Tanken är baserad på det ovan länkade dokumentet skrivet av den polske arkeologen Aleksander Bursche.
Nja. Problemet är att du tar ett citat från Bursche - som han själv problematiserar - och framställer det som ett konklusivt fakta. Lägg förövrigt märke till att artikeln redan är 15 år gammal...
Man behöver bara kasta en snabb blick på bilderna för att inse att de östgermansk-romerska guldmedaljongerna (romerska medaljonger med pålödda östgermanska hängöglor) är direkta föregångare till de skandinaviska brakteaterna.
Det förutsätter en hel rad saker.
Bl.a. att du kan säkerställa åldern på dom skandinaviska guldmedaljera, så vi kan bestämma vem som var först - och vem som kopierade vem.
Dom pålödda öglorna är heller inte något som kan definieras som "öst-germansk".
Gemensamt har dom att dom använts som sigill. Ordet kan läsas på tre sätt: Si-gill, Sig-gill och Sig-il. Man kan utgå från den andra formen som överensstämmande med normal svensk accent, vilket beskriver Siga (Sia) och Gillt, ,ed andra ord "sagt-i-guld". Betydelsen torde alltså innebära att utsagan i fråga blivit "auktoriserad" - på högsta nivå, som "för evig tid".
Jmfr det "Sicil" som Octavian får göra efter Teutonenburg, när han bytt namn till Augustus och igen vill hedra dom "gamla godarna" - och hålla fred. Här står den heliga storjungfrun Victoria (Vig-Tora) på reversen.
http://www.bridgemanart.com/search?filter_text=85233&x=0&y=0Sen kan du jämföra med dom germanska medaljongerna, till ex. dom här från norra Tröndelag:
http://www.adressa.no/kultur/article6491811.eceSkillnaden torde vara tydlig. Dom Skandianviska gulldmedaljerna hör helt enkelt till en annan tradition. Lägg gärna märke till att Bente Magnus också tycker man numer får utveckla (revidera) något av den uppfattning som hon och Bursche hade för 15 år sen...
Många brakteater (typ "A" och "C") pryds ju av kejsarens porträtt i profil. På några brakteater kan man tydligt igenkänna den bevingade segergudinnan Victoria/Nike med krans i ena handen.
Visst. Under samma period kallas hon - på olika I-E språk för Arteone (latin) Artemis/Athena (grekisk) och som jätten Pallas kransbärande dotter Nike. I forn-nordisk språkdräkt kan hon jämföras med jätten Tryms dotter, jättinnan Skade, Heimdals moder - från vilken man fått landskapsnamn som Skade-lunda, Skadevi, Skaberg, Skeberg,Ski och Skei - jämte Plinius' endonym "Skadin-awjo" (Skandinavia).
Man kan tänka sig en uppsjö av alternativa spridningsmönster. En sak, förutom det gynnsamma geografiska läget, som talar för ett västgermanskt ursprung är själva etymologin. Ordet runa betyder som bekant hemlighet eller hemlighetsfull viskning. Fornengelskan har ett antal ord på rún-, t.ex. rúncofa (den hemliga kammaren, det inre, sinnet), rúncræftig (duktig på att förklara mysterier), rúnlic (mystisk) och rúnwita (rådgivare, klok gubbe, någon som känner till hemligheter). I modern tyska finns ordet raunen som betyder "viska hemlighetsfullt". I de skandinaviska språken har run-orden främst syftat på själva runskriften och saker som är direkt relaterade till denna.
"Run/runa" hänger ju i hop med "rit/ri-ta", precis som 'bok-stav' kommer från staven som 'skrider' - alltså 'skriver' - i boken. Sen kan vi skilja på maskulina och feminina bokstav-former, som stav-skrift' vs. 'slinga-skrift', eller 'versaler' och minuskler'.
Först när den gamla, forn-nordiska runskriften blev förbjuden, som 'hedendom' och 'satans verk' fick man rita runor i lönn, varifrån man fick uttrycket 'lönn-runor' eller 'viske-runer' (no.).
Den teori du här framställer är ett nytt exempel på en retrospekt tolkning, där rationella, för-kristna kultur-utryck tolkas genom medeltidens mystifierade ögon.
