Angående plundring, i detta fall under krig. (ur min bok om Bohus)
”Som ett belysande exempel på dåtidens krigskonst kan nämnas att Jesper Kruus på uppdrag av Karl IX år 1612 brände: Lödöse, Kongahella, och Uddevalla, alltså tre hela städer, dessutom brändes 18 socknar i Halland och hela skärgåden samt 27 gårdar i Ytterby, 40 gårdar i Kareby, 50 gårdar i Romelanda, 1 gård i Harestad, 11 i Torslanda, 36 i Hålta, 54 i Solberga, 45 i Jörlanda, 19 i Spekeröd, 31 i Norum, 27 i Ödsmål, 19 i Forshälla, 9 i Resteröd, 20 i Ljung, 12 i Grinneröd, 15 i Hjärtum, 34 i Västerlanda, 25 i Ryr, 29 i Bokenäs, 10 i Sanne, 28 i Krokstad, 10 i Valla, 1 i stenkyrka, 19 i Långelanda och 1 i Myckleby, = 573 gårdar! Till detta skall läggas hela Hisingen som också brändes, samtliga gårdar.”
Efter en sådan plundring finns inte mycket kvar – men de som överlevt brukade sin mark, byggde upp sina gårdar och livet blev som vanligt igen efter några år. Krig blir ju gärna en ”engångsföreteelse”. Bränns inte området ned helt och hållet förlorar invånarna oftast allt de äger och har till plundring, furage, mat till soldater osv – men folk hämtar sig och livet rullar vidare – och man bor kvar i sitt hus.
I och med att ens gård blivit skövlad och nedbränd måste man starta från noll och bygga upp alt igen. Marken finns ju kvar men inte mycket mer. Man väljer ny plats för husen och uthusen och man kanske tar till sig ny byggteknik eller ny design – eller bygger sitt nya hus på ett helt nytt ställe som man då kanske upplever lättare att försvara. Man kanske väljer att lägga gårdar och hus nära sina grannar så att en by bildas för att vara fler tillsammans vid överfall. Eller, man väljer att lämna området helt och hållet, man säljer sin mark och flyttar till annan plats som man upplever har större möjlighet att slippa plundring.
Spåren som finns kvar är brandlager, i detta fall brandlager på 573 olika platser ganska jämnt fördelat över västkusten. Några strider finns det knappast några spår av.
Thomas