Bland de bronssvärd som jag har haft förmånen att detaljstudera (uppskattningsvis 400 st) var det vanligt att klingorna var kraftigt nedslitna, slipade. Om de slipats för att hålla bort ärj i syfte att glänsa eller om de slipats för användning (våld) är ju lite svårt att visa.
Var de slipade jämnt över hela bladet, eller bara över eggen? Om det var slipade framför allt över eggen, så kan man ju luta mot att det var en praktisk slipning, inte bara för att hålla bort ärgning.
Några enstaka hade fula huggmärken i eggen, men de tror jag personligen har att göra med fulla museitjänstemän alternativt upphittare som lekt lite innan de lämnat in svärden. Slitaget på hjaltet var ofta större än det på eggen. Detta slitage var dels placerat där man håller handen, och dels på ena sidan - förslagsvis den som legat an mot kläderna när svärdet burits i bälte.
I de flesta fäktskolor jag hört talas om så parerar man inte egg mot egg. Du försöker snarare slå din egg eller bredsida mot motståndarens bredsida i Europa eller få motståndarens blad att glida åt sidan i asien. Det är något man borde lärt sig tidigt under svärdets historia, och det borde alltså inte ge speciellt många huggmärken i egg på svärd. Det betyder förstås inte att det inte skulle finnas några huggmärken i eggar på bronsålderssvärd. Misstag begås förstås även av erfarna fäktare.
Jag har tränat både historisk europeisk kampsport (främst långsvärd) och kendo, så jag har lite kunskap i ämnet. Det är klart att stridstekniken troligtvis har utvecklats en del under de tusen år som gått, men som sagt, det borde upptäckts tidigt att svärden inte höll så länge om man högg egg mot egg.