingland, another province integrated into the Swedish realm during the late 13th and early 14th centuries. These demesnes served to organize colonization in border areas to bolster the authority of the Swedish crown and were centres for tax collection and administration. Situated along roads and waterways they also offered accommodation for people in the service of the crown. [21] Later during the 14th century the castle of Raseborg was built and the crown no longer needed the demesnes in Nyland anymore.

http://www.ennenjanyt.net/4-04/haggren.html

[Boreas]

Det tycks mig fynd är anspråkslösa.

Snappertuna byn först nämns i skriftilga dokumenter 1540. Raseborg, som är slott, nämns 1378. Namnets ursprung är Ratzenburg i Hollstein Tyskland. Holsteinernas inverkan var stor på den tiden i Norden. Så skriver en ortnamnsbok.

"Anspråkslös" var ju ett märkligt begrepp, närmast som någon form av angrepp... 

Artiklarna i YLE talar ju för sej själva. Förövrigt har såväl Raseborg som Tuna har man redan omtalat i annan tråd:

Slottsfogdarna i Viborg och Raseborg styrde sina län som länsherrar. Päls och annat värk från Viborg och Åbo gav stundom hyfsade inkomster genom handeln med Reval, Visby och Stockholm. På den här tiden låg det ekonomiska och politiska centrum av Finland i Raseborg - och den därvarande staden Tuna. En gravsten från Karis kyrkogård 1390-talet beskriver en ’borgare av Raseborg’ ("civis Rasepurgis") och revalska annaler stöder denna bild vid olika anledningar.

http://www.arkeologiforum.se/forum/index.php/topic,4277.msg66464.html#msg66464

"Borgare av Raseborgs stad" betyder i praktik att man bott i "Tuna stad" - tidigare kallad Per-tuna, senare Snap-per-tuna stad. Se också: http://www.arkeologiforum.se/forum/index.php/topic,4277.msg53250.html#msg53250

[Boreas]

Vad beträffar Raseborg som riddarborg och häradssäte - sedermera kungligt slott - så lär orten ha varit ett administrativt centrum redan på slutet av 1200-talet. År 1296 nämns riddaren Thomas Jonsson i förbindelse med drottsen Tyrgils Knutssons arbete med försvaret av Finland. Hans son-son Bo J:son Grip blev 1359 invald i riksrådet. År 1362 fick den finska adeln fulla rättigheter inom riksstyrelsen, bl.a. vid kungaval. Samma år antar man att Raseborgs slott anlades eller restaurerades. År 1367 blir Niklis Kettilsson (Vase) slottsfogde på Tre Kronor och 1371 blir Bo J:son hövitsman för den finska adeln och Finland. Samma år utnämns han också till 'riksdrott'.

1378 är slottet alltså i full funktion. Det "omnämnande" du beskriver härstammar från det kontrakt som där gjordes av den finska 'uradeln' - basen bakom dom 10 riddarfamiljer som utgjorde Bo J:son Grips allians - och testamentorer. Originalet finns på Riksarkivet (pergamentbrev I:424).

Dokumentet från Raseborg berättar  att Vasa- och Bonde-familjerna förenades genom äktenskap - där Tord Bonde förmäls med Ramborg Niklisdotter. Vid den anledning fick Ramborgs föräldrar - Niklis/Nils Kettilsson Vase och hans Kristina Jonsson - överdragit "endera egendomar" i Sverige. På denna tid antar man att Tord Bondes svåger - Ehrensgisle Niklisson (Natt og Dag) - var slottsfogde på Raseborg, eftersom bådas sigiller finns på dokumentet, daterad 8/9-1378.

Handlingarna som här utspelades om tio riddarfamiljerna bakom Bo Json Grip enades om att stå emot Mecklenburgarnas planer om att hävda kungarätt över riket.  Ett senare dokument från Raseborg som fortfarande existerar utfärdigades efter Bo J:sons död, 22/3-1388, hyllas Margaretha och som Sveriges drottning, varför alla svenska och finska län överdras kronan - med undantag av Viborgs och Nyköpings slott, jämte Västmanland och Dalarna.

1389 övertog Tord Bonde Tavstehus slott, men redan 1395 signerade han - ihop med Ehrensgisle Niklisson i Viborg och Sten Bosson (N&D) som "Capitaneus castri Razeborgh" i ett brev till Rådet i Reval, där den gamla adeln från Gotland numer regerade. 26/11-96 skriver han ånyo beträffande Vitaliebrödernas piratvärksamheter, då hans klagomål till Visby inte fört fram.

Riksdrottsens son, Knut Bosson satt då som förvaltare på Vargholm Slott i Nyland, det nuvarande Sveaborg. 
Förövrigt hör det till historien att man i Botby i nuvarande Helsingfors hittat rester av trädkonstruktioner från 1200-talet inom fornborgen på den s.k. 'Slottsbacken'. Själva fornborgen anses ha rötter i YJ.  http://fi.wikipedia.org/wiki/Vartiokyl%C3%A4n_linnavuori

Dom faklta vi har i saken pekar mot att den två-språkliga, finska adeln hade vuxit fram ur en inhemsk 'elit' - som överlevt korstågstiden. Deras rötter lär, som den svenska och norska 'uradeln' ha legat i järnåldern - dvs. "de lokala hövdingar som senast på 1200-talet tvingades böja sig och sina ättlingar för den nya, kristna statsmakten".

Genom Alsnö stadga 1280 bestämde Magnus Ladulås att var och en som gjorde vapentjänst "till örs" (med häst, dvs kavalleriet) skulle åtnjuta frälse, d. v. s. skattefrihet och på 1300-talet förordnades att varje bonde som ville tjäna till häst kunde bli frälseman.

Därmed lagfästes den svenska adeln som en krigisk tjänstemannaklass med skattefrihet i lön för sin tjänst och fritt tillträde mot villkor av sådan tjänst. Dess medlemmar kallades därför frälsemän eller friborna frälsemän. Med friborna avsågs att de hade börd. Medeltidens frälse uppstod åtminstone delvis ur ättesamhället.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Adel_i_Sverige

Intressant om frälset i VG - efter inbördeskrigarna:
https://www.academia.edu/703004/Det_stangda_fralset._Makt_och_eliter_i_det_medeltida_lokalsamhallet_Marks_och_Kinds_harader_i_Vastergotland_ca_1390-1520