Om plundringen var omfattande så drar sig folk bort från kusterna. Blir de då fortfarande attackerade drar de sig ännu längre bort. Fortsätter attackerna blir de inlandsbönder istället för kustbor. Vikingatiden varade i 300 år…det är en lång tid.
Floderna var mycket riktigt en tarm, seglade men uppför dem måste man segla ned för dem också – och då kunde hämndlystna offer ha hunnit samla mycket folk. Dessutom, det finns inte så speciellt många floder att segla på.
Att plundrare fanns, självklart, det finns det fortfarande. Jag tror bara att dom var ganska få. Bytet man letade efter var inte silver och guld för det fanns knappast. De som var rika var ju i grunden vikingarna själva. Östersjökusterna var relativt fattiga – så visst har du rätt i att det man troligtvis var ute efter var arbetskraft som var säljbar, alltså slavar av båda könen, mat naturligtvis, boskap, textilier där sådant fanns. Jordnära saker alltså. Inget ”Bulgarguld”.
Min tes är ju att om man tar slavar och slavinnor försvinner själva grunden ganska fort eftersom bygden avfolkas på två sätt, man tar själva bort folket för att sälja dem + att de överlevande drar sig bort från kusten och in i landet. Det kan funka något eller några år – sedan är affärsidén körd.
All plundring har ju en grund att stå på – den måste vara lönsam att utföra. Är den inte lönsam så upphör verksamheten av sig självt. Från offrens sida så behöver man inte veta vem som var plundraren, det räcker med att en plundrare var där och att man misstänker att han kommer tillbaka igen – då försvinner man från trakten i rent självförsvar. Detta tvingar plundrarna att strida som infanteri, man måste lämna skeppen och marschera in i landet vilket innebär att man plötsligt blir mycket sårbar eftersom fienden känner landet bättre än plundrarna. Man är, som alla landstigningsstyrkor är, i minoritet. Man vet inte vad man har emot sig. Det innebär också att plundrarna kommer att få ganska stora förlustsiffror i händelse av strid – och vinsten av plundringen måste alltså vara värt allt detta – i en fattig bygd.
Utöver detta har du matematiken. OM man plundrade – då måste antalet plundrare skäras ned drastiskt – det kanske inte var mer än 10 skepp totalt som reste ut i viking. Men det var så häftigt och så stort att resa ut att man skrev runstenar om dem! De blev romantiska hjältar och hamnade i sagorna. Jag kan köpa detta.
Problemet är ju då att vi vet att vikingarna var handelsmän också och att folk reste långväga för att handla med dem – och att de var så många att man tillslut kallade området för Rusernas land… så någonstans stämmer det hela inte. Matematiken går faktiskt inte ihop (och man får inte låna i dessa räkneexempel). ATT det inte går ihop talar om att den bild vi har måste vara fel någonstans.
Silvermynt fick man genom handel – för knappast någon vill väl påstå att vikingar plundrade sig fram i Arabien?
Konsekvensen i matematiken blir ju att OM man var plundrare så fanns nog inte mer än kanske max 10 vikingaskepp på östkusten med då ca 500 häftiga stridslystna vikingar ombord. Var man köpmän fanns det minst 1.000 skepp med 50.000 vikingar inklusive ”Väringar” som beskyddade handelsmännen. Konsekvensen blir då att var det mindre än 0,01% av den Svenska befolkningen som var ”riktiga vikingar” – eller var det 10% - det är i princip det vi diskuterar nu. Var vi plundrare så var alltså en överväldigande majoritet, mer än 99,9% var aldrig till sjöss – så varför då kalla denna tid för vikingatid?
Thomas
