Svenska gymnasiet förr och nu

[Karlfredrik]

Varför är det nuvarande gymnasiet så flummit jämfört med förr? Som tidigare nämnts har exempelvis antiken och medeltiden skurits ner i ämnet historie, förkunskaper i latin tagits bort i en rad ämnen på un iversitetet, språkundervisningen i gymnasiet skurits ner etc? Kan det möjligen bero på att man tagit bort fjärde ringen?
Min far berättade om tentamen i gammalgrekiska 1029 i Uppsala; han läste en klassisk text och kunde citera på orginalspråket två Homerascitet som antydes i texten.
Själv gick jag ett par år på skola i Skottland. Deras grundskoleexamen- O-level, i franska bestod av ett fyrdelat prov, dicté,språkfdörståelse,grammatik, fransk uppsats.
Väl hemma i sverige läste jag in gymnasiekursen. Stor blev min förvåning över att tentamen åk 3 i
engelska var lättare, bara en uppsats och en muntlig översättning, än skottarnas o-level franska (eller vilket som helst annat a-språk, jag kunde inte välja svenska på grund av attt vi saknade svenskspråkliga lärare)

[Yngwe]

"Ungarna" har överlistat systemet, dom vet att ett bra gymnasiebetyg faktiskt inte är så viktigt. Antagningskrav på universitet är idag så låga att det räcker du klarar gymnasiet med godkänt, sen kan du alltid fixa till resten sen. Inte heller är gy-utbildningarna specielt yrkesförberedande så bra gymnasiebetyg ökar inte chansen till jobb.

Förr lärde man sig med diciplin och skam som viktig drivkraft, och de finns inte kvar, idag är allt ok! Det finns alltså ingen riktig anledning att plugga hårt.

Det fortsätter den, högre studier har jäkligt låga krav. Är du normalbegåvad och någorlunda flitig grejar du ingengörsexamen utan problem, för att inte tala om lärarutbildning, där kan valfri av nämnda två egenskaper undvaras med det resultatet att ungarna överlistar både system och lärare....  flummet etablerar sig...

[sockerfri]

Jag tror ett ganska stort problem är saknaden av tillräckligt med tid för lärarna att kunna sätta individuella utvecklingsplan för varje elev. När klasserna är 20+ elever så finns inte tiden att fokusera mer enskilt per elev. Därför blir riktigt duktiga elever lidande då lektionerna styrs av de som inte är lika duktiga "för alla ska vara lika", annars räknas det ju som "mobbning" om de duktiga får lite annorlunda uppgifter än de andra. Duktiga elever som inte känner att skolan är utmanande stimuleras inte, och blir själva flummiga och ointresserade.

Att en hel del lärare själva har ganska dåliga kunskaper i de ämnen de faktiskt ska undervisa i gör inte saken bättre, med dålig åsyftar jag främst att de inte är uppdaterade och att de inte kan mer än vad läroboken ger. Högre krav på lärare är grunden för att kunna förbättra skolan, men med det krävs bättre utvecklingsmöjligheter för lärare både lönemässigt och utbildningsmässigt. Jag ville själv bli lärare när jag läste gymnasiet, men när jag lärde mig om flumheten, den låga seriositeten, lökiga lektioner och ickestimulerande i att själv förbättra sig som skolan skapar så gav jag upp de drömmarna.

Att en högskoleutbildning som är nästan lika lång som läkarutbildningen kan vara så mycket sämre löne- och utbildningsmässigt är ett väldigt stort problem...och lärare har ett väldigt stort ansvar då de ämnar undervisa och bygga framtiden för de kommande generationerna som ska ta över.

[tty]

Urvattningen av språkundervisningen kan jag själv gå i god för. För något år sedan läste jag en tiopoängskurs i engelska och fann att en drygt 40 år gammal studentexamen räckte med vid marginal. "Läste" förresten, översättningsdelen arbetade jag överhuvud taget inte med, och spetsade ändå tentan. Grammatikboken fick jag däremot lov att läsa igenom eftersom terminologin ändrats rätt mycket sedan 1960-talet.

[Yngwe]

Jag är kanske kontroversiell men jag tror inte på det där med för lite lärare. JAg tror inte ens på att klasserna var mindre förr. Dom är det definitivt inte i andra länder. När jag gick på högstadiet för snart 25 år sen var vi 36 i klassen och för det mesta bara en lärare. Dom som inte klarade av att få godkänt betyg hade inte gjort det med fler lärare heller, dom hade andra problem som gorde att de inte var mottagliga för undervisning, och det stöd de behövde var inte lärare utan av annat slag.
Kanske ännu mer kontroversiellt tror jag nästan tvärtom, att man ska begränsa tid mellan enskild elev och lärare. Som ungdomsledare har jag märkt en tendens att man frågar om allt som är lite krånligt bara för att det är enklare än att kämpa sig igenom problemet själv. Och ofta är inte drivkraften att lära sig och förstå utan att bli sedd. Om du hela tiden uppmärksammar den som vill bli sedd så hamnar inlärningen i skymundan och då ökar bara osäkerheten och behovet att bli sedd. Om man får traggla en stund och själv lösa problemet byggs självförtroende...

Men ja just det.. jag är ju lite gammaldagas, kepsen av och sitt rakt på stolen....  konstigt nog har jag ändå fått en känsla av att ungdomarna gillar det...

[sockerfri]

Men Yngwe, på din tid uppmuntrade man säkert de duktiga och de blev stimulerande? Så är det inte i dagens gymnasium. Jag minns att en gymnasieskola i Göteborgsområdet fick kritik för att de hade klasser i biologi/kemi som de mer duktiga eleverna fick gå i som hade en högre svårighetsgrad. Det handlade inte om att de fick färre lektioner osv, utan bara att alla årskursare som var lite duktigare fick då i en gemensam grupp på just biologi/kemi lektionerna. Kritiken kom inte från eleverna på skolan, utan från kommunen/skolverket/"förstå-sig-på-are" som sa att det var diskriminerande och ökade för segration inom skolan. För det är ju inte eleverna som vet bäst hur det fungerar bland dem, det är ju kommunalare som sitter med kaffe och bulle vid skrivbordet och vill skicka mer och mer pengar bort från skolan.  

Jag anser fortfarande att stora klasser är ett problem i en tid då man ämnar att se mer på individen och man hävdar sig vilja sätta upp individuella utvecklinsplan (därav dessa utvecklingssamtal som man har, som i övrigt inte sker på lärarens arbetstid). Jag anser också att är man duktig och utmärker sig ska man stimuleras till en svårighetsgrad som gör en ännu bättre, inte att ens utveckling ska stagnera och man sitter kvar i samma kurva hela tiden i väntan på nästa läsår (vilket var min egen sits inom biologi och engelska, vilket gjorde att jag faktiskt hellre gick till universitetsbiblioteket på biomedicinska och kolla i de böcker de hade istället för att gå på lektionerna, vilket gav konsekvenser för mig).

[Yngwe]

På min tid fanns några extrahäften att arbeta självständigt med, läraren hjälpte när det behövdes men prioriterade att alla uppnådde godkänt. När dom var klara bad han mig hjälpa nån av mina kamrater. Det upprörde vissa, däribland min mamma, som tyckte jag hade rätt till extra undervisning. Själv tyckte jag det var kanske det viktigaste i hela min skolgång, inte nog med att jag fick tillfälle att ge mina egna kunksaper extra grund, jag fick lära mig att uppskatta min egen begåvning och inte ta den för självklar. Dessutom gav det bra kamratskap i klassen. Sist men inte minst lärde det mig att driva mig själv till att göra något meningsfullt av tiden istället för att förvänta mig att få allt ordnat. Om det på åttitalet fanns en uppsjö extrahäften är jag säker på att det idag finns tusentals extrauppgifter som kan läggas in på skolans intranät. Om man är begåvad är det meningsfullt att göra dessa och lära sig driva sin egen utbildning, det är ju så man får studera på högre nivåer och det är så man lär sig i arbetslivet.

Skolans uppgift är att se till att varje elev uppnår förutbestämda kunskapsnivåer, inte att tillfredställa en massa individuella önskemål som kallas behov. Om man försöker med det, och det gör man, blir det just bara det vi kallar flum.  . 

Det jag däremot tyckes saknas är erkännande för bra resultat. Man ska inte behöva vara duktig år ut och år in utan att få ett erkännande både personligt och in för klassen. I rädslan för att nån ska känna sig dålig törs man inte säga att nån är bra. Det är också flum!

[sockerfri]

Skolans uppgift är att se till att varje elev uppnår förutbestämda kunskapsnivåer, inte att tillfredställa en massa individuella önskemål som kallas behov.

Skolans uppgift är dessutom att stimulera våra framtida arbetare att förbättra sig själva, att bli bättre, ligger du på en D-kurs i matematik rent kunskapsmässigt i andra ring ska du inte behöva vänta till tredje ring för att kunna fortsätta. Du ska inte behöva vara stagnerad. Det skapar ointresse och du förlorar elever. Jag har varit med om allt från nördar till sportfånar som vill lära sig, som är intresserade...men som inte orkar för att det är samma nivå hela tiden och de känner sig förbisedda när de bara sitter och gör saker de redan kan. Uppmuntring är A och O, det är ju även därför lärare idag måste ha läst pedagogik, eftersom undervisning av ungdomar handlar om mer än att bara skriva på tavla. Utan uppmuntran blir man oerhört skoltrött "för ingen bryr sig om mig ändå"...detta är mer än sant för de som har det jobbigt hemma, där skolan är platsen där de känner sig fria och slipper alla problem hemma.

Det jag däremot tyckes saknas är erkännande för bra resultat. Man ska inte behöva vara duktig år ut och år in utan att få ett erkännande både personligt och in för klassen.

Erkännande handlar också om att skolan tar till vara på ens kunskaper och faktiskt uppmuntra en. Det görs inte genom att man får sitta med alla andra som inte är på samma nivå. Tar vi exemplet igen med D-kurskunskaper i matte så får du inget erkännande om du får sitta med B-kursens enkla andragradsekvationer som du ändå kan göra samtidigt som du kollar på film. Det är snarare ett hån mot elever.

[Sindre]

Min far berättade om tentamen i gammalgrekiska 1029 i Uppsala; han läste en klassisk text och kunde citera på orginalspråket två Homerascitet som antydes i texten.

Är det bara jag som blir förvånad över Karlfredriks faders digra ålder?

I övrigt så tror jag det är samma problem som i resten av samhället. Man blir så anonym, man behöver inte stå till svars för något, och alla får examen.

[Yngwe]

Det du förespråkar Sockerfri är en individuel undervisning där var och en får utbildning i sin egen takt.  Begåvade ska kunna klara av hela gymnasiet på ett år om det passar dom. Man måste hela tiden ta hänsyn till elevens önskemål om hur fort och hur mycket man ska lära sig. Den enskilde står i totalt fokus, och ur elevens perspektiv blir det "jag vill, jag kan, jag vill inte, jag...."   Min uppfattning är att detta bara leder till stress och otrygghet. Barn och ungdomar, och i viss mån vuxna, behöver fasta ramar för att känna trygghet. Dom behöver veta vad som förväntas av dom och veta när dom klarat av det eller när dom misslyckats. En tidsbunden läroplan tillgodoser detta behov betydligt bättre än en individuell plan. I dagens skola är det individuella valet betydligt vanligare än för 25 år sedan, samtidigt ökar antalet stressade ungdomar och studieresultaten sjunker. Knappast förvånande tycker jag. Det är ju ett erkänt faktum att en stabil omvärld ger trygghet, och det är samtidigt ett erkänt faktum att trygghet förbättrar inlärningen. Ändå gör man skolan mer och mer flexibel.  Stabil och flexibel är ju närmast motsatser så varför drar man inte kopplingen flexibilitet -> otrygghet -> dåligt studieresultat?

[supergeten]

Det du förespråkar Sockerfri är en individuel undervisning där var och en får utbildning i sin egen takt.  Begåvade ska kunna klara av hela gymnasiet på ett år om det passar dom. Man måste hela tiden ta hänsyn till elevens önskemål om hur fort och hur mycket man ska lära sig. Den enskilde står i totalt fokus, och ur elevens perspektiv blir det "jag vill, jag kan, jag vill inte, jag...."   Min uppfattning är att detta bara leder till stress och otrygghet. Barn och ungdomar, och i viss mån vuxna, behöver fasta ramar för att känna trygghet. Dom behöver veta vad som förväntas av dom och veta när dom klarat av det eller när dom misslyckats. En tidsbunden läroplan tillgodoser detta behov betydligt bättre än en individuell plan. I dagens skola är det individuella valet betydligt vanligare än för 25 år sedan, samtidigt ökar antalet stressade ungdomar och studieresultaten sjunker. Knappast förvånande tycker jag. Det är ju ett erkänt faktum att en stabil omvärld ger trygghet, och det är samtidigt ett erkänt faktum att trygghet förbättrar inlärningen. Ändå gör man skolan mer och mer flexibel.  Stabil och flexibel är ju närmast motsatser så varför drar man inte kopplingen flexibilitet -> otrygghet -> dåligt studieresultat?

Huvudet på spiken.


Dagens skola är flum, flum och sedan lite mera flum. Kidsen vill ha hårda och tydliga regler att förhålla sig till. Helt naturligt och absolut ingenting som betyder att min kontakt med eleverna försämras. Tvärtom.
De behöver helt enkelt lära sig vad det innebär att vara vuxen, och det handlar definitivt inte om; jag, jag och jag.

[Karlfredrik]

Beklagar fel, givetvis tog min far studenten 1929, min farfar på 1880-talet, äldre var vi inte
Jag tror att dagens skola blandar korten; på far och farfars önskade den som tog studenten
att studera vidare, nu skall, som spexvisan sjunger, "hele folket få en vit mössa", vilket följer att ett antal elever saknar akademiskt intresse och vill hellre komma ut så snabbt som möjligt.
Själv känner jag mig idag lite som "den siste mohikanen" med en klassisk utbildning som är ovanlig idag. Ändå är jag den förste av tre generationer som inte behärskar hebreiska,(trots att vi inte var judar utan protestantisk prästsläkt)

[sockerfri]

Det du förespråkar Sockerfri är en individuel undervisning där var och en får utbildning i sin egen takt.

Inte direkt. Jag förespråkar att alla har samma mall att gå efter, men utmärker man sig exemplariskt i vissa ämnen ska man kunna ha lektioner i det ämnet med likasinnade. Det finns en anledning till att vissa gymnasium i Göteborg år efter år har barnkullar som går ut med väldigt bra betyg, medan andra gymnasium har stora andel som inte ens klarar studenten, trots att man får mer pengar per elev och har fler lärare. Det handlar om en omgivning, vilket man tidigare vägrat inse eftersom man tror att alla kommer överens bara för att de går i samma klass. Jag gick själv på Katrinelundsgymnasiet, ett idrottsgymnasium som är känt för att ha väldigt engagerade lärare och en bra omgivning, men jag hade oturen att hamna i en klass där det fanns gott om folk som tyckte det var häftigare att knappra högt med mobilen och smacka tuggummi samtidigt som man diskuterade det nya häftiga, nämligen "idol", "paradise hotel", "big brother" och whatever. Detta är såklart inte fel att prata om i skolan, men man har raster till sådant.

Begåvade ska kunna klara av hela gymnasiet på ett år om det passar dom.

Ett år vet jag inte, men det finns treåriga och fyråriga gymnasiegångar, förr fanns det väl tvååriga? Det handlar snarare om tid, då varje kurs har ett visst antal timmar. Men klart vissa ämnen tycker jag allt man ska kunna få skriva av - t.ex. matematik - om man själv och lärarna tror man kan klara av det. Andra ämnen kräver närvaro för det handlar om praktiska moment samt diskussioner som är del av betyget.

Man måste hela tiden ta hänsyn till elevens önskemål om hur fort och hur mycket man ska lära sig.

Ja man ska ta hänsyn till elevens önskemål, men eleven får också ta hänsyn till vad skolan kan och inte kan. Men jag tycker allt att skolan kan hjälpa de begåvade inom vissa ämnen att få mer stimulerande uppgifter utan att det ska komma massa skrik från kommunalhåll om att det är "segrerande".

Min uppfattning är att detta bara leder till stress och otrygghet. Barn och ungdomar, och i viss mån vuxna, behöver fasta ramar för att känna trygghet.

Ingen har sagt annat, jag tror du missuppfattar vad jag menar. Jag menar inte att alla ska ha det olika, utan alla ska ha samma grund. Om några sedan utmärker sig inom vissa ämnen ska det tas till vara på inom just de ämnena. Du ska inte behöva sitta och löka på matematik B lektioner eftersom du redan räknat färdigt hela boken och läraren ser dig mer eller mindre som försumbar eftersom han inte kan lära dig mer inom just matematik B, eleven ignoreras då och tappar intresset och hamnar lätt in i oengagemang och brist på seriositet vilket kan påverka andra ämnen. Är det inte då bättre att ge honom matematik C redan en termin före hans klasskamrater?

Dom behöver veta vad som förväntas av dom och veta när dom klarat av det eller när dom misslyckats.

Alla får veta vad som förväntas, man får betygskriterier i början av varje kurs och det diskuteras. Att många av dagens elever också blir sämre och sämre på just matematik visar just att de inte uppfyller vad som förväntas.

fortsättning i nästa inlägg...

[sockerfri]

En tidsbunden läroplan tillgodoser detta behov betydligt bättre än en individuell plan.

Det handlar inte om att ha helt individuella plan, det handlar om att ha individuella plan för att assistera elevens utveckling...både för de som ligger efter och de som ligger före. Alla är inte lika och alla har inte samma kunskaper, oavsett om folk tror man kan banka in det i dem i skolan...vissa är helt enkelt bättre på matematik än andra. Det är just det vad det assisterande individuella planet (s.k. "utvecklingssamtal") ämnar för, att se på fördelarna och nackdelarna hos eleven och på sådant sätt hjälpa denne. Därför finns det t.ex. mattehjälp efter skolan för de som har det svårt, många vet dock inte om detta för de skolkar från utvecklingssamtalen och inte har intresse att få den assisterande individuella planen. Man kan förena individen med kollektivet och få det bästa ur båda...men du vet det är "segrerande" och "diskriminerande".

I dagens skola är det individuella valet betydligt vanligare än för 25 år sedan, samtidigt ökar antalet stressade ungdomar och studieresultaten sjunker.

I vissa ämnen sjunker studieresultatet, i andra ligger det på samma eller höjs. Jag anser att det beror på både lärares situationer samt just att man vägrar skapa en stimulerande och uppmuntrnade miljö, och jag har inte sett någon annan förklaring som tillfredställer.

Seriöst, trots mer pengar och trots högre prioritering hos de sämre skolorna så höjer de sig inte, även när de tagit efter de bättre skolorna. De har alltså nästintill samma system, men så otroligt olika resultat. Varför kan det då inte bero på omgivningen? Varför presterar Göteborgs Högre Samskola så mycket bättre än Burgårdens utbildningscentrum när grundsystemet är densamma? Kan det vara mikrosystemet i kombination med elevernas omgivning som skiljer sig? Jag tror sannerligen det.

[Yngwe]

Kan inte låta bli att jämföra skolans "haveri" med ett annat.

För att kunna anpassa efter individen måste kursen justeras något. Svårigheten är att man måste annalysera hur mycket man ska justera, vilket inte är enkelt, lärare och elev kan ha helt olika uppfattningar om hur man ska justera kursen, dessutom påverkas kursen av oberäkneliga yttre faktorer. En justering som inte får önskvärd effekt måste motjusteras, och återigen då med svårigheten att inte veta precis hur man ska justera. Detta upprepar sig sedan och kontakten med utgångsläget förloras varvid justeringar måste göras i helt nya riktningar, fortfarande utan att veta hur mycket man ska justera. Total instabilitet uppnås!

Kort sagt, en vinglig elevs kurs justeras fram och tillbaka med resultat att eleven blir instabil. Man kan byta ut eleven mot flygplan och då har fenomenet ett namn, PIO eller pilot-induced oscillation. Det är just vad som var orsaken till att JAS 39 Gripen havererade.

Jag vet inget om de Göteborska skolorna men allmänt tänker jag så här. I en skola där flertalet elever har en relativt stabil omvärld är antalet oberäkneliga omvärldsfaktorer relativt lågt vilket gör att risken för TIO (teacher-induced oscillation) minskar, det är helt enklet enklare att avväga justeringarna, vilket då minskar antalet justeringar och kursen blir relativt stabil.  På en skolla med många elever med en instabil omvärld är alltså risken för TIO högre och instabilitet.

Slutsaten då blir att om inte läraren mycket nogrannt kan bedömma hur han eller hon ska anpassa utbildningen till individen finns risk att individens kurs blir ännu vingligare. Eftersom jag starkt tvivlar på lärarnas förmåga att göra denna bedömning borde det vara bättre att göra som JAS-piloterna nu gör om kursen börjar vingla, med fast hand hålla stadig kurs utan justeringar.

[Karlfredrik]

Jag tror man har tänkt fel när man har ett gymnasium för alla, de som vill studera vid universitet kan behöva ett extra läsår.
Nu tänker jag mig inte elitskolor typ Millfield:
http://www.millfieldschool.com/index.htm
(Hästpolo kan väl vara väl magstarkt för våra gymnasiaster )
Utan mer ett extra läsår anpassad efter elevernas behov, vilket ämne de behöver flera lektionstimmar i.