Det har sedan ett antal år hos mig insmugit sig några nya funderingar på problemet med vikingatidens många krig och folkförflyttningar, som t.ex. kolonisationen av Island med kanske fyratusen familjer under en kort tid på 800-talet, bosättningarna i Normandie och England etc. Vi ser gärna en förhistorisk bosättning som en relativt statisk företeelse. Vi ser också via arkeologin mycket i ett mikroperspektiv. Ibland framskymtar större volymer, t.ex. vid de krigiska offerfynden, men ofta handlar det om ”livet hemmavid”. De tidiga skrivna källorna om germanerna både antyder och bekräftar emellertid en annan bild av livet på den tiden. Krigståg och folkomflyttningar verkar nämligen ha varit en tämligen normal samhällsföreteelse hos germanerna långt före vikingatågen, t.o.m. långt före det som vi kallar Folkvandringstid. Låt mig ta några exempel, utrymmet är här begränsat.
Julius Caesars mäktig verk i sju böcker ”Kriget i Gallien” åren 58-52 f.Kr. beskriver området i Frankrike, Belgien och England. Här häpnar man över vilka ofantliga arméer som de olika germanska folkstammarna kunde ställa upp. Belgarna och helvetierna beskrivs som ytterst krigiska ”Dessa utkämpar nästan dagligen strider med germanerna, då de antingen slår dem tillbaka från sitt eget land eller själva för krig på deras mark.” Helvetierna beslöt sig för att lämna sitt land och utvandra västerut. Caesar slår dem och tvingar dem tillbaka. I bevarade räkenskaper som påträffats i helvetiernas läger framgick att det varit 263000 helvetier, 36000 tulinger, 14000 latobriger, 23000 rauracer och 32000 boier som utvandrat. Av dessa var 92000 vapenföra män. Caesar behövde minst fem legioner dvs. 30000 soldater, för att bekämpa dem. Vid de fortsatta kamperna i norra Gallien omtalas sedan enorma härar och folkomflyttningar. Hans detaljerade böcker ger verkligen tid till eftertanke.
Andra exempel på krig och kraftiga påverkningar i samhällsstrukturen möter vi i olika skrivna europeiska källor från t.ex. Folkvandringstiden men vi har också de enorma krigsoffringarna i t.ex. Nydam och Illerup m.fl. platser från 200-400-talet som belägg på en våldsam tid. Även mellan denna period och vikingatiden möter vi belägg för stora folkomflyttningar. Ottar berättar t.ex. ca 870 om en resa utmed Jyllands östkust: ”I detta område bodde anglerna innan de kom här till landet (dvs. England).” Se här en enorm utvandring av ett helt folk från Danmark till England kanske på 500-600-talet. I striderna med sacharna runt 800 fördrev Karl den store dessa och lät istället ett nytt folkslag bosätta sig i området mellan Lübeck och Stralsund, obroditerna. Det har varit frågan om ofantliga människomassor som lämnat hem och härd för att vandra iväg.
Ovan bara några få exempel på att den krigiska och omvälvande tid som vi kallar vikingatiden faktiskt endast är en spillra av det som skett kontinuerligt under nästan tusen år före denna period. Kan det inte vara så att just detta fenomen som källorna berättar om, krigiska stammar och stora folkomflyttningar, varit ett ”normalläge” hos germanerna. I takt med att den kristna kyrkan vann terräng ersattes denna kultur med ”den västerländska civilisationen”. Vikingatiden var kanske inte ett nytt uppblommande unikt fenomen utan i stället det sista skedet i en utdöende, övergripande germansk kulturföreteelse. Läser vi källmaterialet på delvis fel sätt?
Det som skiljer vikingatiden mot de tidigare perioderna är att skeppet blev en ny maktfaktor i denna kanske urgamla kulturföreteelse. Med seglets introduktion på 500-600-talen behövde man inte längre föra krigen på land med sina närmaste grannar som man gjort tidigare utan kunde istället operera på längre avstånd. Är kanske anglernas massinvasion av England på 500-600-talen de första riktiga skeppsburna ”vikingatågen” i denna nya variant av ett utdöende germanskt, krigiskt kulturfenomen.