Larsson bildar ingen skola utan följer den skola vi i denna tråd kallar Sveaskolan. Larsson framför i princip samma argument som Nerman m fl framfört tidigare.
Det är ingen som numer bestrider att Nermans erövringsteori är fel. Här finns inga spår efter en sådan erövring - vare sej ena eller andra vägen. Även Dick instämmer.

Nu återstår det definiera hur denna fusion HURSOMHÄLST kom till stånd - eftersom den är en realitet när ledungarna börjar samlas till vikingatid. Annars skulle vikingatiden aldrig hänt. Det tar ett antal generationer att bygga bemanna, beväpna och utstyra dåtidens klart största, kraftigaste och snabbaste krigsflotta. Därtill behövs en gemensam typ av ledungar,
samtidigt - över hela Norden. Alltså hade man länge innan Lindisfarne (792) centralstyrda organisationer - ner till varenda gård i Norden - och ett gemensamt projekt över dagens landgränser. Det går knappt förklara utan en Nordisk gemensamhet, redan från Godgjests, Adils och Ottar Vendel-krákas tid. (kráka = fru).
Fusionen mellan goter och svear borde i princip ha försiggått redan på 400-talet - som senast då vender, goter och langobarder börjar marschera.
Nermann gick väl i fällan att ta Beoulfs referens till och Snorres dragning om Adils som underlag för att låta referenserna till "ödesdigra möten på Vänerns is" och "ökandet av älden i Adils hus" som täcken på 'krig". Med sådana inbördeskrig skulle romerna aldrig förlorat makten i norra Europa, inklusive Rom.
Att detta skulle hänt ikring 500-talet är dock riktigt - så historierna har en relevans till frågan om en socio-demografisk ändring - där två konstitutioner fusionerar. Detta sammanfaller rätt väl med dom strukturella ändringar man hittar i det arkeologiska materialet i hela Norden under folkvandringstid, då det intensiva jordbruket utökas - såval i Svealand och det gamla Hälsingland - såväl som i Götaland, Oslofjorden, SV-Norge och Mellan-Norge.
"Adils hus" blir blir tydligen en kärnpunkt i denna utveckling. I den mindre berömda kungssagan om Håleygarna, som styrde västkusten av Norge - från Lindesnes till Lofoten intill den norska fusionen år 872 - beskrivs hur Adils i Uppsala skänkte ett sällsynt praktexemplar av en häst till Kung Godgjest i Håleygaland. Håleygernas kungsätt beskrivs genom 27 generationer fram till Håkon Jarl dy, som dog under ett kungamöte i England 1029. Hans kusin, Astrid Sveindsdatter var då gift med Anund Jacob. Farfar Erik Sägersäll hade förvrigt Håkons gammalfaster till drottning.
http://en.wikipedia.org/wiki/Aud_Haakonsdottir_of_Lade När götar och vender ånyo vandrar söderut för att göra ett nytt, lagstadgat och legitimt kungadöme i Spanien och Rom (Amalierna) behöver man tydligen 'optimalisera' dom social-ekonomiska strukturer på hemmaplan - vilket en rad fältundersökningar numer bekräftat. Det torde hänga i hop med en ökning av den inhemska produktion av både livsmedel och hårdvaluta, såväl som flera människor och stöd för dom enorma krav som kom ställas på kusinerna som försökte återuppbygga civila samhällen ikring Rom, Bilbao och Kartago.
Dom berömda storhögarna som byggs i tre-spann på den här tiden, dyker också upp samtidigt - i Uppsala, Högom och Bertnem. Skicket med stora och utomordentligt stora gravar ses förövrigt ikring hela Oslofjorden och på Jären/Rogaland. Folkvandringstiden karakteriseras numer (Hedeager, 2011) som "gullalderen" vad gäller gravgåvor i Norden. Liknande praktgravar är hittade redan från 500-talet före Kristus - där man begravt kungar i enastående gravkamrar/mausoleer - såväl i det "angliska England" som det "keltiska" Tyskland, det geatiska Dacien, det makedonska Trakien, det 'cimbriska' Krim och det skytiska Ukraina.
Alla dessa beskrivs som "furstegravar" eller "kungagravar". Det är enbart i Norden och speciellt i Sverige att man inte tycker om att hitta guld efter äldre monrker...