Vid tiden fanns ju inte Öresund. I bästa fall fanns en flod av oviss storlek. Men som jag noterade tidigare kan "floden" funnits i något av Bälten i stället.
Nu är Doggerland ett relativt nytt, spännande och viktigt område inom Nord-Europeisk arkeologi. Sen är det också ett enigma man kan spekulera mycket, länge och ganska fritt över. Området var visserligen befolkat under varmare perioder av sen-paleolitikum och sen under tidig holocene. Men - det återstår dock att precisera att här inte finns spår som styrker att dessa våtmarker varit befolkat under dom glaciala köldperioder.
När Doggerland var torrlagt var detta inte annorlunda än t ex Ahrensburgtrakten eller Brommetrakten. Alltså inte mer våtmarker eller något. Bevisen för att Doggerland var befolkat hittar man således bl a i dessa benkontainrar. Vill man däremot ha detaljer, så måste man gräva med dykare.
Under LGM avfolkades större delen av Eurasien, ända ner till Anatolien och Medelhavet. Ynder äldre Dryas även dom brittiska öarna och det väst-tyska låglandet, där biotopin i utgångspunket borde vara bättre än på Doggerland. I början på Alleröd är dessa områden - och troligen Doggerland - nära folktomma.
Vi VET att Sollutrean fram t o m minst 15-13000 f kr hade tekniker och verktyg, som gav dem möjlighet att överleva i kallt klimat och nära kusterna. Denna speciella bennål för vattentät sömnad (kläder, skinnbåtar) är väldigt unik. Den hittas vad jag vet bara hos ytterligare en folkgrupp genom tiderna och det är Inuiterna. Även där används den till vattentät sömnad för skinnkläder och skinnbåtar.
Det kan inte vara fel slutsats att Sollutrean levde nära nog på samma sätt som Inuiterna, d v s i kustbanden. Bara för att istäcket ryckte framåt under YD, så betyder detta inte att kusterna blev obeboliga. Men säkert blev befolkningarna glesare. Sannolikheten för att familjegrupper i inlandsrevir skulle kunna få tillräckligt många barn att överleva till vuxen ålder, så att gruppen blev 30 par vuxna eller något mer får man räkna med blev begränsad.
När Inuiterna stötte på de första nordborma, så var de väldigt fåtaliga, d v s innan de lärde känna järnet. Strax innan Inuiterna först mötte Nordborna, så stötte de på Dorsetfolket, som då var i utdöende. Exakt hur mötet gick till är det ingen som vet, men dels tror man folken dödade varandra i konkurrens om livsmedlen och dels assimilerade de sig ömsesidigt in hos varandra. När de vita återkom fram mot 1700-talet var Inuiterna fortfarande bara i storleksordningen 25-50 familjegrupper spridda över kuststräckor, som motsvarar Vita Havet till Öresund.
Vad jag vill poängtera är att kölden inte ens hotade Sollutrean med utrotning eller inavelsskador, så länge inte en grupp under några hundra år levde nära gränsen 10 par vuxna. Om en individ under denna tid anslöts från en annan familjegrupp skulle det skydda mot inavelsskador. Däremot behövde familjegrupperna större avstånd mellan sig när det blev kallare. När det finns familjegrupper längs kusterna, så finns det även familjegrupper om än fåtaliga lite längre från kustbanden, t ex i Doggerland.
Vi vet ochså att Sollutrean ändrade livsstil i samband med YD, d v s de upphörde med expeditioner in i landet. Men det betyder inte att de dog ut etc. Sannolikare är att de fanns kvar längs kusterna vid tiden.
Nyliga inlägg