Min mor var paniskt rädd för döden och hon hade aldrig sett en död människa fram till dess hon var ca 85 år. Jag tror att min mors generation bar på en skräck, eller i alla fall obehag, när det gällde döden. Generationen före hennes tror jag var lite annorlunda eftersom den generationen mera handfast såg de döda. Folk dog oftast hemma, liket förvarades i vedboden, kistan var öppen vid begravningen osv. Under min mors generation slog pendeln åt andra hållet, döden blev mystisk, kanske till och med ful. Man dog på sjukhus mer än i hemmet. Liken doldes, kistorna var stängda, begravningen högtidlig, tråkig och lång, kremering blev allt mera vanlig, döden doldes i samhället.
Min generation, född på 40-talet, ser nog mera vardagligt på döden. Vi ser våra döda föräldrar, vi var troligen med när de dog, vi tvättade och klädde dem, lade dem i kistan, osv. Jag upplever att det är vanligt idag.
Vi alla har rätt till en minnesplats om 2kvm. Problemet är att det behövs 8 miljoner gravar ungefär vart 75:e år. Det blir allt mer ont om plats…
När jag var barn räknade min far ut att alla jordens människor fick plats på Gotland och att de då skulle få plats med var sin säng på sina 2 kvm per person. Jag tror att det är ståplats som gäller nu på Gotland, ca: 5 personer per kvm, alltså samma mått som gäller för stående i en fullsatt buss. Om ytterligare några år ryms inte jordens befolkning på Gotland, vi måste ta Öland till hjälp.. Samma problemetik gäller naturligtvis gravar. Hur skall vi i framtiden få plats med gravar? = vad skall vi göra av våra döda?
Arkeologer gräver i gravar för att vi bättre skall förstå vår historia, det är ok. Resterna av de som grävs upp bör ned i jorden igen, inte hamna på museum. Det handlar för mig om både respekt för individen och tradition. Respekt för den människa som har levt och vars rester vi hittat, respekt för dem som begravde den döde enligt gällande tradition.
Själv hamnar jag så småningom i vår familjs genetiska kökkenmödding som lite aska och hoppas att få förbli där tills en ny istid förintar de sista fysiska resterna av vår kultur, sen kan våra efterkommande börja om på nytt när Sverige tinar fram igen…
Thomas