Livet består av ett oändligt antal förflyttningar.
Lever man i naturen så förflyttar man sig i naturen. Det dagliga livet består av många förflyttningar, hämta kor eller valla kor tar sin tid, och sina mil, dels förflyttningar fram och tillbaka till åkrarna och fiskeplatserna, fram och tillbaka mellan grangårdar som kan ligga miltals ifrån varandra, fram och tillbaka till marknader där man sålde sina varor, fram och tillbaka till släktingar och vänner som kanske bodde i andra landskap osv. Livet består än idag av olika transportsträckor. Någon, eller några få gånger i livet, gick man kanske för att kriga också. Mest gick man nog på dass.
Normalt bar man naturligtvis inte svärd. Normalt bar man troligen sin vapenkniv och kanske ett spjut om ens ekonomi tillät, annars var nog yxan det vanligaste. Vid släktträffar, fester osv skulle jag tro att svärdet alltid var med då det troligen även var en statussymbol.
Ganska regelbundet, och troligen ganska ofta, rörde man sig även över större avstånd, alltså man övernattade ett antal gånger på sin väg till målet. Det är dom transporterna jag funderat över eftersom min erfarenhet från fjällen handlar mycket om just att transportera sig på olika sätt med lämplig utrustning. Det hela handlar om hur mycket olika remmar och tyngder skär in i axlar, midja och hur benen skall kunna röra sig obehindrat utan svärdsskidor, pilbågar, sköldar och spjutskaft lägger krokben eller skaver mot knän eller andra leder – och att blodcirkulationen hela tiden fungerar i alla lemmar inklusive hals och nacke.
När man under en transport ideligen upprepar samma rörelsemoment i timma efter timma uppstår olika former av problem. Det är intressant eftersom det är detta, i alla fall enligt vad jag tror, som utformar och designar utrustningar, bärremmar, krokar påsar och knutar. Man måste kunna röra sig obehindrat utan att få allt för stor plåga av skavsår eller andra typer av nötningar både på sig själv – samt på utrustningen.
En sådan liten sak som doppskon på ett svärd får snabbt en mycket vettig förklaring till att den finns när man bär ett svärd i naturen eftersom just den delen på skidan ofta har markkontakt. Den skyddar svärdets spets och skyddar framför allt lädret/trät att suga upp markfuktighet = svärdet rostar inte lika lätt = man lägger inte ifrån sig sitt svärd, man ställer det på sin doppsko lutat mot någonting, markkontakt undviks på alla sätt eftersom nästan all mark innehåller fukt.
Jag tycker att jag lärde mig massor av detta prov och jag kan rekommendera att andra gör samma eller liknande test. Svärdfanskapet är alltid i vägen och mycket besvärligt när det övergått från att vara ett häftigt svärd till 1 kilo, en meter långt, jäkla järnföremål man skall bära med sig utan att få men av det – och utan att det angrips av rost.

Thomas