Jag skulle vilja ha det till att hövdingar är de som styr över hundarena (häradena), jarlar är länsherrar/landshövdingar och således identifierbara med folklandskungar (Attundaland, Tiundaland etc.) och slutligen då kungen, som först och främst mer har en sammanhållande funktion av rituell karaktär, en allsherjagode för riksblotet.
Vilka källor bygger du nu på?Här finns ett antal olika 'hövdingar' i vår språkhistoria. Alla utgår dom från begreppet hovud/höfvud, alltså huvud, jmfr. huvudman, huvudstad, etc.
Bland dom äldst kända begrepp inom dom germanska språk finns titlarna hövitsman, häradshövding, länshövding och stamhövding.
1) En
hövitsman hittades tidligare som 'lagledare' - exempelvis som 'ordörande' för en grupp, eller som 'kapten' på ett skepp eller ett militärt fäste.
2) En
häradshövding var - givetvis - hövding i ett härad.
3) En länshövding var och är - givetvis - hövding i ett län.
4) En stamhövding var (innan ättesamhället söndrades) hövding för en hel stam, läs folk, folkslag.
Går man tillbaka till dom forn-nordiska titlar, vilka fanns också under medeltiden och fram till dom nya kommunallagarna på 1800-talet, står det klart att det hierarki som här beskrivs - i språket själv - svarar till synonyma titlar som:
1) Karl/Bonde/Torpare
2) Jarl/Olderman
3) Hertig/Lensherre/Lenderman
4) Kung/Regent/Reiks
Tar du sen med det femte och sista ståndet får du alltså den samhällsklass du inte vill känna till, kallad 'bondbarn', 'gårdsfolk', 'husfolk', eller 'trälar' - numera 'allmoge'.
Konstigt nog är detta belagd - klart och tydligt - i Rigstulan såväl som i gamla lagtexter och andra källor. Ännu konstigare är att dessa källor - och därmed en essensiell bit av vår kulturella och politiska forntid -
måste förnekas, förtigas och även föraktas. Kan orsaken vara att man fortfarande är fångad av en medeltida monopoliserade historieskrivning - och fortfarande får tolka Nordens forntid genom den mörka medeltidens mafiosa perspektiv?