Hela tanken med ätten och klanens bestämmande krockar med det vi vet.
Nu finns det inga klaner i den forn-nordiska värld. Här fins ätter, ättelinjer og familjer.
Klaner är alltså en ren, sentida teori - utan närmare känd empiri. Begreppet brukar användas när man inte hittar någotr definierbart samhällssystem. Sen kan det lånas in som substitut för 'ätt' - såframt man inte förmår förstå hur en ätt såg ut och brukade fungera.
Innan man gjorde ätter fanns här inte större samhällen. Dom första kulturer vi känner til utvecklade sej som storfamiljer - som kunde utveckla produktiva förgreningar och enheter över större områden. Innan man kommer till dom familijära prionciper får man faktisk svårt att förklara en logisk orsak till större samfund av nogggrant organiserade samhällen.
Antingen är klanen så omfattande att den råder över hela bygden, och då behövs inga ting. Eller så finns det flera klaner i bygden, men det blir då omöjligt att upptätthålla då i klanerna kommer att trassla in sig i varandra, och inte kunan fungera som beslutande organ.
Här fanns inga klaner, bara ätter. Och dom inbefattade alla som var födda inom ätten - från kung til träl. Därför fick dom göra olika ting . någon for trälar andra för kungar...
]
Så antingen tror vi på ting och då handlar det om att individer efter viss definition har rösträtt, alltså inte bara ättens ledare. Eller så tror vi inte på ting.
Vil du förklara tinget som samhällfunktion så behöver du åter igen
ätten för att förklara hur man kunde dela in juridiken i olika lager, eller nivån - från hus-ting och gårds-ting, där trälar och gårdsfpolk möter fram - till häradsting för bönder/torpare, disating för kvinnorna och lands- eller läns-ting för alla häradshövdingar. Dessutom fanns en femte nivå - kallad eriksdag/allting/storting, där alla länshärrar och hövdingar fick möta.
Trappstegspyramiden definierade alltså vilka ansvarsområden dom olika delar av ätten hade sinsemellan. Sen är det ätten som för alla tingen hänga i hop - och samvärka till "goda årringar" och ett gemensamt bästa.
Personligen så ser jag ett väl utvecklat kollektivt samhälle där tingen bara är en av många funktioner. Det vi inte ser är den påtagliga stratifiering vi kan se på kontinenten under medeltid, men en härskande klass och en slavande. För mig verkar den svenska demokratin varit så stark att den stod emot feodalisering och stormannavälde under hela medeltiden och fram i modern tid.
Inte så konstigt. Ättesamhällen var ju i princip egalitära. Fast ordningen vilade på ärftlighet var den klar och tydlig vad gäller myndigheter och funktioner - var den framför allt förnuftsbaserad, ärlig och redlig. Det parlamentariska princip var något men var vana vid - från trellar och karlar på varje gård till hovfruar og hovmästare på slott och härrasäten.
Folket satte sig upp mot de tyska fogdarnas hårdhet och drev ut dom, och ännu under 15 och1600-tal kunde lokala ting sätta sig upp mot statsmakten och mötas inte av vapen utan av sändebud från kungen som diskuterade med tinget.
Till skillnad från den tyska feudaladeln kunde den inhemska fortfarande praktisera det gamla, adliga hantverket - vilket var att ta hand om hela ens familj - och hela ens släkte. Här fanns alltså en stark, parlamentarisk tradition - och en dito respekt för individen - inom den nordiska järnåldern. Det lär ha varit en direkt följd av ättesamhällets långa tarditioner med hög social stabilitet.
Med ett ting i varje gård, ett i varje härad och ett i varje län och ett för ättens överhuvuden, jämte kungen och fosterlandet. Då har du fortfarande en femdelad stratigrafi, precis som i gravskicket från brons- och järnålder.
