Författare Ämne: Den människocentrerade utfyllnadsarkeologin  (läst 18781 gånger)

Utloggad Jasaw

  • Stammis
  • Antal inlägg: 480
    • Archaeological Haecceities
Den människocentrerade utfyllnadsarkeologin
« skrivet: februari 28, 2007, 18:52 »
Borde inte idén om den essentiella och universella människan tas bort en gång för alla? Det har inte postprocessualisterna lyckats med. Trots deras ihärdiga försök att belysa materialiteter utifrån pseudofenomenologi, strukturalism, postkolonialism, agencyteorier, o.s.v. är det alltid MÄNNISKAN eller KULTUREN som är i centrum, det enda som vi med säkerhet inte har att tillgå i ett arkeologiskt material. Människan reduceras ned till en universell entitet vars essens aldrig ändras. Därmed kan man fritt plocka in etnografiska analogier, generaliserande sociala teorier, kognitionsforskning, o.s.v. för att belysa ett antal artefakter och tro att man säger något om forntida förhållanden. På detta sätt lurar man bara sig själv för vi kan inte veta hur en människa var beskaffad, det finns ingen tabula rasa för människan som vi kan fylla ut med nutida begrepp. Postprocessualismen har trollat bort biologin och Darwin och skapat en statisk människa utan relation till fysiska processer.

Arkeologen har en förrumsligad syn på tid och föreställer sig det förgångna som ett tomrum. Hon fyller ut detta föreställda tomrum med sådant som inte kommer från föremålen själva. Arkeologen skapar därmed ett transcendent kvasi-objekt som vi kallar kultur och som på detta sätt fyller ut tomrummet mellan artefakterna. Därefter flyttar arkeologen diskussionen till detta kvasi-objekt och reifierar dess existens. Sedan når det ut i böcker och på film och därefter är man fast med t.ex. ”mayakulturen”, en fantasiskapelse som lever sitt eget liv fjärran från artefakterna. När man sedan står där med ett fynd så blir det en del av denna ”materiella kultur” (det begreppet i sig är kontraproduktivt) som utgör ”mayakulturen”. Vi låser fast våra tolkningar i dessa ramar istället för att fokusera på artefakten. Artefakten är inget tomrum, den är här och nu. Den kan vi veta någonting om istället för att passa in den i redan färdiga antropologiska eller sociologiska mallar.

Det är kanske dags för en nymaterialism och en posthumanocentrisk arkeologi som inte intresserar sig för hur forntida människor tänkte eller kände. Det kan man läsa om i romaner eller se på film.

Back to the artefact!
Blogg: Archaeological Haecceities
http://haecceities.wordpress.com

Utloggad Micke

  • Moderator
  • Veteran
  • Antal inlägg: 566
    • Mickes blogg
SV: Den människocentrerade utfyllnadsarkeologin
« Svar #1 skrivet: februari 28, 2007, 19:20 »
Det är kanske dags för en nymaterialism och en posthumanocentrisk arkeologi som inte intresserar sig för hur forntida människor tänkte eller kände. Det kan man läsa om i romaner eller se på film.

Back to the artefact!

I stora drag måste jag säga att jag håller med dig, i detta att vi har gått alldeles för långt åt det hållet. MEN, det är intressant att intressera sig för hur människor tänkte eller kände förr i tiden. Jag tror inte heller att det är omöjligt att ta reda på det i alla fall.  Man skulle nog kunna säga att jag håller med Mats P. Malmer:

Citera
Jag är visserligen alldeles enig med dem som säger att kultur inte består av föremål eller handlingar utan av idéer, och jag finner en arkeologi, som inte strävar att nå fram till kunskap om dessa idéer, ointressant eller värdelös. Men arkeologins viktigaste arbetsregel är att strikt skilja mellan fakta och hypoteser. De enda fakta vi förfogar över är emellertid artefakterna och samtida organiskt stoff samt fyndomständigheterna, och om vi definierade kulturerna efter deras idéinnehåll skulle de bli praktiskt oanvändbara, eftersom idéinnehållet är hypotetiskt.

Mats P. Malmer ”Om den gropkeramiska kulturens väsen.” I Simonsen, P. och Stamsø Munch, G., Bonde-veidemann, Bofast- ikke bofast i nordisk forhistorie: Foredrag og Diskusjoner fra XIII. Nordiske arkeologmøte i Tromsø 1970. Oslo/Bergen/Tromsø: Universitetsforlaget. Sidan 59.

Binford skriver att de arkeologiska lämningarna motsvarar alla delar av samhället eftersom han menar att alla delar av en kultur ses som stående i ett dynamiskt förhållande till varandra, där de olika delarna påverkar varandra.
(Binford, R. L., 1962.“Archaeology as Anthropology.” I tidskriften American Antiquity vol. 28. Salt Lake City: The Society for American Archaeology at the University of Utah Press. Sidan 219)

Binfords resonemang tycker jag också är rimligt, men detta med hur människor tänkte eller kände blir ofta ett självändamål vilket leder till att tolkningarna oftast blir skakiga och upplevs som sökta. Det vi bör göra är främja en arkeologi som svara på de frågor som kan besvaras i de specifika fallen. Vi skall göra det källmaterialet tillåter oss att göra. Går det att svara på frågor som rör tankar och känslor så varför inte, men det bör definitivt inte vara ett krav (som det kan upplevas i bland när man läser rapporter eller avhandlingar av idag).

/Micke

Utloggad Ti

  • Stammis
  • Antal inlägg: 360
SV: Den människocentrerade utfyllnadsarkeologin
« Svar #2 skrivet: februari 28, 2007, 19:52 »
Hej Jasaw!
När jag läste ditt inlägg kom jag direkt att tänka på Strindbergs satir, den
om Montelius som blev väldigt bra på att samla knappar och systematisera
och klassificera dessa.

Utloggad Jasaw

  • Stammis
  • Antal inlägg: 480
    • Archaeological Haecceities
SV: Den människocentrerade utfyllnadsarkeologin
« Svar #3 skrivet: mars 01, 2007, 08:17 »
Mitt inlägg förklarade inte helt vad jag avsåg. Hoppas detta är mer klargörande eftersom jag håller med Micke i det mesta. Jag anser att arkeologin allt för ofta tillgriper nutida mänskliga modeller eller generaliseringar, även bland dem som hävdar annorlunda. Sedan anser jag inte att Malmers idé att en arkeologi som inte förklarar forntida människors idéer är värdelös eller ointressant. Världen är komplex och vi kan inte fortsätta att ha en "hylomorfisk" syn på materia (d.v.s att människan ger materian dess form). Materian påverkar oss i hög grad och att bortse från det är inte ointressant eller värdelöst. Tvärtom, här kan arkeologin tillföra andra sociala vetenskaper något, istället för att vara antropologins eller historieämnets lillebror.

Materialiteter skapar oförutsedda effekter som inte har med människans idéer att göra. Texter som inskriptioner kan säga något om hur människor tänkte, inte en stenyxa från neolitikum. Där tror jag dessvärre inte på det arkeologiska fyndmaterialets potential, men det har kanske att göra med att jag själv arbetar i mayaområdet där text och bildmaterialet är tämligen omfattande och därmed gör det möjligt att nå idéer på ett helt annat sätt än i bohusläns hällristningar.

Med posthumanocentrism menar jag inte ett totalt övergivande av människan utan att hon måste decentraliseras eftersom hon inte är närvarande i det arkeologiska materialet. Allt för många arkeologer utgår från att man kan applicera en generell människosyn på ett forntida material (och där går postprocessualisterna längre än processualisterna). Freud visade att det inte finns något enhetligt mänskligt psyke, Marx påvisade de sociala, politiska och ekonomiska skillnaderna och Darwin påpekade de biologiska skillnaderna. Så vad är då denna människa?

Posthumanistiska forskare har sedan en tid tillbaka påpekat människans starka relation till teknologi och materialitet (Bateson, Haraway, Hayles, Hertz, Ingold, Latour, Pickering, Serres, Stiegler m.fl). Kanske mest långtgående inom posthumanismen är samarbetet mellan Deleuze och Guattari som hävdar att ett maskiniskt fylum har sin egen inre dynamik och att teknik inte alltid ska ses som människors förlängda redskap utan att människa och teknik ingår i ett sammanflätat ”system”. Här kan man således fokusera på teknologin, artefakterna eller arkitekturen. Människan kan nås i detta komplex men vi borde inte utgå från ett essentiellt mänskligt subjekt, som t.ex. Adam Smith påpekat. Jag hävdar att vi bör ta steget fullt ut och ta bort det essentiellt mänskliga också eftersom begreppet människa är en definition fryst i tid och rum.

Om man med posthumanocentrism bara avsåg Tis förväntade reaktion ”typologi” så vore det absurt. Tillbaka till artefakten innebär inte tillbaka till Montelius eller Thomsen a la Svestad, utan snarare till pågående forskning inom t.ex. den nya grenen somatechnics. Den människa vi arbetar med i arkeologin är ironiskt nog en ideal ”typ” med ett antal variationer, men det är snarare en typologi i weberiansk anda. För att se den forntida människan/individen som unik måste vi faktiskt utgå från artefakterna och först klargöra processer som inte enbart är ”mänskliga” för då är artefaktens betydelse redan förutbestämt och den förlorar hela sin potential. Nu är det inte så ”straightforward” som jag beskrivit här eftersom artefakten även den är en process som vi i nutiden fryser fast i tid och rum.
Blogg: Archaeological Haecceities
http://haecceities.wordpress.com

Utloggad Mats Hansson

  • Gode
  • Antal inlägg: 1 806
SV: Den människocentrerade utfyllnadsarkeologin
« Svar #4 skrivet: mars 01, 2007, 08:39 »
Det är kanske dags för en nymaterialism och en posthumanocentrisk arkeologi som inte intresserar sig för hur forntida människor tänkte eller kände. Det kan man läsa om i romaner eller se på film.

Tyvärr, kanske man kan säga, är det just själva den forntida människans handlingar och inre liv som intresserar allmänheten. Folk (andra än arkeologer) efterfrågar inte huruvida en flintyxa är tjocknackig eller tunnackig, eller ens hur den i detalj har tillverkats, utan hur människans liv egentligen såg ut i gamla tider. Och alla nöjer sig inte med romaner, man vill veta. Här finns alltså ett stort glapp mellan utbud och efterfrågan skulle man kunna säga för att låna begrepp från ekonomerna. Det är alltså oerhört frestande för arkeologer att försöka möta efterfrågan, och kanske sina egna funderingar/nyfikenhet. Det hindrar förstås inte att man bara ska bedriva den vetenskap man anser sig kunna ställa upp på, även om man tvingas komma med det sorgliga beskedet "vi vet helt enkelt inte" till den törstande allmänheten.

/Mats

Utloggad Micke

  • Moderator
  • Veteran
  • Antal inlägg: 566
    • Mickes blogg
SV: Den människocentrerade utfyllnadsarkeologin
« Svar #5 skrivet: mars 01, 2007, 08:44 »
Texter som inskriptioner kan säga något om hur människor tänkte, inte en stenyxa från neolitikum. Där tror jag dessvärre inte på det arkeologiska fyndmaterialets potential

Oooh, I beg to differ! Tänk bara på en mångkantig stridsyxa och dess djupa symbolik. Jag tror nog att andra saker än inskriptioner kan vara djupt symbolbärande (och att vi kan komma åt dess innebörder). Men nog är det svårt alltid, tänk bara hur lång tid det har tagit att deschiffrera olika forntida skriftspråk, så visst inser jag att det är svårt med yxor och hällristningar. Men, omöjligt, nej!

Men i huvudpoängen håller jag ändå med dig.

/Micke

Utloggad Jasaw

  • Stammis
  • Antal inlägg: 480
    • Archaeological Haecceities
SV: Den människocentrerade utfyllnadsarkeologin
« Svar #6 skrivet: mars 01, 2007, 13:02 »
Som svar till Mats Hansson: Jag kanske uttryckte mig fel, jag använde fel ord. Jag borde ha skrivit "Det är kanske dags för en nymaterialism och en posthumanocentrisk arkeologi som inte utgår från hur forntida människor tänkte eller kände." Nog kan man spekulera i hur människor tänkte osv på ett allmänt plan, men jag tror dessvärre det ofta blir något i stil med "man dyrkade solen" eller "man bedrev förfadersdyrkan" och det säger ju ingenting egentligen. Jag tror även man bör skilja på handlingar och inre liv. Vad människor tror de gör och vad de faktiskt gör är helt olika, något som Rathje mer än väl påvisat inom sitt garbologiska projekt. Han kunde visa utifrån sopor tagna från hushåll att människor drack mer öl än vad de uppgav och åt mindre biff än de uppgav. Denna diskrepans säger naturligtvis en hel del om hur människors inre liv är, man tonar ned alkoholkonsumtion men höjer upp köttkonsumtionen som anser fint. Dessvärre har vi inga forntida människor att fråga så den forntida diskrepansen lär vi aldrig få reda på, vi kan bara fokusera på materialiteter och eventuella handlingar som kan spåras.

Som svar till Micke: Visst tror jag att en stridsyxa hade ett symbolvärde. Men vad var det för symbolvärde för dessa människor, kan vi nå den kunskapen med någon större precision efter vad jag skrev ovan? Jag kan dra en parallell till mayaforskningen. Praktiskt taget alla anser att "pyramiderna" hade symbolvärdet "förfadersdyrkan" och att de hade det från äldsta tid till idag. Arkeologen Rosemary Joyce har dock nyligen visat att de allra äldsta monumentala byggnaderna antagligen var "dansplattformar" som när de byggdes på höjden blev mer centrala i byarna. Dessa saknade gravar. När så människor började gravlägga människor i dem blev de med tiden förknippade med förfäder. Vad som från början hade symbolvärdet "dansritual" kom med tiden att få ett annat värde. Idag har pyramiderna snarare ett symbolvärde som turistattraktion. Det blir således svårt att säga vilket symbolvärde en specifik byggnad hade på en plats vid en specifik tid eftersom både människor och byggnader har förändrats. De pyramider som har inskriptioner och texter är dock lättare att tolka, men de är få. Här menar jag att handlingarna och materialiteterna i sig kan säga något om forntida människors förändrade föreställningar, men den förändringen finner vi således inte enbart hos människorna. Dessvärre blir det inte mer specifikt än så här även om många mayaarkeologer "fyller" ut dessa plattformar med danser, ritualer, o.s.v. aktiviteter som vi inte har några fysiska lämningar av. Därmed menar jag att man kanske borde tänka över de människocentrerade förklaringarna och poängtera det materiellas betydelse, och då avser jag i första hand inte ett symboliskt/kosmologiskt perspektiv.
Blogg: Archaeological Haecceities
http://haecceities.wordpress.com

Utloggad Heimdahl

  • Avslutat konto
  • Veteran
  • Antal inlägg: 634
SV: Den människocentrerade utfyllnadsarkeologin
« Svar #7 skrivet: mars 01, 2007, 15:25 »
Jag tror mig på ett pompöst och självtillräckligt sätt ungefär förstå vart du vill komma, och jag tror att jag håller med dig på många sätt. Dock så reagerar jag på en del av det du skriver och kommenterar det nedan:
Det som får mig att reagera är två saker, dels ditt utrop ”back to the artefact”, dels ditt sätt att skriva att vi inte kan förstå människors tankar genom studier av artefakter.
Först detta med artefakter som jag tror mig ha sett från ett helt annat håll: Som stratigrafi- och jordnörd tycker jag redan att vi haft nog med artefaktonani inom arkeologivärlden. Denna fixering vid föremål, företrädesvis konstföremål och Föremål med stort F, har ställt till tillräckligt mycket skada redan. Jag avser här i synnerhet grävmomentet, skapandet av det arkeologiska källmaterialet, där jakten på dessa artefakter tillräckligt många gånger fått arkeologer att fullständigt strunta i vilket stratigrafiskt sammanhang föremålet ifråga ligger, som bidragit till att miljontals kubikmeter informationsrik jord och stratigrafi skyfflats undan till ingen nytta, bara för att komma åt dessa föremål, som nästan på ett nära nog religiöst sätt fått statusen av ”Artefakter”. Det är alltså ordvalet ”artefakt” i ditt utrop jag vänder mig emot. Om vi byter det till ”det fysiska källmaterialet” så är jag helt med, och instämmer in full corus.
Jag ska också ge ett exempel på, på vilket sätt jag menar att artefakter kan användas i tolkning av människors tankesystem och idévärld. Mitt exempel rör artefakttypen ”fyllnadsmassa” som används för att bygga grunder till hus (en rätt negligerad typ av artefakt av vad jag märkt). Genom att titta på hur fyllnadsmassan är uppbyggd, t.ex. genom att se var materialet består av och vilka egenskaper den har, tror jag att vi kan spåra två saker som har med skaparnas (byggarnas) tankar att göra. Dels: Vad ville de uppnå med fyllnaden? (Ville de skapa en stabil, isolerande eller infiltrerande grund? Vilken av dessa egenskaper kan ha setts som viktig?) Dels vilka föreställningar har de haft om materialet.
Detta hävdar jag är saker som definitivt har med människors tankevärld att göra. De kanske inte är så hög status på denna typ av tankar (det har ju inte någon omedelbar koppling till kult), men kanske kan man höja dess status genom att hävda att det har med genus att göra (och då menar jag i sensu lato-betydelsen, ex. föreställningar hos ”professionella byggare kontra allmogebyggare”).
Ja, det var det. Jag slår säkert in öppna dörrar här, men det var kul så länge det varade…

Utloggad Jasaw

  • Stammis
  • Antal inlägg: 480
    • Archaeological Haecceities
SV: Den människocentrerade utfyllnadsarkeologin
« Svar #8 skrivet: mars 01, 2007, 17:47 »
Visst, artefakten kan vi ta bort i sammanhanget. Jag borde kanske ha skrivit ”Back to the material” (jag förespråkar ju en form av nymaterialism). Själv föredrar jag begreppet materialitet framför det ålderstigna materiell kulturbegreppet. För mig är materialitet ”artefakter”, stolphål, jord, sten, gräs, vatten, is, osv, dvs allt med en fysisk närvaro (som du själv skriver).

Själv har jag arbetat mer med stratigrafi än med artefakter, så jag håller helt med dig till punkt och pricka. Jag har dock mer tampats med sten och grus än ren och skär jord. I min avhandling om vägbankar i ruinstäderna Ichmul och Yo’okop i södra Mexiko diskuterar jag deras materialitet, d.v.s. det sammantagna fyllnadsmaterialet av sten, krukskärvor, jord och sascab (söndersmulad kalksten som användes till ytbeläggning). Detta material användes för att skapa 3000 m långa, 13 m breda och ibland 4 m höga vägar. Visst skulle jag kunna säga att människorna som byggde dessa spikraka vägar hade ett syfte, men vad det var för syfte är en annan fråga. De som byggde dem kanske ville har breda processionsvägar för nyårsceremonier, men vägarna kom med tiden att sätta gränser i landskapet, i vissa fall har de fungerat som terrasser och förbättrat odlingsförhållanden. De har blivit stenbrott för senare tiders byggnader eller husgrunder. Det är de oförutsedda idéerna som uppstått under tidens gång, men dessa idéer hade inte uppstått utan materialitetens närvaro.

I Ichmul skulle tre av vägarna (från 800-talet e.Kr.)  löpt samman i en kyrka från slutet av 1700-talet om de inte förstörts av senare bebyggelse. Vi misstänker att det finns en grotta under kyrkan och att den var centrum för hela byggnadsprojektet som omfattade runt 75 000 kubikmeter sten. Här skulle mina mayaforskarkollegor kasta in en mängd kosmologiska förklaringar som knyter an till siffran tre, grottmytologi, sköldpaddor (mayaordet för grotta är aktun vilket betyder sköldpaddssten), o.s.v. men sådana förklaringar vore inte baserade på det faktiska arkeologiska materialet.

När det gäller din idé att byggnationen har att göra med genus/specialister/allmoge så är det en god idé. Till exempel antas mayas vägar till största del ha byggts av ”icke-specialiserad” arbetskraft, men i de fall där vägarna täcktes av stuckatur tror man att specialister anlitats.

Vad jag vill uppnå är att ifrågasätta statiska och generella modeller och att använda sig av ”nytt” fyndmaterial som jord (liksom Gansum) är bara att applådera. Jag hävdar dock fortfarande att vi i ditt och mitt exempel inte kan veta vad det ursprungliga syftet med fyllnadsmaterialet var (annat än i generella termer). Vad deras ursprungliga syfte var kan ha ändrats under byggnadsprocessen och slutresultatet kanske inte blev det man tänkte från början. Idéer är ju inte heller statiska och förändras i mötet med det materiella.
Blogg: Archaeological Haecceities
http://haecceities.wordpress.com

Utloggad Savon

  • Avslutat konto
  • Medlem
  • Antal inlägg: 97
SV: Den människocentrerade utfyllnadsarkeologin
« Svar #9 skrivet: mars 01, 2007, 18:45 »
Kul idé det där med dansplattformar.

Jag har ju lärt mig att tänka socialantropologiskt, varför gör MÄNNISKOR som dom gör? En central fråga även om man nu hellre skulle vilja titta på det materiella först. Eftersom det är svårt att som du Jasaw skriver, egentligen veta om det vi vet är så eller om vi misstolkar, utifrån ett givet och svårt att genomskåda perspektiv.

Så kan vi inte veta...men det gäller att vara öppen för det man ser och då pröva. Utifrån att vi människor tycker om att dansa (det är kanske att börja med det materiella, om dans är det?) tex, särskilt när vi är unga, dansa och röra sig, medan en del...hrm... tråkiga gubbar inte vill röra sig utmanande, inte vill dansa, och det är kanske gubbarna som sätter reglerna för hur vi ska se på en företeelse, så ser vi vår egen historia som väldigt stel. Här gick man i procession och var gravallvarliga, bar sina stridsyxor eller något annat ceremoniellt... medans man i själva verket hade fest, glammade och dansade och åt god och kanske tillochmed vacker mat, flörtade och skojade?

Dansade? Ja, det gjorde man i Sverige också alltså, kom jag underfund med när jag skrev en uppsats i konstvetenskap "Gorgon plié". De där pressblecken med två björnar som tycks bita en man i huvudet (Öland, 5 - 600talet eKr) är en bild av en man som dansar, det ser man på hans fötter och ben. Det finns fler exempel på danser, nu när man börjat se dem. Labyrinter, man dansade nog i dom också...

Utloggad Heimdahl

  • Avslutat konto
  • Veteran
  • Antal inlägg: 634
SV: Den människocentrerade utfyllnadsarkeologin
« Svar #10 skrivet: mars 01, 2007, 22:30 »
Då är vi på samma linje av vad jag kan se. Jag skulle uttrycka detta som att vi är övernes om ungefär var arkeologins "förståelsehorisont" befinner sig, och vi menar att de som vi angriper menar att den befinner sig någon annan stanns.
Jag hävdar att denna fråga är nära förknippad med frågan om vad som egentligen är vetenskap, och vad som är gissning/spekulation/tankelek et.c. men också vad som är "konst". Ändelsen "-logi" i arkeologi antyder ju att arkeologi är en vetenskap, men vi kan ju inte förneka att arkeologin också har ett konstvetenskapligt arv, och att denna konstvetenskap förutom vetenskap också innehåller ett moment av konst (som alltså inte är vetenskap).
Kanske är det detta arv som spökar här? Att man inte riktigt förmår skilja ut när det är rimligt att vara konstnär och när det är rimligt att vara vetenskapare?

Utloggad Jasaw

  • Stammis
  • Antal inlägg: 480
    • Archaeological Haecceities
SV: Den människocentrerade utfyllnadsarkeologin
« Svar #11 skrivet: mars 02, 2007, 08:01 »
I mayas konst så avbildas kungarna ofta dansande. Tolkningen är dock oftast rituell, d.v.s. det är en ceremoniell dans (ungefär som tempeldanser i Sydostasien), eller t.o.m. en form av bön, orden dansar till gudarna. Om man ger en antropologisk tolkning, med fria associationer från nutida tzutujilmaya (något jag vanligtvis inte skulle göra) så är allt vackert (konst, kläder, ord, musik, dans) något som fröjdar de formlösa förfadersandarna som livnär sig på detta (inklusive rökelse och minnen). Hur det förhöll sig för 2600 år sedan när de första stora plattformarna skapades lär vi dessvärre aldrig få reda på eftersom man kan ifrågasätta att förfaderstänkandet existerade i den form vi finner idag.
Blogg: Archaeological Haecceities
http://haecceities.wordpress.com

Utloggad Jasaw

  • Stammis
  • Antal inlägg: 480
    • Archaeological Haecceities
SV: Den människocentrerade utfyllnadsarkeologin
« Svar #12 skrivet: mars 02, 2007, 08:02 »
Just ”förståelsehorisont” är snubblande nära det jag kallar ”den arkeologiska händelsehorisonten”, d.v.s. det ögonblick när Schiffers systemkontext blir en arkeologisk kontext (om man nu bortser från alla formationsprocesser som sker därefter). Jag hävdar, som du verkar göra, att arkeologerna lägger tonvikten på det som ligger före denna horisont, snarare än att fokusera på det vi faktiskt har. Inget fel i det kanske, men gissningarna blir nog desto fler.

Ja, själva ordet arv, eller kulturarv, är väl problematiskt här. Med arv innebär det att vi ärver en kultur från någon (följaktligen en kultur som definieras ifrån konstföremål snarare än jordfyllning). Denna kultur ligger någon annanstans än i det materiella (tvärtemot vad begreppet materiell kultur indikerar). Eftersom jag inte tror på kulturbegreppet tror jag inte på några kulturarv heller, men det kanske är att utmana ödet för mycket då vissa arkeologer anses arbeta med kulturarvsfrågor.
Blogg: Archaeological Haecceities
http://haecceities.wordpress.com

Utloggad Heimdahl

  • Avslutat konto
  • Veteran
  • Antal inlägg: 634
SV: Den människocentrerade utfyllnadsarkeologin
« Svar #13 skrivet: mars 02, 2007, 10:02 »
Ståndpunktsmässigt är vi nog överens, men kanske har vi erfarenhetsmässigt rätt olika bilder av "arkeologin" idag. Den mesta av min erfarenhet bygger på mötet med exploateringsarkeologer i Sverige, främst medeltidare och eftereformatoriker. Min uppfattning är att de är rätt bra på det här, kanske för att det har historikernas bild av dessa perioder att förhålla sig till. Risken är, som jag ser det, att ditt sätt att skriva "arkeologerna" utan att närmare precisera vilka du avser, kan ge en orättvis bild av vad du menar.

Detta med att du inte tror på kulturbegreppet förstår jag inte. Hur definierar du detta kulturbegrepp som du inte tror på (för det väll knappast så att det är begreppet som sådant som du inte tror på)?

Utloggad Jasaw

  • Stammis
  • Antal inlägg: 480
    • Archaeological Haecceities
SV: Den människocentrerade utfyllnadsarkeologin
« Svar #14 skrivet: mars 02, 2007, 12:54 »
Arkeologerna jag nämner är de som utgår från en generell, ideal människa, som jag beskrev i mina första inlägg (med detta vet jag naturligtvis att jag avser det stora flertalet kollegor, oavsett historiska eller geografiska intressen). Jag hävdar att någon sådan människa aldrig existerat. Eftersom människor bevisligen ändrats över tid, både socialt, ekonomiskt, politiskt, psykologiskt, genetiskt, är min ståndpunkt den att vi trots denna kunskap skapar en ideal typ som får vara statisk, alla förändringar sker utifrån denna typ. Vi kanske inte kan göra det på något annat sätt. Men om nu den moderna människoarten uppstod för 200 000 år sedan (eller vad rådande forskning nu säger) så är det ju enbart utifrån nutiden vi kan säga så. Människor som levde för 190 000 år sedan skulle dock vara mer lik våra förfäder 10 000 år tidigare än de skulle vara lik oss. En människoart uppstår inte på en generation. Alltså finns det ingen absolut gräns för en sådan essentiell människa, det beror på ens tidsskala. Jag vet att detta är ett minimalt problem för dem som arbetar med material som bara är några tusen år gammalt, men problemet kvarstår dock.

Det samma gäller kulturbegreppet eftersom det används i de vidaste bemärkselser. Om man med kultur menar motsatsen till natur är den ju snarast ett resultat av det mekanistiska tänkandet som dök upp med Descartes och andra. Jag tror inte man kan särskilja människa från natur.

Det jag främst har svårt med är begreppet kultur i stil med "romersk kultur", inte finkultur eller företagskultur. Ta t.ex. "mayakulturen" som används av mayaforskare för att beskriva människor idag och för människor för tre tusen år sedan. På något sätt hävdar man att det finns en essens i denna kultur, men vad skulle det vara som aldrig ändras? Vad gör att dessa arkeologer talar om en sådan kultur? På detta sätt existerar kulturen bortanför de enskilda människorna och även bortom det materiella. Det är ett abstrakt och luddigt begrepp. Jag är ingen arkeologihistoriker men jag misstänker kulturbegreppet har sitt ursprung i den tidiga nationalismen, i stil med folksjäl. Kanske någon annan kan detta bättre?

Det finns naturligtvis likheter i ett arkeologiskt material där vi skulle kunna tala om en grupp människor med liknande kultur men med sådant resonemang blir vi alla amerikaner eftersom coca colaburkar finns överallt. Kulturen som begrepp har ett begränsat förklaringsvärde eftersom det är för generellt. Arkeologin behöver mer precisa begrepp för att beskriva olika sociala grupperingar eller kategorier. Enligt min mening bör de bättre passa in med de materiella lämningarna än vara tagna från andra vetenskaper. Begrepp som ätt, hövdingadömen, kungarike, osv. kan vi tala om om det finns skriftliga källor, men det kan ha funnits andra sociala formationer som vi inte har skriftliga belägg för. Där har arkeologin sin stora potential och möjlighet. Då är tyvärr kulturbegreppet ett hinder.
Blogg: Archaeological Haecceities
http://haecceities.wordpress.com

Utloggad Herulen

  • Veteran
  • Antal inlägg: 624
SV: Den människocentrerade utfyllnadsarkeologin
« Svar #15 skrivet: mars 02, 2007, 14:03 »
Du har rätt i att många arkeologer tolkar in saker och ting i föremålen mer än vad de egentligen tillåter. De allra mest ivriga ser till och med föremålen som en slags skriven text. Det där har de förstås snott från antropologin som i sin tur anammade Roland Barth och hans ”death of the auther”. Antropologerna menar att en kultur kan läsas som en öppen text (trace). Jag har alltid haft svårt för det där. Alltså skillnaden mellan en skriven text och en kultur är trots allt bra mycket större än likheterna. Och hur ska vi t.ex. fonetiskt bedöma en domarring, finna en språklig syntax mellan ett stolphål och spridda krukskärvor eller se det finitiva verbet i en skålgrop? Det här tycker jag indikerar att flera arkeologer har haft för lite att göra. Jag tror att dessa vore mer bekänt av att uppsöka en psykoterapeut och gråta ut.

Ändå menar jag att precis som vattnets ringar har ett centrum så måste arkeologer utgå från det självklara faktum att fanns det inga forntida människor så fanns det heller ingen arkeologi. Ett föremål har inget egenvärde i sig, det blir först intressant när vi vet att det tillverkats av…just det, människor. Då vi redan nu kan utgå från att varje samhälle eller kultur är föränderligt är det varje arkeologs skyldighet att försöka förklara sådana variationer. Oroade kollegor ser förstås en fara i att det som var orsaken kan vara totalt fel. Så är det förstås, vi kan ju inte ens idag med säkerhet veta vad det är som gör att samhället blir ett annat imorgon. Ändå kan vi ju inte ljuga och säga att samhället är statiskt eller endast punktvist föränderligt. Den som t.ex. studerar folkvandringstida husgrunder eller gravfält inser snart nog att han eller hon också blir delaktig hur dessa människor tänkte. Att inte beakta detta menar jag är orättvist mot de dåtida människorna. 

Utloggad Ti

  • Stammis
  • Antal inlägg: 360
SV: Den människocentrerade utfyllnadsarkeologin
« Svar #16 skrivet: mars 02, 2007, 14:37 »
En kultur som fascinerat mig är hippiekulturen.
En kultur där etniciteten inte hade någon som helst betydelse.
Kulturen låg på det andliga planet - Love, peace and understanding och
dess gemensamma nämnare var musik. För att markera grupptillhörigheten
klädde man sig på ett specifikt sätt som stämde bra överens med flowerpoweridén.

Skulle det vara möjligt för en arkeolog att utifrån artefakter kunna tolka hippiekulturens
ideér? Här tror jag att det är viktigt att förstå att det är bara i första generationens
artefakter man kan tolka in ideér. Efter hand kan det helt enkelt bara vara fråga om mönster
eller mode dvs kulturarvet behöver inte vara kulturarv om man med det menar ett arv
av andlig odling.

Utloggad Heimdahl

  • Avslutat konto
  • Veteran
  • Antal inlägg: 634
SV: Den människocentrerade utfyllnadsarkeologin
« Svar #17 skrivet: mars 02, 2007, 14:49 »
Jag är fortfarande osäker på hur du menar så, med risk att framstå som en idiot, prövar jag att slå in en till förmodat öppen dörr: Jag tror nämligen att man kan särskilja människa och natur på vissa sätt, t.ex. genom att skilja på spår efter människor (typ fyllnadsmassor, konstverk, bilar och Star Wars-lego) från spår efter sådant som inte har med människor att göra (typ igenväxta sjöar, eroderade kuster, massutdöenden och kosmisk strålning).
Här kommer diskussionen in på något som jag också finner intressant, nämligen begreppet ”natur”, som jag kanske retat mig på i lika hög utsträckning som du retat dig på ”kultur”.
I arbete med stratigrafi har jag funnit det väldigt användbart att använda dessa två begrepp, natur och kultur, som betydande ungefär:

Kultur = allt som är människoskapat, medvetet eller omedvetet
Natur = allt som inte är kultur
I detta fall begränsar jag också ”allt” till ”allt som vi tror oss fysiskt kunna observera och studera”

Det säger sig själv att det ändå inte blir någon skarp gräns mellan natur och kultur ens med denna definition, men det fungerar tillräckligt väl för att begreppen ska bli effektiva verktyg i mitt förmedlande i alla fall. Det går t.ex. att med dessa begrepp förmedla när man tror sig funnit lämningar som bildats/skapats till följd av mänsklig aktivitet eller när man menar att vissa lämningar bildats utan mänsklig inblandning.
Dock är det värt att slänga in brasklappen att dessa definitioner på intet sätt gör anspråk på att vara något slaggs ”filosofiskt ställningstagande” eller någon ”absolut definition”. Jag ser i detta fall bara begreppen som pedagogiska verktyg som vi är fria att laborera med efter behov.

Utloggad Heimdahl

  • Avslutat konto
  • Veteran
  • Antal inlägg: 634
SV: Den människocentrerade utfyllnadsarkeologin
« Svar #18 skrivet: mars 02, 2007, 14:54 »
Hm, när jag läst ditt inlägg igen så tror jag ändå att jag kanske förstår vad du menar. Jag tror absolut att du har en poäng, men jag måste ändå invända mot din kategoriska sågning av ett helt begrepp, när du egentligen bara borde såga en viss användning av ett begrepp som används på enormt många olika sätt.

Utloggad nina

  • Stammis
  • Antal inlägg: 182
SV: Den människocentrerade utfyllnadsarkeologin
« Svar #19 skrivet: mars 02, 2007, 16:13 »
Citat från: Jasaw
För att se den forntida människan/individen som unik måste vi faktiskt utgå från artefakterna och först klargöra processer som inte enbart är ”mänskliga” för då är artefaktens betydelse redan förutbestämt och den förlorar hela sin potential.

Svar: Måste vi? Att se individen och denna som ett unikum är väl ett högst stamtida grepp på forntiden? Ett uttalande färgat från ett av världens mest individualiserade länder...? Hur ska du skala bort det från din tolkning? Vet vi hur individen såg på sig själv i forntiden? Som individ eller som en kollektiv varelse? Hur kan man tolka in processer i en artefakt utifrån individnivå? Hur skulle du vilja "renskrapa" processer från mänsklighet om de är mänskliga? Hur vet vi när en artefakt förlorar sin potential? Vem är normgivare för detta? Det låter som ett klassiskt dilemma, att skala bort det subjektiva från objektet! Vem bestämmer dessutom vad en artefakt är? Yxan som man hittar, men så "ignorerar" man den brända säden vid sidan om? Vad gör det med artefakten? Detta är väl underbart kul att diskutera?
« Senast ändrad: mars 02, 2007, 16:30 av Gorm »
If you are going through hell, keep on going!