Nu berättar Gutasagan om en koalisation/fusion mellan svear och götar. Efter den tid kommer Uppsala öd - och därmed Mälardalen att få en större, kunglig byråkrati.
Jag har tidigare argumenterat för att denna fusion inträdde under folkvandringstid - då Gautrek (götarnas reiks/rex) efterföljs av Alrek och Eirik, den senare av Ynglinga-ätten.
Under tiden dyker Beowulf och Rolf Krake upp i Uppsala, medan nya goter/germaner och vender/vandaler flyttar in i det kollapsande romerska riket - till England och Frankrike, jämte Balkan, Spanien och Algeriet.
I materialet från Sverige ser man endera tydliga ändringar under ikring 500-talet, vilket en rad seriösa arkeologer beskrivit och funderat ikring. När man numer anser att såväl goter som vandaler härstammat från Skandinavien är det väl en vanlig form för konsekvenstänk att se ett samband mellan 400-talets ut-vandrande götar eller vender - och 400-talens in-vandrande ostro-goter, visi-goter och vandaler.
Att Jordanes uppgifter i fallet på senare decennier bestridits ändrar inte det faktum att arkeologin nu berättar att början på 500-talet visar en demografisk ändring som vittnar om att en avfolkning - typ migration - hade skett, från såväl Hälsingland som Östgötaland.
I ljus av det nya "Uppsala öd" får man alltså utgå från att Mälardalens position - och behov för högbildade adelsfolk med "elitfunktioner" - förökades rejält. Forntidens konstitution och ämbetsverk var - så långt vi vet - funktioner ur adliga dynastier och dessas familjära traditioner.
Eller handlar det om ett mindre antal människor/familjer som rör mellan olika platser i landskapet? Eller är det så att det vi idag ser som "elit" snarare är att jämföra med "övre medelklass" idag, och att alla dessa "rika" gravar snarare speglar en spridning av "elitindikationer" ner bland samhällsskikten? I sådana fall, varför förefaller denna yngre järnåldersmedelklass så mycket "rikare" än medeltidens motsvarighet, de självägande bönderna?
Bra analyser kan ge närmast själv-lysande frågor.

Frågan är ju iofs. gammal, men din analys är ny: Vad gick förlorad efter dom krigsförluster, plundringar och bränder som försiggick då skandinaverna förlorade sina hemland, riken och kulturtraditioner - "till främmande herrar"?
Vi vet att den franco-romanska (katolska) alliansens erövring av Tyskland, Holland, Britiska öarna, Skandinavien och Östersjön skedde under vikingatidens slutfas. Desverre er det meget lite vi vet om dom eldgamla kultur-traditioner man då förlorade...
Vad hade de stora centralplatserna som GU, och kanske Fornsigtuna och Åshusby, för roll i detta nätverk av rika platser?
En rad gamla rim och sägner talar om ynglingarnas rituella (konstitutionella) centrum i Uppsala, ledt av en kungslinje vars hemgård kallades "Sig-tuna". Man skiljde redan då på riksrådets (hovets) officiella residens - i Uppsala - och riks-chefens egen hemgård/hemort på Sigtuna. På denna tid lär såväl kungar som trälar haft fasta hemadresser.

Tacitus förklarar att Si-thonerna ('Si-tunerna'?) som ett ledande skikt redan bland romertidens Sveoner. Enligt den romerska historiografen bodde dessa sveoner - och deras sithoner - norr om "goternas kungadöme".
http://samla.raa.se/xmlui/bitstream/handle/raa/1914/1962_193.pdf?sequence=1Dom forn-nordiska källorna är mao. inte ensamma om att beskriva skandinaviska etniciteter (ätter) som ärftliga monarkier. Samma omkväde återgår i Beowulf och Widsith, såväl som Jordanes och Tacitus.