S:t Nicolaus finns inte avbildad i speciellt många kyrkomålningar men Ål kyrka vid Esbjerg i Danmark är undantagen. Här kan man på väggmålningarna från ca 1200 följa några av helgonets mera berömda legender. En var när han räddade tre kvinnor från att säljas till en bordell av sin far. I tre nätter kastar han in en pengasäck genom fönstret till fadern. Intressant är just detta inkastande av gåvor eftersom det var så man delade ut julklapparna ända fram till 1800-talet. Någon bankade på dörren, den öppnades och in hivades julklapparna. Denne någon var ingen tomte utan julbocken. Engelsmannen Llewellyn Lloyd (1792-1876) berättar om fenomenet julbocken:
"Julbocken, som man visar på högtidsaftonen eller andra julqvällar, utgör också ett stort nöje. En yngling föreställer julbocken. Han är alldeles skyld i ludna skinn, med en del deraf på framsidan hopfästade så, att de formera ett hufvud, men svansen utgöres af en ung björk. Både hufvud och svans äro rörliga, förmedelst snören eller fina sprötor, som hållas af den utklädde personen. Allt beror här på den större eller mindre skicklighet med hvilken denne behandlar sina nämnda partier. Så utrustadt blir vidundret inskaffadt i rummet, der han vandrar omkring, till nöje för de äldre och till skräck för barnen."
En sådan hiskelig djurmask med rörlig underkäke finns bevarad på Bunge museum på Gotland.
Seden med att ikläda sig djurmasker till jul har säkert en lång historia, även om vi i vårt nordiska källmaterial inte kan följa denna särskilt långt tillbaka. Redan i en skrift från den byzantinske kejsaren Konstantin Porphyrogennetos (regent 912-959 e.Kr) hov berättas emellertid hur man vid hovet tolv dagar efter Kristi födelsefest utförde den "gotiska leken". I matsalen uppträdde då två lag, veneterna och prasinerna. I respektive lag ingick bl.a två goter, klädda i pälsar med håret utåt och med masker av olika utseende. Under uppträdandet sprang de fyra utklädda runt i en ringdans och ropade "jul, jul" och slog med spön på sköldar. Det är inte osannolikt att de "goter" som omtalas i själva verket var några ur väringarnas flock, dvs skandinavier som vid denna tid stod i den byzantinske kejsarens sold.