Man använde den hyfsat slätaste bergarten som fanns i området. I Bohuslän är det väl granit såvitt jag vet, och jag tror att det gäller östkusten också, oftast. Gnejs är ju ådrigare än granit men kan bitvis vara slät den också. Man ville ju framförallt att ristningar skulle framträda ordentligt. Skålgropar är inte lika känsligt eftersom de ju höggs djupare än ristningar.
I trakterna av Simrishamn föredrog man de otroligt släta och nästan blänkande kvartsit-hällarna som finns i området - ristningarna är följaktligen väldigt grunda men syns ändå. I Flyhov vid Husaby kyrka, Kinnekulle, har jag för mig att ristningarna är gjorda i kalkstenshällar.
Betr. bevaring av skålgropar och hällristningar så sker bara skydd och inhägnad på väldigt speciella platser, t.ex. Vitlycke och Aspeberget i Bohuslän. Men kreatur är nog inte det strörsta hotet mot hällristningar - de undviker nog oftast hällar och stenblock (på östkusten är skålgropar ofta gjorda i lösa block). Man är mer orolig för vittring p.g.a. sol, sur nederbörd och luftföroreningar. Experiment pågår på vissa håll med att försöka komma fram till hur man ska skydda hällarna mot detta. Såg just i somras när jag var vid Aspeberget i Tanum, Bohuslän, att man täckt över en del ristningar som man alltså inte fick se, bara på bild på en informationstavla bredvid.
/Mats
