Supergeten: Om det bara fanns en sanning har detta forum varit onödigt och vi hade inte behövt lägga tid på att "gnabbas" om arkeologi.
Arvet efter Erik Gustaf Geijer som "Odalbonden och "Vikingen" är inte dött ;-)
Thomas I
Jag menar att det är rätt svenskt att gå igång på superlativ om ett fantastiskt bryggfynd. Jag förstår inte sådant. Jag blir alldeles knäsvag när jag får känna på en krukskärva som är tusen år gammal. Jag vill använda alla superlativ jag kan då, ett fynd från mina förfäder! Jag tycker det är otroligt häftigt!
Bryggan i Birka ÄR fantastisk, men inte här... Allt skall liksom nedvärderas i detta land.
Jag förstår inte det. Det är obegripligt med denna tävlan, denna konstanta nedvärdering av sig själv. Jag blir glad åt Uppåkra, vill åka dit. Jag blir lika glad när jag strosar i GU, eller på Björkö. Jag blir glad åt vår historia.
Ibland önskar jag att jag bodde i Norge, härlig stolthet över sin egen historia ÄR vackert, sen kan man naturligtvis prata om, och diskutera olika aspekter, men utgångspunkten för att läsa om sitt lands historia bör handla om stolthet och vördnad för sina förfäder. Så är det i stort sett i alla länder på hela jordklotet, men inte här... Herman har rätt när han säger att detta är det enda landet där man liksom kan säga att "du är så härligt osvensk". Han har rätt, och det är helt bisarrt - hur kan det vara positivt att vara osvensk? Kan någon förklara det?
Varför skall man ifrågasätta vikingen? Han fanns, han var brutal, han påverkade hela Europa, han var vår förfader. Men, han var inte särskilt annorlunda från vilken jordbo som helst under den tiden... bara lite bättre på båtar

Jag slår härmed ett slag för bryggfynd! Våga använda superlativ!
