Det talas jämt och ständigt om förtryckte muslimska flickor i Sverige med huvudduk. Visst finns det förtryckta muslimska flickor, men å andra sidan verkar många av de muslimska flickorna som besöker Foteviken att vara hur livliga som helst, några vill sitta bredvid mig för ett foto(någonstans mellan 12-15 år)
Självbiografier av muslimska kvinnor i Sverige ger vid handen att långt ifrån alla levt,eller önskat leva, i den traditionellla rollen- inga pojkvänner, giftas bort i ung ålder.
Jag kommer att tänka på mors faster (1847-1940), en dalsländska som alltid gick med huckle, och så fundalentalisk kristen att vilken som helst fundamentalistisk muslim i dagens
Sverige skulle verka liberal i jämförelse. Hon var knappast "förtryckt, det var snarare hon som bestämde det mesta på gården.
Min fundering är om inte flickor även under andra historiska epoker, om möjlighet gavs, bröt sig ur kvinnorollen. Några är ju omnämnda, som Agantyrs dotter (700 e Kr)
Det är möjligen dags att fråga om den "jämställning" vi sett i senaste halvsekel kan bedömas i en historisk kontext. I så fall kan man associera traditionen att bära halsduk, huckle, skaut eller slöja med en kvinnokultur som ännu inte "moderniserats" i social-politisk mening. I dag kan både kvinnor och män njuta av ökad social frihet och nya möjligheter vad gäller bildning, utbildning, sexualitet, mobilitet, utbildning och personlig ekonomi. Med koncentrerat fokus på "jämställhet" har dagens post-moderna kvinnor även blivit generaler för försvarsmakten, fosterlandet, statskassan och kungahuset.
Detta betyder inte att kvinnor med slips, skjorta och kaptensmössa lever ett bättre liv, fostrar lyckligare barn, bygger en bättre framtid eller når högre myndighet och värdighet än vad mormors mor gjorde - på en bondgård i Värmland. Man kan alltså undra om inte forntidens kvinnor - över lag - hade lika st över sin omgivning som dom postmodernt frigjorda.
När mormor ville bära huva eller huvud-duk så höjde ingen ögonbrynen. I Kongos stam-samhällen bär dom fortfarande en rad traditionella plagg, som huckle t.ex. Här tycker kvinnorna även om att "alltid ha en man" som "socialt ankare". Därför knyts dom alltid till en pappa, en broder eller husbond.
Sådan kulturtradition bör inte förväxlas med medelålderns feudaltänkande - där kvinnor och tänstefolk fick "tillhöra" en man - i meningen "ägodel". Termen "undertryckt" kan alltså missförstås. Den är - som Karl-Fredrik beskriver - inte speciellt precis som beskrivning av mormor i huckla. Termen "undertryckt" passar häller inte på dagens arabiska studiner i burkha eller Kongos kvinnoklaner i schal och klänning, vill man tillfoga.
Att kritisera denna kulturform, avfärda dessa traditioner som värdelösa och förbjuda sådan identifiering är knappt att skydda eller utveckla nåns rättigheter. Arabiska affärskvinnor som vill hedra sin kultur och sina traditioner skall naturligtvis få använda huckle under regnhatten. Det gjorde mormor med...
Debatten i vår samtid om dom arabiska stammarnas kvinnliga huvudbonad är inte bara perspektivlös, den är även något fördummande. Dagens rabalder drivs tydligen av politiska eller ekonomiska motiver häller än kulturella.
---
Jämförelsen med vikingatidens kvinnor är givetvis intressant. Angantyrs dotter och
hennes ättesamfund stog nog en aning närmare till stamsamhället. Men om man skräller av medeltidens politiska och kulturella förtryck och påföljande auktoritetsångst, rigiditet och fundamentala puritanism - så är vägen inte lång; från vikingtiden och Angantyrs dotter till 1800-talets bondekultur och mormors mor. För att inte glömma mormors far, hennes bröder, som alla ville se och godkänna den man som skulle bli
hennes husbond. Vilket dom gjorde, även om han pratade "gammal-mål" och sa "ingkji" istället för "ekki" eller "icke"...