Personligen tror jag, att detta är en oerhört gammal kunskap. Orsaken till detta är flera. Om kunskapen om avelsens gåta saknats, skulle vi med säkerhet tidigt ha dukat under för svåra inavelsskador, men just risken för inavel tycks ha varit en mycket tidig kunskap. Man avlade troligen inte barn med sin egen avkomma (vilket sker hos många utrotningshotade däggdjur, med katastrofala följder), kanske just för att man tidigt upptäckte de negativa konsekvenserna av detta.
Som en följd av denna kunskap, borde en tänkande varelse också inse sambandet mellan samlag och barnsbörd.
Fynd av säsongsanvända samlingsplatser för de tidiga människorna, kan också tyda på en kunskap om att man bör söka nytt blod till den lilla familjegrupp man i övrigt levde tillsammans med resten av året, uppta nya medlemmar, eller skaffa barn med inte allt för nära släktingar.
Kanske detta är grunden till vad vi idag tror är fruktbarhetsdyrkan, men som långt tillbaka i tiden helt enkelt var en överlevnadsstrategi för att undvika inavel.
Dessutom kommer ju barnet ut på samma ställe som något annat stoppats in, och har inget stoppats in, kommer heller inget ut (jag raljerar inte).
Också detta borde vara en ledtråd för varje tänkande varelse.
Jag har svårt att tro, att människans spridning över klotet, överhuvudtaget kan kombineras med tanken på att man inte känt till sambanden. Små och isolerade grupper skulle då ha dukat under mycket tidigt.