Förövrigt märker man ofta bristen på teoretiska perspektiv hos just amatörer eftersom de ofta ställer gamla frågor som ofta är hopplöst utdaterade inom forskningen.
Det finns ju endera exempel på att
även arkeologer fortfarande föredrar den kyrkliga versionen av Nordens civilisationshistoria - inklusive den esoteriska skolans tolkning av forntidens mytologiska gestalter. Därmed kan man - tydligtvis - läsa hela den litteratur som spinner kring dessa historiska arketyper, symboler och ideal som forntida påhitt - utan större relevans.
Nu har man på senare år fått fram nya och klarare samband mellan dessa myter och daterade figurer från skandinaviska arkeologi. Islands mytologi är inte ett isländsk produkt - samma historier berättades tydligen över hela Norden - Gotland inte minst. I dag kan vi spåra sambanden mellan Östersjö-kulturernas gemensamma ideal - och dom förkristna ideal man hittar i Spanien, Italien och Grekland, Samma typ pantheon fanns ju förövrigt i Egypten, Sumerien. Indien, Burma och Kina - och dom följer alla i kölvattnet av diverse lantbruk. Av någon orsak kom samma kulturform också utveckla sej ikring Östersjön. - epok för epok.
Enligt Caesars observationer hade kelterna - alltså endera folken i nord - ett skriftspråk som Caesar jämför med "grekiska". Förövrigt berättar han om deras kunskapsskolor, baserad på muntlig tradering över 20 år - innan dom kunde doktorera till 'Druider'. Caesar uttrycker alltså att dom hade böcker och skriftskultur, men föredrog dom muntliga traditionerna som 'arbetsmetod'. Samma sak hände är visi-goterna etablerar ett gotisk Rom, efter Theodorik.
I den forn-irska och den forn-nordiska litteraturen hittar vi alltså dom enda kvarvarande fragment ån dessa dessa kunskapsskolor. Sen ger Jordanes - märkligt nog - en bild av det forntida Europa som understryker just dom nordiska folkens ständiga och tidvis massiva kontakter med Grekland, Italien och Spanien. Dom samband Procopius och andra beskriver, mellan Östersjön och Svarta havet. är numer väl dokumenterade - från 100 före till 1000 efter vår moderna tideräknings början. Mytologin i det antika Grekland och i järnålderns Norden har alldeles för många likhetspunkter för att 'slumpen' eller 'proto-kreationismen' kan användas som förklaring på orsak.
Det är när frågorna berör symboler och deras mening, jämte sociala mönster och historiska linjer att arkeologin kommer till kort, som hantverk och egenbaserad kunskap. När svenska bildstenar skal analyseras behövs den suspekta Snorre. Utan Eddorna och den irska poesin har man ingen ting kvar av den europeiska antikens nord-västliga gren. Som tur är finns en relativt stor del kvar av den finsk-ugriska mytologi - vilket gör det möjligt att slå referenser från Finska viken till såväl Grekland som Frisland, Irland och Island.
I detta perspektiv blir det svårt förstå hur man kan deklarera 1000-talet och kristendomen som början på 'en högre' svensk 'civilisation'. Sen kan lustiga amatör-historiker göra lantmannen Birger Jarls sluga farmor som den utlösande orsak till "rikets
första samling"...
Notera att 'första' gör utsagan felaktig. Enligt dm källor vi har var götar och svear redan förenade - av två tidigare kungadömen. Åldern på denna union är oklar men framgår bl.a. av olika beskrivningar av 'Uppsala öd' - och dom kulturtraditioner vi hittar på såväl Gotlands bildstenar som i Karelens runsånger och Islands berättartraditioner.
Hur sammanfaller det med dagens teoretiska perspektiv på Nordens järnålder - bland dagens
uppdaterade arkeologer?
