AndreasE, vi är då egentligen ense om kungsgårdar, det finns en viss kontinuitet, åtminstone i vissa fall, men det är i grund och botten skillnad på det akademiska begreppet kungsgård, och på de medeltida källornas kungsgårdar. I båda fallen har vi bara undersökt ett ytterst fåtal ordentligt, och har alltså en dålig bild av hur de såg ut, vilka skillnader och likheter som fanns, och även hur stora de var.
Jag håller med om att källäget är väldigt problematiskt och att man inte kan dra allt för stora växlar på det. Jag försöker inte bevisa något, bara föra ett resonemang. Det går ändå att se en logisk händelsekedja, förr såg man den inte då man var så låst att det var mälardalen som var centrum, med nya ögon är den lättare att följa.
Och om nu Anund gårdske var en svag kung som kopplas till de som fortfarande blotar (knappast kristna, även om kristna accepterar att folk blotar är det högst otoligt att de skulle kräva blot), och då 15-20 år senara Blot-Sven är lika svag, och dräps av västgöten Inge, och om det sedan dröjer mycket länge innan någon Upplänning syns på tronen, så tycker jag att detta klart visar att makten försvagas i Uppsala.
Uppsala må fortfarande ha varit rikt, rikedomens grund finns ju kvar, men i storpolitiken har deras inflytande minskat radikalt. Den siste Uppsalakungen är borta och templet är nerbrännt. Uppland infogas med tiden i ett system med rötterna söderut.
Med den utgångspunkten tycker jag det är väldigt intressant att undra över varför man så snart ändå kan se ambitionen att göra Uppsala till en mycket viktig plats, då i kristen regi. Placering av ärkestift och lagtexter visar klart på ambitionen. Sagamaterialet från medeltid broderar ut tidigare texters mycket sparsamma uppgifter om Uppsala rejält, och uppgiftslämnare är "svenska" politiskt aktiva.
Med hjälp av tradition och urgammal hävd försöker man uppnå något, men vad?